utifrån Rachel Hann

Emily Jacoby Kask

Vad har samtidens arkitekturdiskurser att lära av scenografins värld? Rachel Hann är biträdande professor vid Northumbia University och aktualiseras då och då för sina begrepp snabb och långsam arkitektur. Begreppen behandlas i hennes nyckelverk Beyond scenography från 2019 som inte sällan lyfts i samtal om byggnadskonst och i undervisningssammanhang. Här prövas de mot idén om samhällets eller tillvarons olika slags gråzoner.

**Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, huvudingång (utställningskatalog)**

De senaste årtiondens forskning inom konst, arkitektur och visuell kultur har inte bara medfört en utvidgning av arkitekturteoretiska begrepp, utan även en övergripande förflyttning i synen på arkitektur och byggnadskonst. Det innebär bland annat att vi gått från en vetenskaplig tradition med relativt statiska ansatser, mot ett betydligt mer dynamiskt, holistiskt och multisensoriskt intresse för arkitektur och dess inverkan på individen. Intresset för den fenomenologiska ansatsen inom arkitekturen kan dock göras än större rättvisa, genom att nämna hur den går att spåra till betydligt tidigare strömningar än så. Ignasi de Solà-Morales påminner oss i sin text ”Plats: permanens eller produktion” om hur uppfattningarna om rumslighet och plats hamnar i kris efter att artonhundratalets filosofiska strömningar och idéer inverkar även på konst- och den visuella, spatiala uppfattningen – en expansiv utveckling som bröt mot Kants relativt statiska anföranden och som togs vidare av konstteoretiker som Alois Riegl och August Schmarsow för att sedan kraschlanda i influenser från nysaklighet, funktionalism och psykologisk empirism. När vi nu bevittnar fenomenologins återinträde i arkitekturen, tycks vi göra det med viss självklarhet och utifrån att den är här för att stanna.

Gråzoner

Gråzoner, i föreliggande fall, antyder att vi idag talar mindre om en renodlad och principfast syn på arkitekturens uppgift, utan snarare om en mångsidig och mångfacetterad sådan för att den ska kunna vara tillämpbar. I en svensk kontext kan bland annat Ola Sigurdsson lyftas fram som en förespråkare för liknande rörelser.

För läsningen av Rachel Hann och hennes begrepp snabb och långsam arkitektur gäller att de först och främst inte ska förstås som motsatspar eller dikotomier. Begreppen kan inte reduceras till en sådan användning, där vi konstaterar förekomsten av det ena utesluter eller står i motsats till det andra. Förståelsen av snabb och långsam arkitektur kan däremot härledas ur upplevelsen av arkitekturens permanenta eller temporära avsikter och dimensioner.

**Minneshallen under Göteborgs Jubileumsutställning 1923 (utställningskatalog)**

Att avgöra vad som är temporärt ger dock upphov till stor relativitet och elasticitet; snabb arkitektur kan vara ett område som upprättas för en kväll, en paviljong under en världsutställning på några månader eller baracker för tillfälliga boenden som löper över flera år och bildar egna stadsrum eller till och med stadsdelar. Den snabba arkitekturen interagerar med sin omgivning, intervenerar i en plats, kanske till och med annekterar den, oftast på ett omedelbart sätt som inte sällan ger uttryck för situationens här och nu och som kan konfrontera sin omgivning i fråga om dess tilltänkta funktion eller användning. Den snabba arkitekturen kan, som föreslagits, vara resultatet av tillfällig njutning, en lösning på ett akut problem eller en politisk strategi. Miljonprogrammet hade den långsamma arkitekturens permanenta visioner och avsikter, men uppfördes med de snabba, temporära och omedelbara verkningssätten.

Det är lätt att missuppfatta den snabba arkitekturen som enbart en ställföreträdande funktion, det vill säga något som skulle ersätta eller imitera en funktion av mer permanenta funktioner. Den snabba arkitekturen kan för all del representera funktioner snarare än imitera. Närmast ett banalt exempel är hur foodtrucks i stadsrummet representerar mer än ställföreträdande kök; de både representerar och bildar en social yta och mötesplats. Baracker eller illegala bosättningar är inte bara ställföreträdande hem, utan representerar också en politisk och social situation. Relevant blir själva bildandet och görande-aspekten och arkitekturens verb. Rachel Hann intresserar sig för vad arkitekturen gör, dess performativa aspekt och med det, vad arkitekturen får oss människor att vilja göra. Med andra ord: de ingivelser och sinnliga reflexer som väcks hos oss som en respons på det vi ser. I sin text ger hon illustrativa exempel på när den snabba arkitekturens föder reflexiva responser hos oss människor genom att den aktiverar en sinnlighet och därmed utlöser en performativ konsekvens. Det kan handla om såväl den uppblåsbara hoppborgens lekfulla impulser som om uppmaningar till aktivism. Barnen springer till lekplatsen, någon muttrar åt tältläger under viadukten. Åsynen av tillfälliga baracker eller romska bosättningar aktiverar oss till en riktad handling – vi antingen engagerar oss eller ondgör oss över dess placering.

Den långsamma arkitekturens dimensioner vilar å sin sida på idén om något permanent och monumentalt – att den uppförs i syfte att vara bestående över tid och rum. Hann beskriver bland annat hur den långsamma arkitekturen löper genom mänsklighetens tidslinjer, från då till nu. Tidlösa och klassiska exempel brukar utgöras av antikens tempel och gotiska katedraler, vars kulturella och historiska värde bevaras genom eviga restaureringar – under beskydd av den långsamma arkitekturens kärnprinciper (tänk Vitruvius). Dessa kärnprinciper kan på många sätt diktera villkor för vad som får företräda högt stående arkitektur samt, inte helt okomplicerat, upprätta regler för vad som är värt att bevara eller inte.

**Bevarad ruin av Kaiser Wilhelms Gednächtniskirche intill ny tillbyggnad uppförd efter kriget (Berlin)**

Också den långsamma arkitekturens bestående, rituella och andliga egenskaper, har givetvis en performativ effekt på oss. Ingivelsen hos de många turister i Rom som velat gå under Titusbågen med stor andakt och vördnad uppstår varje dag!

Arkaiska och universella former har förutsättningar att skapa långsam arkitektur, även om avsikten från början kan ha varit spontan och temporär. En amfiteater blir resultatet av en samling återkommande tillfälliga träffpunkter som spänner över tusentals år. Ytterligare exempel på eviga eller universella former är mänsklighetens mest primitiva och använda former. Hur många av mänsklighetens försök till etableringar har börjat med att resa tält av olika slag? Tältformationen, är en erkänd arkaisk form även i moderna byggnader, allt från konsertbyggnader till landmärken i stadsbilden, där den tillfälliga, temporära uttrycksformen har etablerat sig som något permanent.

Permanens eller produktion

Idén och synen på permanens och varaktighet inom arkitekturen prövas i sin tur av Ignasi de Solà-Morales, när han diskuterar sina ingångar till platsbegreppet i sin text från 1992. Solà-Morales tar oss igenom platsbegreppets avgörande vändpunkter och gör nedslag i dess innebörder genom historien. Allt ifrån Vitruvius firmitas-princip och Genius loci till Julia Kristevas tämligen dystra samtidsskildring av platsens fragmentering och globaliseringens alienerande inverkan på vår tillvaro och upplevelsen av den. Platsen ställs i relation till permanens och/eller produktion.

Även Solà-Morales intresserar sig för verbet och det performativa, om än inte uttalat, när han beskriver produktionen av en plats som en händelse snarare än något som alltid existerat. Vidare, slår han ifrån sig företeelser av eller att det för den sakens skull nödvändigtvis inte måste handla om - att (för platsens räkning) producera något ögonblickligt, ömtåligt eller flytande. För att bråka med Vitruvius: firmitas kanske inte är eftersträvansvärt idag, och inte heller på grund av att vi inte kan uppföra kroppar med sådan varaktighet, utan kanske snarare för att vi inte vill eller behöver?

Solà-Morales gör en lång utläggning, kanske för att egentligen landa i vikten av samexistens: platsens värde ligger inte i slutgiltig permanens eller i vilken mån den upprättar produktion, tvärtom måste den samtida platsen vara en korsväg. Annat uttryckt: ta hänsyn till dess gråzoner med såväl snabba som långsamma verkningssätt. På samma vis måste man inte ställa permanens eller produktion i motsats till varandra. Läsningen av Solà-Morales text erbjuder möjligheten att betrakta platsen som en konsekvens av de bådas synergieffekter. Platsen är en provisorisk grundläggning, en ritual av tid och i tiden – med både avsiktliga och oavsiktliga snabba eller långsamma effekter.

Uppluckringen av begrepp som plats, tid och rum har därför skapat friare utgångspunkter för vår tids arkitektur. Mot bakgrund av Rachel Hanns teoretiska ramverk, finns det skäl och god täckning för att dagens arkitektur arbetar med synergieffekterna av snabb- och långsam arkitektur. Vidare också med övervägande hänsyn till dess gråzoner. Vi ser uppförande av byggnader med permanenta avsikter samtidigt som man flirtar med temporära element. Korsvägar. Hann ger egna exempel på att företeelserna korsbefruktar varandra och på att idéer för det ena kan bygga på inspiration eller förekomst av det andra, vilket man i grund och botten bör tolka som lovande förutsättningar och grogrund för hållbar och meningsfull arkitektur, även om meningsfull bara för en (viktig) stund.

Emily Jacoby Kask är psykolog och konstvetare baserad i Göteborg

Bibliografi
Hann, Rachel, Beyond scenography (Abingdon: Routledge, 2019)

Sigurdson, Ola, Atmospheres in Everyday Life: On Existential Spatiality (Milano: Mimesis International, 2024)

Solà-Morales, Ignasi de, ”Plats: Permanens eller produktion”, övers. Sven-Olov Wallenstein, i Wallenstein (red.), Arkitekturteorier. (Stockholm: Raster, 1999)