Ur Händelseboken

Andrzej Tichý

Som när vi drömmer att vi drömmer, fast precis tvärtom.

Agustín Fernández Mallo

1

Natten då Ajša dog satt Mink vid köksfönstret och såg ut över Balladgatans östra ände. Vändzonen gnistrade av frost sex våningar under honom och på parkeringen liknade bilarna stora sovande djur – mätta, lugna och nöjda. Han föreställde sig att bilarnas ägare, deras förare, också låg i sina sängar. Om inte nöjda och mätta så åtminstone lugna, i vila.

Det fanns ingen synlig oro där ute.

Inte heller i rummet som omgav honom. Inte någonstans, vad det verkade. Ändå kunde han inte somna.

Han såg på sina händer. På underarmarna. Hårstråna och ådrorna. Allt var mjukt och lent.

Spänningarna fanns inuti hans kropp. Känslan var skarp och ihålig och frätande. Vad för slags människa var han?

Upprepade gånger under kvällen och natten hade han för sitt inre sett ett flöte. Det guppade med små lätta ryck på ytan av ett mörkt vatten. Han föreställde sig att flötet var av kork och att det genomborrades av en fiskelina som i ena riktningen försvann ner i djupet och i den andra upp mot land. I båda fallen bort mot en kraft som var dold för honom.

Han var detta flöte. Hans kropp. En signal, en semafor. Betraktad. Passiv i sig själv, alltid genomborrad av andras hunger, handlingar och konsekvenser.

Vad var Ajša?

Var fanns hon?

På något sätt förknippade han de döda med ljus. När det blänkte till i frosten, i en vattendroppe, när solen gick upp och de brandgula strålarna träffade ett fönster på gården intill och åstadkom en varm fläck i hans synfält. När han blundade och fortsatte se denna fläck för sitt inre, när han blundade och kände sig helt säker på att omgivningen fanns kvar trots att han inte såg den, när han kände sig övertygad om att världen skulle finnas kvar även om han slutade tro på den.

Där var Ajša. Det var platsen för en död människa, det var så han föreställde sig att en kommunikation mellan de levande och de döda skulle kunna se ut. Ljus som bryts, ljus som bländar.

Han såg ner mot frosten, letade efter ljusblänk. Förlåt mig, försökte han säga. Förlåt.

Och hans egen död?

Än var det långt dit, än hade han tid att sona sin skuld.

2

Fortfarande 69 år gammal steg Pereira in i den folktomma restaurangsalen, satte sig ned vid ett av de vitdukade borden, vinkade till sig kyparen och beställde in en flaska mineralvatten.

Det vore en fin mening att inleda en roman med, tänkte Zygmunt Pereira, där han satt i en tom restaurangsal och väntade på sitt mineralvatten.

En självbiografiskt laddad roman – autofiktiv vore nog att säga för mycket, med tanke på hans dragning till fantastiken – om åldrande kroppars vedermödor. Om kampen och tiden, kärleken och ensamheten. Om döden, givetvis – den stora, enda, rättvisan. Den skulle utspela sig här, i denna restaurang, timmarna före det att han fyllde 70 och så kanske ett par timmar efter, beroende på hur det hela slutar.

Vitdukade, kan man ens säga så?

Kyparen kom med vattnet och fyllde ett vinglas till hälften.

”Säg bara till om det är något annat Ni önskar.”

Pereira nickade.

”Tack så mycket. Jag väntar in mitt sällskap.”

”Självklart.”

Kyparen gick ut i köket. Pereira harklade sig ljudligt och drack ett par klunkar vatten.

Sub umbra, tänkte han.

Så skulle romanen kunna heta.

Tidigare på dagen hade han suttit på ett bibliotek och läst en artikel i Times Literary Supplement där en obskyr brittisk litteraturprofessor refererade till hans verk med orden ”the sombre threnodies of Zygmunt Ferreira”.

Pereira hade noterat det felstavade namnet men inte lagt någon större vikt vid den småvulgära analysen av hans verk. Han hade lugnt läst färdigt artikeln, som handlade om ”växelspelet mellan politiska budskap och estetiska experiment”, och lagt tidskriften ifrån sig, innan han med växande irritation blev tvungen att erkänna för sig själv att han inte var helt på det klara med vad orden sombre och threnody betydde. Det var inte bara genant, för att det blottade hans okunnighet, det var framför allt skrämmande, eftersom det påminde honom om att hans kropp sakta höll på att förintas, att hans hjärna degenererade för fullt. Han, underbarnet från rännstenen, språkgeniet från barnhemmet, höll på att tappa greppet om sin värld och sitt liv.

När orden är borta, tänkte han och slätade ut ett veck på den vita duken framför sig, vad återstår då? Svaret på den frågan var skrämmande. Han kände hur oron spred sig i kroppen och han lyfte armen och såg sig omkring för att beställa in en flaska vin. Men sedan lyckades han behärska sig. Han knöt näven framför sitt ansikte, såg knogarna vitna. Det här beteendet gjorde ju inte processen långsammare, det förstod han också.

Lugn. Andas.

Man får cancer i själen av stress. Vem var det nu som brukade säga så? Nej, inte ens det kunde han minnas? Bea, förmodligen. Interlokutören.

Sombre. Threnody. Det var märkligt vad två små främmande ord kunde göra. Det förstnämnda kunde han väl på något sätt ana betydelsen av – någonting i stil med lugn eller stillsamhet eller så – men det andra ordet var honom fullständigt obekant. Irritationen förstärktes av det nonchalanta, eller rentav arroganta, korrekturfelet – eller om det var ett patetiskt försök att utöva härskarteknik, människor som misslyckas med att stava andras namn rätt är ofta själsligt lytta översittare – samt av att skribenten ifråga förhöll sig väl kyligt till civilisationskritiken i hans 90-talstrilogi och helt förbisåg de mycket väl underbyggda resonemangen i det senaste verket, som avhandlade den så kallade postmarxismens generella misslyckande, omsorgsfullt gestaltade och levandegjorda, givetvis – han var ingen torr, testuggande intellektuell.

Dessutom missade den gode professorn att det underliggande ”budskapet”, om man nu måste använda ett sådant fantasilöst begrepp, var den hoppfulla slutsatsen att detta eventuella misslyckande i så fall – möjligtvis, kanske, måhända – kunde bana väg för nya rörelser, nya möjligheter, inte lika tyngda av historiens vämjeliga floder av fascistoid skit.

Fan också, hade Pereira tänkt i bibliotekets läsesal, att folk inte kan läsa. I synnerhet de här bortklemade horungarna som får betalt för det. Sedan plockade han harmset fram sin mobil, kollade så att den stod på ljudlös, och slog upp de främmande orden.

Sombre.

Threnody.

Jaha. Dystra sorgesånger, alltså. Något i den stilen.

Det var väl inte så farligt. En smula andefattigt. Men vad annat kan man förvänta sig av en anemisk akademiker. Deras fantasilöshet slogs väl annars bara av konsumenten, kulturkonsumenten, den stora myrdrottningen i vår myrstack, det perversa hjärtat i vår civilisations självmordskultur. Servad och matad av alla dessa funktionärer och enablers, alla dessa självhögtidliga mellanchefer och aningslösa kulturentreprenörer.

Budskapet? Hjälten? Målet, utvecklingen, berättelsen, upplösningen? Ny smak! Nu i ny, bättre, klimatsmart och rättvisemärkt förpackning! Kom och köp!

Han log för sig själv när han tänkte ut en fras som han senare kunde mejla eller messa till några vänner och bekanta.

Well, frankly, the anaemic harangues of Mr PhD here certainly seem to display a remarkably poor understanding of the subject at hand, don’t they?

Han skrockade lätt och såg sig omkring i läsesalen.

”Anemiska haranger” lät bra. Liksom ”Mr PhD”. Sånt gjorde dem galna, det visste han. Att förminskas till sin titel. Ännu bättre var att degradera dem, till synes av misstag eller ovetskap. Prova att kalla en professor för docent och se hur det börjar koka i skallen på dem av förnedring. Jo, ”Mr PhD” skulle han använda. Det kompenserade mer än väl för det felstavade namnet. Men resten?

An astoundingly lacklustre understanding of even the most fundamental aspects of the subjects and themes at hand here – det var bättre. Men kunde man verkligen säga så? ”Lacklustre understanding”? The lacklustre intellect of Mr PhD here?

Å andra sidan, varför lägga energi på detta? Det fanns väl ingen anledning att hetsa upp sig egentligen. Varför sänka sig till deras nivå? Lite kritik måste han väl tåla. Och professorn hade faktiskt lyft fram hans tjugo år gamla översättning av Le Guins The Carrier Bag Theory of Fiction på ett respektfullt sätt. Var det ens kritik, egentligen? Ett oskyldigt korrfel?

Ordet sombre gillade han dessutom. Det fanns en spänning där, mellan klang och innebörd, som var produktiv.

Värme och kyla samtidigt.

Han läste vidare på skärmen:

Sombre. Adjective.

1 dark or dull in colour or tone: ”The nightskies were sombre and starless”.

2 having or conveying a feeling of deep seriousness and sadness: ”He looked at her with a sombre expression”.

Dark, dull, serious, sad.

Han log. Jo, det var bekanta adjektiv när det gällde beskrivningar av såväl honom själv som hans litteratur. Och det var väl inte så illa. Kunde vara värre. Han var ingen jävla tevepersonlighet, nej. Ingen smilfink till borgmästarkandidat. Nej. Spektaklen fick gärna fortgå utan hans medverkan. Så hade det alltid varit. Men de som levt nära honom visste att han också kunde vara full av skratt och sprallighet, av galna upptåg och skämt, och att han inte så sällan spred värme och ljus omkring sig. Det var han rätt säker på.

Han läste:

Origin. Mid 18th century: from French, based on Latin sub ’under’ + umbra ’shade’.

I skuggan, alltså.

Han googlade ”Sub umbra” och klickade runt på måfå.

Sub umbra floreo. Jag blomstrar i skuggan.

Verkligen. Så var det ju.

Nu, några timmar senare, satt han alltså vid det vitdukade bordet, om det går att säga så, med en flaska mineralvatten framför sig. Klockan var tio minuter i sju och han skulle fylla 70 om knappt fyra timmar.

Fortfarande 69, tänkte han igen. Sixty nine.

Han tog en klunk vatten. Kanske han ändå skulle beställa in en öl medan han väntade. Men han ville inte vara berusad när de kom. Det gick så jävla fort nuförtiden, det där. Sen försvann allt. Det gick ju an när han var ensam, men i andras sällskap blev det problematiskt.

Han stirrade tomt framför sig.

En mellanöl?

Inget alkoholfritt bara, det var förnedrande. Då var det bättre med vatten.

Nej, jag väntar.

In the shade.

Vad var det för jävla reklamslogan som fastnat i hans hjärna. Life in the shade, made in the shade, är det nån film eller låt eller något? Minnet svek honom.

Floreo, det ska jag döpa huvudpersonen till.

Floreo fyller 70.

Han såg på klockan. Fem i sju. Nu borde Göran och Antje dyka upp när som helst.

3

”Är det någon som minns Sirius?” säger Egea till Beatrice och Svatopluk där de sitter vid ett köksbord i Buenos Aires, på väg mot världens ände. ”Eller är det bara jag som kommer ihåg honom? Den där hunden som egentligen var en stjärna från en annan galax. Hundstjärnan Sirius, som lyste upp mina dystra tankar när jag var ledsen, som tröstade och ingav någon sorts hopp, ändå, också när allt kändes nästan helt hopplöst. Jag brukade ligga i min säng och titta upp mot det gråsvarta taket, persiennernas linjer och de självlysande klistermärkesstjärnorna som jag tryckt fast. Så blundade jag och där blänkte Sirius smaragdgröna ögon, långt ute i rymden.

Jag var i nioårsåldern och det jag tänkte på mest var att jag ville bort. Bort från skolan där alla var tuffa och glada och bästisar. Bort från mitt stökiga och bråkiga hem, från Igor, min bror, och Lena, min mamma.

Jag ska bort härifrån, sa jag till Sirius, jag ska ut i rymden och slippa allt det här. Där borta blir jag mer än en värdelös jävla unge, som mamma säger att jag är, och som flera fröknar tycker att jag är, och som pappa säkert också tycker att jag är, för annars hade han inte stuckit och sedan aldrig ringt och aldrig skrivit ett enda brev eller ens ett fattigt vykort på min födelsedag.

Jag var för det mesta ett argt och förvirrat barn. Men jag var också nyfiken, jag hade redan börjat ana att livet faktiskt skulle kunna vara annorlunda, att världen faktiskt var större än skiten som omgav mig varje dag. Och mitt huvud var fullt av frågor. Var finns det bra saker? Hur vet jag? Hur kan jag vara säker? Hur vet jag om jag är värd något? Hur blir jag något som jag inte är? Vem kan lära mig något om såna här saker? Hur vet jag om någon ljuger eller om de talar sanning? Hur åker man ut i rymden? Räcker det att åka till ett annat land för att bli någon annan? Eller till en annan stad? Kommer jag någonsin att bli tillräckligt stor, vuxen, fri?

Det hände att jag blev helt uppgiven. Då kändes det inte som om någonting var möjligt. Det kändes som om jag alltid skulle förbli liten. Eller så blir jag en av dem, tänkte jag. Och det vore nog det värsta. Att vara som de är. Som de äckliga stora människorna, wannabetonåringarna och de vuxna. Som min störiga storebror, som tror han vet allt, som luktar skit och har en äcklig mun och äckliga händer. Som min mamma, som ljuger och fjäskar för sina pinsamma killar och ler sitt falska leende och sen skriker på mig så fort de har gått. Då får hon den där blicken som säger att det är mitt fel att hon har migrän och ont i ryggen eller att pengarna inte räcker till allt hon vill ha. Till hennes diskofester, drinkar och cigaretter. Till hennes parfymer och krämer och kappor och solsemestrar på Rhodos och Mallorca när vi får vara hos mormor eller hos vår granne Tía fast det är skolvecka, så att hon får hjälpa oss med läxan fast hon inte kan svenska så bra, för hon har bara bott här i ett par år.

Fitt-Lena, kallade jag mamma i hemlighet, inne i mitt eget huvud.

’Det går fort’, sa hon alltid. ’Det är bara några dagar, älskling. Jag måste väl få ha kul också. Det vill du väl, att mamma ska få ha kul och vara glad. Sen orkar jag göra mera grejer med er. När jag kommer hem gör vi något tillsammans. Vi går på bio, köper jättejättemycket popcorn och ser den där dansfilmen eller ser om Den oändliga historien. Den älskar du ju. Okej? Är du mammas sötnos?’

Men det där hände aldrig såklart. Inget av det. När mamma kom hem från sina semestrar var hon sliten och trött. Ville mest sova och sitta framför teven med persiennerna neddragna.

Hon brydde sig inte om mig. Därför vände jag mig till Sirius, den underbara stjärnan som tvingades att leva sitt liv som hund, på jorden. Jag strålade ut mina frågor i kosmos.

Måste det vara så här? frågade jag. Måste allt vara lögn, vara falskt. Allt hon säger och gör. Och Igor bara smäller i dörrar och skriker att han skiter i allt ändå, och sen drar han ut för att hänga på gårdarna med sina äckelkompisar som röker cigaretter och dricker sprit och går runt med knivar fast de fortfarande är barn. Verkligen. Jag dör hellre än att bli en av dem. Men jag vill ju inte dö. Jag vill leva ett bra liv. Jag vet att det finns bra liv. Det är konstigt, men jag vet det. Det är det som är skillnaden mellan mig och alla jag har omkring mig. Sirius, snälla säg att du kan hjälpa mig, att du kan rädda mig från min pissiga familj, från min pissiga skola, det här pisshemmet. Hjälp mig komma bort från Skitmalmö, från Skitsverige, från hela denna skitplanetens skitliv.”

4

”Jag tänker på cajun och creole”, sa Antje Schmidt till Göran Sandberg, i taxin på väg till restaurangen där Pereira väntade. ”En likhet är att både kreolmat och cajunmat bygger på den så kallade heliga treenigheten: lök, paprika och selleri. Sen får du inte glömma vitlöken: den är ju påven. Och detta påminner ju om fransosernas mirepoix – efter Charles-Pierre-Gaston-François de Lévis eller duc de Lévis-Mirepoix som han också kallades – på lök, morot och selleri. Jag tror faktiskt att det var Julia som lärde mig det, du minns väl Julia Child, tevekocken? Gud, vad jag saknar hennes skratt. Men det finns många skillnader. Generellt anses den kreolska maten vara mer urban, och den består ofta av finare, så att säga, ingredienser, som exklusiv, dyrare fisk och skaldjur, grädde och smör och tomater. Det är mer franskt liksom, mer kolonisatör än invandrare, om du förstår, det här är ju mat som utvecklades i aristokratiska hem under 1700- och 1800-talen. Och den största skillnaden är att, som man brukar säga, a Creole feeds one family with three chickens and a Cajun feeds three families with one chicken. Ja, ’alla ska äta’, eller vad är det nu ungdomarna säger idag?”

5

”Är det okej om jag plockar några äpplen?” frågade kvinnan, varpå Adam Kowalski svarade ”ja, gör du det, ta så många du vill”.

Han fortsatte gräva i den tunga, leriga jorden medan hon plockade ett halvdussin äpplen och la dem i en tygpåse som hon dragit fram ur fickan. Samtidigt mindes han hur en av grannarna – den danske pensionären, skatteflyktingen, han som lånat honom en slägga när Kowalskis syster var nyinflyttad och behövde slå ner ett par pålar till staketet – en dag hade kommit fram och hälsat vänligt och sedan i en mild och välvillig ton varnat dem för ”flyktingarna”. ”De stjäl frukten”, sa han. Systern hade svarat att de gärna fick ta hennes frukt, hon hade ändå inte tid att plocka allt. Dansken grymtade något till svar och lufsade bort. ”Ditt vidriga svin”, hade Kowalski tänkt och fantiserat om att krossa danskens knän med två slag.

Nu trampade han ner spaden i jorden medan kvinnan gick iväg med sina äpplen, och sedan grävde han tills händerna sved och sedan fortsatte han en stund till och han tänkte saker om ägandet och hyresavtalet och lånet och gåvan och stölden, men det var helt betydelselöst, det visste han, hans tankar om att allt ska vara gemensamt, det spelade ingen som helst roll, på något sätt, vad han tänkte, det var lika betydelselöst som att den där kvinnan gick iväg med några äpplen i sin påse, äpplen som hon skulle ge till sina barn eller äta själv istället för godis, eller om hon bakade dem med smör och kanelsocker, stött kardemumma. Hans handlingar och ord. Hans åsikter och fantasier. Allt detta var helt betydelselöst om han nu inte gjorde slag i saken, det heter ju så, lustigt nog, ”slag i saken”, och verkligen krossade det där jävla asets knäskålar, ja, då skulle de spela någon roll, hans tankar, och han trampade ännu en gång ner spaden i jorden och såg på sina händer. Han hade svidande skavsår på tummar och pekfingrar.

”Varför är du så dum att du inte använder arbetshandskarna?”

Han hade inget svar på frågan som han visste att han skulle få av sin syster, som skulle komma hem om några timmar. ”Nu kommer du inte kunna jobba imorgon. Och du lovade att du skulle hjälpa mig med detta.”

Det sved, gjorde redan ont. Men det var ändå dags att ta paus och brygga en ny kanna kaffe.

6

Och så var det allt det här med Josef ”Mink” Hubertus olika smeknamn: Hans farsa, då i sena tonåren, kom till Sverige i mitten av 70-talet. Ingen vet riktigt varifrån. Till en början kallades han ”Turken” av svenskarna, men det sa ju mer om dem än om honom. Idag påstår somliga att han var från Jugoslavien, med bosnisk och albansk bakgrund. Andra säger att hans pappa var palestinier som hade överlevt Deir Yassin-massakern, vuxit upp på barnhem i Jerusalem och sedan flytt till Beirut. Där hade han träffat mamman, en kristen libanesisk kvinna. De hade gift sig och fått en son. Under upptakten till inbördeskriget hade de flytt till södra Frankrike, på grund av trakasserier från såväl kristna som muslimer, men sonen hade vantrivts, rest vidare norrut och slutligen hamnat i Malmö. En tredje gruppering menar bestämt att han var ättling till Djingis khan och alltså mongol (nej, tatar, hävdar somliga) men uppväxt i Sovjetunionen (några platser som nämnts: Krim, Tatarstan, Udmurtien, Ingusjien, Burjatien, Basjkirien, Kalmuckien och Altaj) med azeriska/persiska fosterföräldrar och före detta irakiska kurder till (bonus)syskon (det påstod i alla fall en kille från Nydala som gillar att snacka och tydligen har stor släkt i Sulaymaniyya).

Och sen finns det de som minst lika bestämt hävdar att han var något så (tror vi) ovanligt som judisk rom, det vill säga son till en polsk judinna och en kalderashrom – båda två uppvuxna på barnhem efter att ha blivit föräldralösa när deras föräldrar mördades av nazister i början av 40-talet, i Terezín respektive gettot i Lwów.

En person (Roffe Möller, som förr i tiden brukade sitta vid fontänen i Bellevuegårdens centrum, med dess härliga kullerstenar, och mata duvor och dricka tetravin, iklädd sin knallgula keps med texten Skånefrö) har hela tiden hävdat att allt detta är skitsnack.

”Minken var lika svensk som Volvo, det har jag alltid sagt.”

Han kom tydligen från norr, och inte syd, eller sydost.

”Men eftersom han var lite mörkare än vi andra så kunde han svänga ihop en spännande story som fjällorna gillade. Som var mer kittlande och mystisk än sanningen: att han kom från en släkt av fattiga skogsarbetare i Norrland. Ja, Ångermanland tror jag det var. Inte för att jag kan de landskapen där uppe, skulle aldrig få för mig att resa norr om Hallandsåsen. Men jag kommer ju alltid ihåg ordet ånger, om man säger så.”

Hur det nu än är med allt detta så kom han till Malmö i mitten av 70-talet, där han så småningom fick en lägenhet på Lindängen i stadens södra delar. Han arbetade på Kockumsvarvet och i hamnen under i princip hela 80-talet. Men före detta, våren -76 till vintern -78, försörjde han sig på olaglig verksamhet. Bland annat sålde han insmugglad polsk vodka och så småningom även afghanskt hasch och olika slags sovjetiska narkotikaklassade läkemedel. Sommaren -77 tjänade han relativt stora mängder pengar vilket snabbt steg honom åt huvudet. Han skaffade sig en gyllene Mercedes Benz 450SL, stora guldsmycken och dyra kostymer. Dessa visade han gärna upp på olika restauranger i stan, såväl som i Lindängens centrum där han omgav sig med en handfull undergivna ja-sägare och ett mindre gäng ungdomar som hade börjat springa ärenden åt honom. Så gick ett år och när hösten och kylan kom -78 skaffade han sig en fashionabel fårpäls och till denna bar han en överdådig minkhalsduk, med huvud, tassar och allt. Han blev så förtjust i denna halsduk att han aldrig tog av den när han var bland folk. Vad han än gjorde så bar han resterna av det långsmala djurets kropp virad om halsen, så att det spetsiga, rödbruna lilla ansiktet, med den torra nosen och två glänsande plastkulor till ögon, alltid vilade på hans högra axel.

Minken. Minky. Mink.

Det var så – sägs det – som han fick sitt smeknamn.

Det finns givetvis en annan version av denna historia, i vilken någon helt enkelt tyckte att ”Turken” såg ut som Willy DeVille, sångare i rockbandet Mink DeVille, och därför började kalla honom ”Minken” istället.

Det är upp till var och en av er att avgöra vilken historia som låter mest rimlig. Men ha i åtanke att det orimliga verkar vara rätt vanligt, medan rimligheten är lika sällsynt som vishet och saktmod.

I december -78 åkte Mink fast, vilket de flesta brottslingar gör förr eller senare, särskilt de extravaganta grabbarna. När han suttit av tiden var han fullt rehabiliterad, fick jobb och lämnade såväl kriminalitet som extravagans bakom sig. Men namnet hade satt sig i folks medvetande och han förblev Mink.

Edyta Stenka, kallad Dita, var en tystlåten men skarpsinnig och visionär kasjubisk kvinna som jobbade på Fazerfabriken. Hon hade kommit till Sverige från Gdańsk -82, efter att ha legat i koma i två veckor på grund av en grov misshandel utförd av polsk säkerhetspolis. Det var under undantagstillståndet i december -81 och berodde på ren otur. Hon råkade stå vid en busshållplats tillsammans med tre för henne okända studenter som var engagerade i motståndet mot Jaruzelskis militärjunta, tre personer som senare skulle bli drivande i den anarkistiska organisationen RSA (Ruch Społeczeństwa Alternatywnego, ungefär Rörelsen för ett alternativt samhälle).

Snuten som utdelade flest och hårdast slag vid misshandeln av de fyra ungdomarna tog livet av sig en sommarnatt -92 efter att ha lidit av sömnbrist i drygt åtta månaders tid, på grund av starka och skräckfyllda minnesbilder av allt våld han utsatt andra människor för. Ingenting hade hjälpt. Inte alkoholen, inte bikten, inte långdistanslöpningen, inte det ideella arbetet med hemlösa. Han fick sömntabletter utskrivna. De fick honom att somna. Men en natt vaknade han paralyserad. I drygt tre minuter trodde han att han hamnat i helvetet och nu skulle tvingas ligga så här, i sitt gråa sovrum, med pendeluret tickande utan att någonsin slå vare sig hel eller halv timme, och han trodde att han skulle få återuppleva alla slag och alla brutna fingrar och lemmar och alla våldtäkter och all förnedring och all tortyr. I evigheters evighet. Sedan släppte paralysen, men efter denna händelse fick han panikångest bara av att hålla i kartan med sömntabletter. Ingenting hjälpte alltså. En dag gick han därför bort till kyrkan som låg alldeles intill hans bostadshus och tände ett sista ljus. Han bad en bön, gick hem, hällde i sig en halvliter vodka och tappade upp ett varmt bad. Han bad ännu en bön innan han klädde av sig och sjönk ner i det behagliga vattnet. I tjugo minuter ungefär samlade han mod, lät alkoholen verka, och sedan skar han djupa skåror i vänstra underarmens kött med ett rakblad, och sedan i den högra armen, och snart försvann allting för honom.

På väg hem från kyrkan hade han tyckt sig se ett ansikte i en trädkrona alldeles intill sin port – ett stort, hotfullt och strängt ansikte av löv, en obarmhärtig bladman som betraktade hans sista steg i livet med faderlig besvikelse.

”Förbannad ska du vara”, susade den, ”bannlyst från denna jord.”

I mitten av 80-talet träffade Dita Mink. Någonstans finns det tidstypiskt suddiga, gul-brun-röda fotografier som visar hur de skrattar och kramas. Promenerar på Ribersborg, dricker kaffe i köket, åker på utflykter till Falsterbo, till Köpenhamn, till Österlen. De kysser varandra i solskenet, i regnet, liggande i höstlöven. Mink ler stort framför Motetten, en Tempo-påse i färgglada rutor i handen, mustaschen ligger som ett streck mitt i ansiktet. De festar med Ditas vänner från SFI. Hon har på sig en finklänning i lila sammet och en cigg i handen. Suddigheten till trots: förälskelsen strålar fortfarande på dessa bilder.

I september -88 födde Dita en son. Pojken fick namnet Josif, och sen la de till Carl Gustaf Folke Hubertus efter den dåvarande svenske kungen (för att skynda på assimileringen förmodligen, locka fram acceptansen, friktionslösheten). Det registrerade efternamnet är i nuläget okänt, men kan antas ha varit moderns, Stenka:

Josif Carl Gustaf Folke Hubertus Stenka.

Allt kunde ha blivit annorlunda. Allt kunde ha blivit som det ska vara. Mink och Dita såg varandra och lyssnade på varandra. De arbetade hårt, inte bara när det gällde att ordna fram pengar till hyra och mat och kläder och allt det andra som behövdes, utan även med att blicka inåt, hitta sina svagheter och brister, hitta allt det dåliga, det skadliga, det onda, och försöka ta bort det för att ersätta det med något som var bra, eller åtminstone bättre, det vill säga mindre dåligt. De första åren i Josifs liv blev lugna och kärleksfulla.

Mink slutade på Kockums -89. Två slitsamma år senare fick han, under ett tillfälligt svartjobb i Trelleborgs hamn, en kranarm över sig och avled. Sorgen var chockartad i ett par månader, men vi människor vänjer oss vid det mesta och snart hade både Dita och Josif accepterat att det var bara de två. Modern och sonen. Fortfarande lugn och ro, nu med årliga gravbesök. Josif var glad, fantasifull, duktig i skolan. Ritade teckningar, skrev små berättelser. Om levande grönsaker, rymdmonster, fotbollsmatcher och drakar. Plockade blommor till mamma, maskrosor och tusenskönor. Gav henne blöta pussar på munnen.

Sporadiska, men återkommande, vredesutbrott var väl det enda problemet. Han spårade ur ibland, sa lärarna. Kastade stolar och tallrikar och bestick. Bet och slogs med såväl vuxna som klasskamrater. Dita fick komma och hämta. Lugna. Trösta.

Hon visste vad alla tänkte. Att han behöver en man i huset. Att hon aldrig skulle klara av att uppfostra en pojke själv. Han blev ju starkare och starkare, medan hon faktiskt blev svagare och svagare för varje år som gick. Något var fel. Hon kunde känna det. Och hon hade rätt, som så ofta.

-98 dog även Dita, av vad läkarna kallade ovanligt sena effekter av cerebrovaskulär sjukdom och traumatisk intrakraniell blödning. Som alltså orsakats av den självmördade sociopatsnutens sadistiska övervåld i Gdańsk femton år tidigare.

Josif blev omhändertagen. En bakfull och främlingsfientlig tjänsteman på Skatteverket sjabblade i samband med detta bort ett par av Minks papper och registrerade honom som Josef Hubertus.

Josif, nu Josef, bodde på fosterhem och anstalter. Det var en hård och ensam uppväxt. -06 kom han tillbaka till Lindängen. Han var småkriminell och gjorde sig snart ett namn längst ner i de hierarkiskt ordnade och snabbföränderliga grupperingar – bestående av sårade, ängsliga och snarstuckna pojkmän – som ägnade sig åt att skrapa upp de sjabbiga smulorna från mellanskiktets middagsbord. De sista alkemisterna, som trodde (omedvetet och ofrivilligt förvisso) att världen utgjordes av ting och att det gick att förvandla damm och skit till guld, gröna skogar och semestrar i Dubai. Det hände att ett fåtal av dem lyckades, tillfälligt (och dessa tillfällen kunde vara rätt länge i ärlighetens namn), men förr eller senare slutade det alltid illa på ett eller annat sätt.

En dag satt Josef Hubertus och spelade Fifa, som han brukade göra på den tiden, när det ringde på dörren. Det var hans granne, matteläraren Bekir, som undrade om han kunde få hjälp med att byta däck. Josef hade ingen lust, men kände att det inte riktigt gick att säga nej. Bekir var alltid schysst mot honom och hans fru Hatidža brukade då och då sticka till honom en tallrik lonac, bosnisk köttgryta.

”Ät ät”, sa hon, ”annars … blir dålig … sen … måste slänga. Inte bra … slänga mat … som svenskar.”

Josef tackade alltid artigt, för det var god mat, den enda hemlagade han fick i sig nuförtiden och en varm påminnelse om Ditas moderskärlek, hennes fisksoppor och den redda mejramdoftande grönsakssoppan med korngryn i som han visserligen hatade när han var liten, han tyckte att den såg ut som spyor, men som nu gav upphov till tankar vilka i sin tur fyllde honom med vördnad och en mildhet han ännu inte begrep – eftersom sådan förståelse oftast uppstår senare i dylika killars hjärnor, först i 30- eller 40-årsåldern.

Nu följde han med Bekir ner till källaren för att hämta däcken i förrådet. De gick förbi två finniga och cannabisstinkande pojkar som Josef nickade åt. Bekir ignorerade dem. De lyfte ut däcken ur förrådet och la dem på en liten kärra som de rullade in i hissen och sen ut på parkeringen.

Bekir berättade att Hatidža hade en kusin som ägde ett fraktfartyg. Han transporterade metallskrot från Belgrad till Banja Luka på floderna Donau, Sava och Vrbas.

De pratade om släkt och familj, och det slog Bekir att han hade känt Josefs pappa.

”Ha”, sa han, ”är du Minks son?!”

Bekir började berätta skrönor om 70-talet och Minks extravaganta leverne och Josef lyssnade med kluvna känslor. Efter det började Bekir kalla Josef för Minky. Det fastnade, och snart var också han känd som Mink i hela området (med tiden även Minken, Minko, Minke, Minks och visst även Micke, för de lomhörda eller fantasilösa) och alla hade glömt att han hette Josef.

Fast egentligen hette han ju Josif.

Sannerligen. Livet är förunderligt. Och så gick det till när Mink fick sitt smeknamn, för den som undrar.

7

”Dystopisk”, säger Svatopluk till Beatrice och Egea där de sitter vid ett köksbord i Buenos Aires, på väg mot världens ände. ”Jag minns min barndom som dystopisk. Jag vet att det låter bisarrt. Dystopier brukar ju utspela sig i framtiden och inte i det förflutna. Men det är så jag känner. Mina tidigaste minnen härrör från gränstrakterna mellan Östtyskland och Tjeckoslovakien i början av 80-talet. Vi flyttade omkring mycket under mina första år, men från fyraårsåldern ungefär bodde jag i en tvårummare med min mamma i utkanten av Trmice, en mindre ort väster om Ústí nad Labem. Egentligen bodde pappa också där. Ursprungligen flyttade vi ju dit för att han hade anvisats arbete på värmeverket. Men han hade svårt att behålla sina jobb, det var alltid nån buzerant till arbetsledare som trakasserade honom, tills han fick nog och sa upp sig eller gjorde något som fick honom avskedad eller fängslad. Kolgruvor, betong- och kemifabriker, renhållningsarbete – han hade många arbetsplatser, men de blev aldrig särskilt långvariga, förr eller senare drog han iväg, med myndigheterna hack i häl. De menade att han var en parasit, en nefachčenko, när han inte arbetade och därför spärrade de in honom med jämna mellanrum. Han var alltså ofta borta i långa perioder. Mamma var för det mesta hemma med mig, men hon arbetade också inom industrin i kortare perioder under 80-talet. Senare, på 90-talet, blev hon arbetslös och satt mest hemma.

Jag minns mammas värme och pappas skratt. En utopisk ö mitt i allt det andra. Doften av sängvarm hud och rök från kaminen och en stor kopp varm mjölk med smör och honung i. Bilderböcker med talande djur. En hund med ögon som svagt lysande smaragder. Torn av röd- och blåmålade träklossar. Kritor som ritade prickar och linjer på brun kartong.

Jag var ett tyst och uppmärksamt barn, en pojke som inte gjorde väsen av sig. Min mamma hade lärt mig:

’Fiskar och barn har ingen röst.’

Redan i skolåldern upptäckte jag att jag inte var som de andra pojkarna. Jag var inte intresserad av hockey eller scoutknivar, eller av att fästa små skivor av plast på cykelramen, skivor som sedan skulle smattra högljutt mot ekrarna medan man for fram på bygatorna och låtsades att man var en Hells Angels-medlem i Death Valley eller i Sonoraöknen, på väg till Tijuana för att hämnas en förlorad broder. Det var inget för mig. Inte heller bilmotorernas hästkrafter eller luftgevärens tyngd. Inte de små kullarna som snart skulle börja växa under flickornas pastellrosa polyesterjumprar, inte de tyska snusktidningarna eller de piratkopierade vhs-kassetterna som fick mina klasskamrater att fnissa hänfört trots att de visade mer brus än nakna, kopulerande kroppar och könsorgan.

Nej, inget av det där väckte någon större entusiasm hos mig.

Jag lärde mig ganska snabbt att mitt ointresse kunde uppfattas som provocerande och arrogant och att detta kunde leda till bestraffningar av olika slag. Därför höll jag mig oftast undan pojkarna. Men det betydde inte att jag drogs till flickornas gemenskap. Jag föredrog ensamhet och avstånd till andra människor.

Inte för att flickorna hade släppt in mig där heller, i sina kretsar, de betraktade mig överlag med en blandning av misstänksamhet, nedlåtande ömkan och rent förakt. En av dem, en flicka som kallades Katka, sa det rakt ut redan i andra klass när en yngre pojke kastat min mössa i en vattenpöl och jag inte kunde förmå mig till att göra något alls för att ge igen:

’Jojo, där ser man. Det kommer aldrig bli en man av dig.’

Även om jag förstod vad hon ville ha sagt, så var hennes ord förbryllande, på djupet, eftersom jag inte kunde förstå vad det i så fall, enligt henne, skulle bli av mig. Jag kunde ju inte förbli barn hela livet. Och kvinna kunde jag väl inte bli. Var det så här man blev bög? Eller pedofil rentav? Jag hade hört vår lärare, fru Řezničková, prata om holländska pedofilligor som hämtade barn i Östeuropa.

’De föredrar våra socialistiska barn’, hade hon sagt, ’för att de är mer medgörliga och lättare att hjärntvätta tydligen.’

Men varje gång jag såg en holländsk bil eller långtradare komma körande genom Trmice satt det en man bakom ratten. Mustasch, tatueringar, cigg och hård trött blick. Eller såg de bara ut som män? Var de utklädda? Och vad hade allt detta med mitt könsorgan att göra? Eller med slagsmålen på skolgården? Frågorna var många och jag kunde sitta i timmar och spekulera, förlora mig i såväl förhoppningar som rädslor och skräckscenarier. Blev det för jobbigt och hemskt stannade jag bara upp i tanken, stängde av mitt inre och fokuserade på någonting i verkligheten som omgav mig istället. En boll, ett suddgummi, en nyckel. Det spelade inte så stor roll vad det var, bara jag kunde följa dess form med blicken, dess konturer, ta in färgerna, skuggorna, mönstren, proportionerna. Inte på något medvetet, analytiskt eller reflekterande sätt. Det var mer som om jag blev ett ting själv, som förhöll sig aktivt till ett annat ting. Jag var vatten, sten, gräs och glöd. Jag var liksom orörlig, nedsänkt i nån sorts tillstånd som var vilande utan att vara passivt. Som om jag gjorde något genom att inte göra något. Och det var ett tryggt tillstånd. Som ett hem borde vara. När jag försjönk djupt in i betraktandet hade jag känslan att ingenting på allvar kunde störa mig eller rubba mitt lugn. Aldrig någonsin.”

8

”Jag undrar”, sa Adam Kowalski till Violeta Arozarena, ”vad som hände med Michał, den där pojken från Polen som rymde när hans familj skulle utvisas i början av 80-talet. Det verkar inte finnas någonting i arkiven. Jag vet inte varför de inte fick uppehållstillstånd. Jag minns att de bodde i samma soc-lägenhet på Holma som vi hade bott i innan vi fick fyrarummaren på Påskliljegatan. Jag var väl runt fem sex år, han var ett par år äldre – jag minns tydligt känslan av att hans liv var en bild av min framtid. Jag tänkte att jag måste göra mig beredd på detta, på utvisning och rymning och en tillvaro på flykt. Ett liv under jord. Jag hade själv sett poliserna som letade efter honom. Dem måste jag undvika. Jag måste klara mig själv, jag måste lära mig hur man överlever och lurar sina fiender, hur man skaffar mat och hur man lyckas hålla sig varm om nätterna. Det gick olika rykten bland barnen på gårdarna om vad som hänt honom och resten av familjen. En del av dem fantasifulla och spännande, andra sorgligt vardagliga. Idag tänker jag att det tyvärr var de sistnämnda som låg närmast sanningen. Men jag vet inte.”

9

En dag fick Violeta höra en dikt i skolan om de döda, de levande och de ofödda, och läraren berättade att de människor som levt och dött måste vara fler än hundra miljarder. De levande är snart 8 miljarder. De ofödda kan vi inte räkna. Om framtiden vet vi väldigt lite.

När hon kom hem frågade Violeta sin storebror: ”När ska de levande på jorden bli fler än de döda?”

”Det kommer aldrig att hända”, sa Igor. ”Det blir apokalyps först.”

”Vad är apokalyps?”

”Jordens undergång.”

”Nej”, sa Violeta. ”Det tror jag inte på. Om framtiden vet vi väldigt lite.”

10

Alla döda barn.

Prövostenen.

Framtidens.

11

”Adam. Din musik får mig att tänka på när jag var i Milano 1983 och träffade Luciano Cilio. Det var i januari eller februari. Det var ljusa kalla dagar och mörka men varma nätter. Svagt månsken och glödande kol. Jag träffade Luciano tre gånger, vi möttes på Duca d’Aosta, det var alldeles för mycket folk överallt, vi promenerade, han visade mig katedralen. ’Det är bara sten’, log han. Jag förstod honom inte, han verkade sorgsen, men kunde lysa upp då och då, skratt och ironiska utfall, eller så var det allvar, jag vet inte. Jag minns att jag hade slutat röka och ville äta choklad hela tiden, och jag var rädd för att bli överfallen eftersom min väninna hade blivit rånad på sin kamera ett par veckor tidigare utanför centralstationen där, men han lugnade mig, sa åt mig att slappna av. Vi drack kaffe och svettades på ett trångt och rökigt kafé, vi stötte på Patrizia som hade sjungit på hans skiva, han presenterade mig som en brevvän, som en pianist och brevvän, bara det, jag blev besviken men lyckades dölja det och vi gick och såg La tavola dei poveri med Raffaele Viviani, en film om fattigdom från 30-talet, jag ville kyssa Luciano där i biomörkret, det var nära men det blev inget, jag ville lukta på honom, hans nacke och nyckelben, jag ville vara mer än detta, hans utländska pianist-brevvän, men det blev inget, jag ville vila hos honom och låta honom få ro hos mig, så som jag kunde vila i hans musik, hans moderliga och balsamiska arbete som spädde ut min oro så ofta, men han drogs bort, mot något annat, bort från vårt ljus, bort från ljuset i sitt eget namn, han kunde inte vara där, jag vet inte varför, det var mycket han inte berättade, så mycket spänning i oss, bakom och framför oss, men han drogs bort, mot frånvaro, mot ett annat universum, och han mötte det i maj samma år; han tog sitt liv och gav det till något för mig okänt och jag saknar honom sedan dess, sedan snart fyra decennier, i tystnaden och den oupphörligt överraskande strukturen i hans kompositioner; det är detta jag tänker på, idag, när jag läser fysikern Carlo Rovelli: ’Världen består av nätverk av kyssar, inte av stenar’ – att det är händelser och inte ting som utgör vår värld, och att stenarna som formar katedralen i Milano tycks orörliga och fasta bara för att de är inbegripna i en händelse som utspelar sig på en tidsskala som jag inte kan begripa eller förnimma. Och att också tystnad, en ömhetsbetygelse som aldrig blev av, är en händelse.”

12

Hendelseboken Josif

Det var en gång en gurka som gick ut i skogen.

Där träfade han en potatis.

Dom klättrade i träd och hade det roligt.

Senare på kvällen gick dem hem.

Dåm byggde en trädgård.

 Andrzej Tichý, född 1978 i Prag, är bosatt i Malmö. Han debuterade med Sex liter luft 2005. Efter romanerna Fält (2008) och Kairos (2013) Eländet (2016). Våren 2020 utkom novellsamlingen Renheten. Våren 2024 utkommer romanen Händelseboken.