Diagonalt begär

Anna Grönlund

En vilsen jagberättare försöker med alla tänkbara medel väcka liv i ett döende, förnuftigt äktenskap. Den frånvarande maken är fysiker, lagen, språket och ordningen personifierad (även om han verkligen inte verkar ha kontroll över sitt övermäktiga arbetsliv). Jaget är ett slags icke-subjekt. Hon begär (desire, desir) något, men är osäker på vad. Hennes egen identitet förblir oklar, i stället skapar hon ett slags alter-ego vid namn Madame X. Madame ska uppfinna sig själv, bli ett slags femme fatale. Madame X klär ut sig i fuskpäls och läppstift. Madame X ber sina vänner om olika kreativa uppdrag, alltid lite gränsöverskridande, men aldrig såpass att någon gräns verkligen överträds. I bokens start stjäl hon en bibel. Inget händer. Gud är ju ändå död. Hon onanerar (eller som hon själv säger “masturberar”). Inget särskilt händer då heller.

Uppdragen tar henne in i en uppsjö av olika märkliga situationer, älskare, frimurare, dominatrixer som heter Mephistopheline, filosofer som inte heter någonting, gestalter som tycks sprungna ur en psykoanalytisk dröm. Hennes Paris, New York och Istanbul är skuggvärldar, städer fylld av koder och hemliga symboler. Hon blir piskad [1] och bor i kloster. Ändå går det inget vidare för Madame X. Det där sanna begäret visar sig vara mer svårgripbart än hon trodde.

En annan version av samma berättelse är enklare och mer direkt:

Diagonalt begär är ett performativt verk, laddat med referenser och signifiants som kretsar kring ett frånvarande centrum. Berättelsen är en hallucination, en inbillad verklighet förstärkt av språket, en spegling av en spegling av en spegling. Madame X finns inte på riktigt. Hon är en camp, hon är drag, hon är en performativ överdrift, ett slags pastisch på hela vår tids trötta idé om självförverkligande. Jagberättaren (le parlêtre) är ett paradigmatiskt Lacanianskt subjekt: en imaginär enhet som destabiliseras. Tonen sätts genom det övertydligt sarkastiska pseudonymvalet (se länk). Bakom ytan är det poststrukturellt tomt.

Kanske är Madame X påhittad av jagberättaren som en fantasi att trösta sig med medan äktenskapet faller sönder. Kanske är jagberättaren påhittad av Sinziana Ravini som en fantasi för att trösta sig med när något annat faller sönder. Egentligen spelar det ingen roll.  Ravini driver med hela autofiktionens maskineri: den självutlämnande rösten, de halvt igenkännbara kulturprofilerna och en sökande huvudperson som insisterar på något slags sanning. Alla bikaraktärer är mättade karikatyrer av konst- och kulturpersoner, symboler som egentligen inte hänvisar till någonting.

Ironin, eller kanske post-ironin, är romanens bärande konstruktion. Varje referensers till konst, litteratur och film (“det är som Eyes Wide Shut”) fungerar som en signifiant som oupphörligen glider mot en annan signifiant (le glissement du signifiant), aldrig mot något slutgiltigt signifié.

Förlåt, det här är kanske obegripligt för den som inte kan sin Lacan. Ravini är psykoanalytiker, skolad i Paris, och Lacans begreppsapparat är lite av en nyckel för att förstå bokens struktur. En kort sammanfattning följer:

För den franske psykoanalytikern Jacques Lacan är subjektet aldrig en hel individ med ett “inre jag”, utan en splittrad varelse som formas av språket. Det vi kallar personlighet är något som formas i dialog med oss själva och omgivningen. Lacan beskriver hur människan föds in i den symboliska ordningen (le Symbolique), alltså språkets och lagens värld. I denna process förlorar vi något, en ordlös omedelbarhet.

Begäret (le désir) uppstår som ett eko av denna förlust, men blir ett försök att återvinna något som aldrig riktigt funnits. Det paradoxala hos Lacan blir insikten att vi kanske aldrig haft något som sedan gått förlorat (en ursprunglig helhet, en moderskropp, Gud, sanning, etc.), att själva idén om helhet uppstår i språket, när vi själva kan uttrycka att vi saknar eller begär något. Men eftersom språket tyvärr bara består av glidande tecken (signifiants) kan ingen sann mening någonsin fixeras. Subjektet, “jaget”, är därför inte ett stabilt centrum, utan ett glapp.

För många år sedan lyckades jag på något sätt övertyga ledningen på Karolinska Institutet att en seminarieserie under Julia Kristeva platsade inom den svenska läkarutbildningen. Jag gjorde praktik på sjukhus med märkliga namn: Pitié-Salpêtrière, Lariboisière, Bichat. Eftersom jag inte behövde göra de franska läkarstudenternas tentor var jag ledig på eftermiddagarna. Jag gick på öppna seminarier om Proust och strosade omkring i Paris med rött läppstift och oförlösta ambitioner att skriva en roman om en ung kvinna som gick runt i Paris med rött läppstift (som man gör). Samma, lite löjliga appropriation av en imaginär franskhet ligger tung över hela boken. Som läsare tycker jag den är hysteriskt rolig, jag är inte helt säker på att den når fram i bokens svenska version.

Med detta måste jag säga något om översättningen, eller det blir snarast en spegling eftersom Ravini själv översatt boken från sin franska föregångare. Det måste varit ett fruktansvärt jobbigt projekt. Bara titeln blir förvriden på svenska; La diagonale du désir bär på en rörelse och riktning som öppnar mot en vektor eller ett tillstånd av passage. På svenska, däremot, blir Diagonalt begär är statiskt, geometriskt. Adjektivet “diagonalt” låser fast begäret i en form. Begärets diagonal hade kanske varit en mer direkt översättning, men det skulle samtidigt beskriva diagonalen som en tillhörighet. Det blir svårt hur man än gör.

Eftersom små nyanser i språket är en del av bokens själva ryggrad blir det svenska språket lite brustet, på det där tvåspråkiga sättet. Att huvudpersonen exempelvis förskrivs “opium” av sin läkare snarare än “opiater” leder associationerna till drogromantikens dekadenta ursprung snarare än det sistnämndas koppling till amerikansk social misär. Jag kommer på mig själv med att översätta tillbaka till franska i huvudet. Kanske är det något i denna språkliga glidning som förklarar varför ironin inte riktigt överlever översättningen. På franska är ironin ett uttryck för allvar, där skärpa och sårbarhet sammanfaller. I svenskan däremot tenderar ironin att glida mot det defensiva och övertydliga. Det är en brutal kulturskillnad, kanske en delförklaring till att bokens ironiska ton helt verkar ha gått de svenska recensenterna förbi.

Under läsningens gång inser jag att jag faktiskt såg Ravinis videoverk “The Black Moon” på Palais de Tokyo. Jag minns en mörk, hypnotisk loop av blickar och speglingar, där kvinnliga figurer svävade någonstans mellan symbol och kropp. Diagonalt begär blir en fortsättning på samma tematik, där varje försök till mening redan är ett vackert misslyckande.

Diagonalt begär kan och bör läsas som en satir över samtidens idé om självförverkligande, en lek med snobberi, naivitet och intellektuell exhibitionism. Det är en text som presenterar det löjliga så radikalt att det blir allvar. Samtidigt är det orimligt kul. Men, som de flesta bra skämt, kräver boken en läsare som delar den kulturella referensram där ironin verkar. Och bakom Madame X eskapader finns en annan mer allvarlig berättelse; om rotlöshet och att förlora de fasta punkter som bringar ordning i tillvaron. Det finns något viktigt där, och jag hoppas att Ravini fortsätter cirkulera närmare denna ruptur i sitt fortsatta arbete.

Spoiler alert: om du är en sådan som inte gillar spoilers så sluta läsa nu, annars kan jag avslöja att Madame X faktiskt “hittar sitt sanna begär”. Men vi får aldrig veta vad det var. Kanske för att det inte finns på riktigt.

Anna Grönlund är läkare och kulturskribent.