Katarina Löfström om Stefan Johansson
Stefan Johansson (1876–1955)
Katarina Löfström
I en realåda på Norrköpings Museum låg den, en större publikation om en målare vid namn Stefan Johansson, som jag vagt trodde mig ha hört talas om. Omslaget tilltalade mig, då det avbildade en målning föreställande en ljuskälla eller kanske en halo, målad i detalj med varje färgprisma redovisad i minutiös detalj. Skickligt utförd, mystisk, undanglidande och precis på gränsen till kitsch. Greppet kändes nutida bekant, och jag tog konstnären för någon från min egen generation.
Stefan Johansson, Husgavel, 1935 (Foto: Lars Thorén)
Döm om min förvåning när jag började bläddra och upptäckte att denne person föddes i slutet på 1800-talet, och verkade i första delen av förra seklet, samtida med till exempel Eugèn Jansson och Karl Nordström, vidare att han levde ett pendlande liv mellan Stockholm och sin moders hem i Värmland, avbrutet av ett flertal studieresor till Italien och Tyskland.
Han verkar ha levat en enslings liv, utan livspartner och utan att ha sällat sig till något av de för tiden viktiga konstkotterierna. Envist höll han sig på sin kant, jobbade med sina motiv, sina sittningar, sina färgblandningar och sina måleritekniker, trots att de inte riktigt låg i tiden.
Stefan Johansson, Brandgaveln, 1933 (Foto: Lars Thorén)
Konstkatalogen jag nu förlorat mig i visade sig vara för en utställning på Värmlands museum 2007 och den första större presentationen av hans konstnärskap efter hans död 1955,
Med det pirr jag ofta känner längs ryggraden när något verkligen fångar mitt intresse, ställdes jag nu inför en rad bilder i ganska tydliga grupper: porträttbilder av modern, landskap och så kallade sky-bilder, bilder av nakna gatlyktor, övertäckta sänglampor, alla utförda i något som kändes som ett utdraget nu och som måste ha tagit en evighet att måla. Verken utstrålade alla en försjunkenhet, en koncentration på motivet, en fenomenal densitet och kraft i den resulterande bilden, trots profana motiv, så som en vilande mamma, en stenbumling i en Värmlandsskog, en täckt sänglampa eller en naken gatlykta längs med Söder Mälarstrand eller Klarälven.
Stefan Johansson, Kajen i kvällsljus, 1927 (Norrköping konstmuseum, foto: Mats Arvidsson), samt Två lyktor, 1928 (foto: Lars Thorén)
Stefan Johansson, Lykta i måndager, 1932 (Foto: Lars Thorén)
Samtida Karlstadsbor vittnade om den enslige konstnären som i timmar kunde stå och betrakta en gatlykta, eller läsa in motivet som han själv kallade det, för att sedan bege sig in i sin lilla dubblett där han började måla motivet ur minnet. Hela processen verkar ha varit en utdragen ritual, en nästan religiös hängivenhet inför processen, materialet och motivet. Det verkar ha varit ett arbete som pågått i ett transliknande tillstånd, där den yttre världen skärmats av, där tiden stannat upp.
Stefan Johansson, Nattsken, 1934 (Foto: Mikael Solebris)
Inspirerad av den norditalienska renässansens fresko- och temperamåleri gick han över från att använda olja i sina målningar till akvarell men med ett o-ortodoxt inslag av vit färg. Färgen påströks och tvättades av igen i många lager tills duken i princip var genomfärgad. På detta sätt byggde han upp en koncentrerat detaljerad bild med stark luminositet. Han satte sedan glas framför dukarna, för att uppnå en glans som hans egen matta teknik inte medgav. En stor vikt lades vid inramningen av varje verk; han designade själv ramprofilen och bestämde träslag till varje enskild bild för att ytterligare förstärka koncentrationen i bilden.
Stefan Johansson, Skystudie, 1932 (Värmlands museum, foto: Lars Thorén), Älvlandskap från en Gravol, 1935 (Värmlands museum, foto: Lars Thorén), Skydrag, dekorativ studie, 1938 (Värmlands museum, foto: Lars Thorén)
Under stora delar av sitt verksamma liv målade han porträtt av både kända och okända människor, både för att tjäna sitt levebröd och för den konstnärliga formen i sig. Även här fanns ett starkt rituellt drag i metoden. Porträtten målades under en lång tid, mellan vissa specifika klockslag för att dagsljuset skulle falla på rätt sätt. Modeller har vittnat om att han innan sessioner hade behövt rena sig från andar innan han påbörjade arbetet med modellstudien. Till skillnad från ljus- och naturstudierna målades porträtten alltid in vivo, framför modellen. Han använde så vitt vi kan veta, aldrig kamera som hjälpmedel.
Stefan Johansson, Porträtt av mor, 1918 (Foto: Mats Arvidsson/Norrköpings Konstmuseum)
Fram till sin mors död 1924 var hon en av hans främsta modeller, avbildad under hela den senare delen av sitt liv fram till sin dödsbädd. Modern var omvittnat djupt religiös, vilket även Stefan Johansson verkar ha varit. Han har för vänner berättat hur Gud hade talat till honom i bilder och uppenbarelser. Det är efter moderns död som de säregna ljusmålningarna tar vid. Det är till dem jag hade dragits och som fortfarande har mig i sitt grepp. Hela dukar som tas över av en enda ljushalo, en rad gatlyktor som speglar sig i ett abstraherat vatten, en lykta genom trädsilhuetter. I dessa bilder är detaljrikedomen stark, varenda liten stråle och ljusring (i och utanför ögat) är redovisad. I andra bilder av landskap gör han tvärtom; han reducerar molnformationer så de föregriper modernistiskt färgfältsmåleri, eller gestaltar nattliga stadslandskap där måndager (det allmänljus som skapas av starkt månsken) skapar ljusfält som påminner om kubism eller dagens pixelmåleri. Det ser väldigt nutida ut, till skillnad från de äldre landskapen och porträtten, som känns mer daterade.
Stefan Johansson, Ljuset, 1925 (Foto: Lars Thorén), I lampans sken, 1925 (Foto: Artnet), Vit avskärmning, 1947 (Värmlands museum, foto: Lars Thorén), Ljus (vit) avskärmning, 1950 (Foto: Johann Bergenholtz)
Stefan Johansson, Grön avskärmning, 1951 (Foto: Artnet)
Stefan Johansson fascinerades som många av sina samtida konstnärskollegor av det elektriska ljusets intåg i rum och stadsbilder. Plötsligt kunde tidigare obskyra miljöer avbildas i ett jämt och lite mystiskt sken från de statiskt lysande lamporna. Från sin ateljé på Kungsholms strand i Stockholm och från Klarälvens kant i Karlstad målade han det gäckande, skimrande ljusen från andra sidan vattnet. En meditation över döden, och det gudomliga kanske, mitt i den vardagliga staden. Denna upptagenhet av det elektriska ljuset delades av hans samtida författarkollega Scott Fitzgerald på andra sidan havet. I The Great Gatsby låter författaren en grön, elektrifierad lanterna på en brygga på andra sidan vattnet, sedd från hans egen brygga, symbolisera längtan och den ouppnåeliga kärleken till den älskade Daisy (även här finns en stiliserad halo och en symbol för döden).
Jag känner mig hemma i det här sättet att arbeta. I att stanna kvar i betraktandet; att vara i bilden, att vara bilden. Jag känner mig även hemma i själva bilderna. Det var är något bekant över dem, som om jag sett dem många gånger förut. Kanske bara för min inre blick, då jag som barn och senare som konstnär befunnit mig i liknande tidsfickor av betraktande och försjunkenhet. Det jag ser som sammanhållande för de olika motivvärldarna är en sorts längtan, yearning på engelska, efter det som är precis bortom ens räckvidd. En intellektuell eller andlig förståelse, en mellanmänsklig gemenskap, eller kanske i Stefan Johanssons fall, en mor.
En av Stefan Johanssons allra sista målningar, Lykta i dis, 1953 (Foto: Mikael Solebris)
Katarina Löfström, stills från filmerna Pan A.M. 2002, Whiteout, 2001 och An Island, 2004
Katarina Löfström är konstnär, verksam i Stockholm.
Källor
Folke Holmér, En bok om Stefan Johansson (Stockholm: Studiekamraten, 1958)
Stefan Johansson: Bara tiden och livet förslog, texter av Stefan Hammenbeck, Barbro Järliden och Stefan Johansson, katalog (Karlstad: Värmlands museum, 2007)
Ett Nytt Ljus, Stefan Johansson, texter av Åsa Cavalli Björkman och Adam Korpskog, katalog (Stockholm: Thielska Galleriet 2024)
