Att inte skriva

Linda Boodh

Matilda Södergran Den svalkan

Schildts & Söderströms, 2025

Poetens arbete låter sig inte så lätt beskrivas. Kanske för att mycket av skrivandet handlar om just det att inte skriva. Ofta kallas processen ett försök, eller rättare: ett misslyckat försök, eftersom man ger sig på att formulera det oformulerbara. Kanske kommer man längre om man skippar ansträngningen som försöket innebär, och i stället gör motsatsen?

Södergran är prisbelönad finlandssvensk poet som inte sällan liknas vid sin namne Edith Södergran. Visst, det handlar om naturen, den mänskliga strävan att uppgå i något större, men Södergran den yngre har en lätthet och en språkglädje i handlaget som jag tycker skiljer sig från Södergran den äldres mer visionärt präglade tonalitet.

Den svalkan inleds med två citat, varav ett från ”en upphittad dikt”: ”All tid som inte känns som / tid / utan djurets inälvor / virade runt dess eget liv”, samt ett citat ur Finlands svenska folkdiktning från 1955: ”Stenarna växa och bli ibland mindre. / De föröka sig även.”

Här kan det alltså tänkas handla om ett sökande efter ett annat sorts seende – djurens? Stenarnas? Samlingen inleds så med dikten ”Förvandling”, där djurblivandet är centralt. Jaget ålar in i ett gryt: ”I djurets öga därinne / ska jag förloras / I det som börjar där / tar jag slut”. Ett sökande efter en annanhet som verkar möjliggöras av ett uppgående i det icke-mänskliga. Diktsvitens första del kretsar fortsättningsvis kring förvandlingen. Man skulle kunna kalla det ett förädlande och utforskande av det egna jaget och dess gränser, att rota runt i sitt inre, gå på jakt för att sedan tömma sig på det man funnit och förflytta det till en annan plats: ”Jag ska hämta något ur mig själv / som inte hämtats förr. / Jag ska gå in med en spann i var hand / och komma ut med dem fulla som kinder. / Det jag hämtat ska jag lämna utanför mig, ställa långt bort. / För att bli av med eller få syn på?”

Diktjaget vänder sig också till skogen – ut i mullen, in under tallen, mot barkens hamn, till sprängtickan och johannesörten – för att bli av med, eller få syn på sig själv. Viljan till förvandling blir närmast desperat eller som en vädjan: ta mig! Gör om mig! Förtär mig! Kan rotvältan omvända, svälja, infånga mig, undrar diktjaget i dikten ”Ceremoni”:

Lade örat mot rotvältan

som mot snäckan.

Jag frågade

om det de säger om den är sant,

att den kan svälja mig hel

om jag lägger mig inunder,

slå igen över mig

som en fälla.

Som mycket av svensk ekopoesi är första delen i Södergrans dikt färgad av den sorts antropocentriska skuld som handlar om att vilja bli kvitt egenskaper som vi moderna människor besitter. En sorts ekokritisk hållning om så vill, med syfte att rentvå oss vårt moraliskt tvivelaktiga människovara. Men det som skiljer Södergrans tilltal från annan ekopoesi är en finstämd ironisk självdistans, som gör att dikten undviker all form av moralism och sentimentalitet.

Andra sviten handlar om skrivprocessen, där snart sett alla dikter enbart är betitlade ”DIKT”, som för att förstärka en känsla av ofullbordan. Det handlar nämligen om skrivandets förehavanden (insamlandet) och ordens och poesins begränsningar. ”Om jag ska vara så här, / en sån som skriver, / kan det lika gärna få synas”, står det avmätt. Det är både lättsamt och gravallvarligt, på sina ställen snäppet sarkastiskt: ”Det har varit ljust ända sedan morgonen / vad nu det är att tala om”. En till synes enkel tanke, men dikten vänder, eller för att använda Södergrans ord ”veckar sig”, ut ur sig själv, och genom att rikta uppmärksamheten mot den egna materialiteten ger den upphov till en mängd frågor: Vad är värdet i att skriva något så självklart som att det har varit ljust sedan morgonen? Är det just självklarheten i utsagan som gör den intressant, satt i poetisk kontext? Och: är ord viktiga?

På samma sätt ställer följande rader relevanta frågor kring dikt och skrivande: ”Vad kallas arbetet med en dikt / när det inte känns som arbete? / När det inte är jag som arbetar med dikten / utan dikten som arbetar med mig?” Det skrivande subjektet formas lika mycket av dikten som dikten av subjektet. Dikten skriver livet, och livet dikten, i en vindlande dialektisk dans. En växelverkan som kan sägas vara gestaltad på omslaget, vars blåböljande krusningar har tillkommit genom författarens ljudande av en dikt över en japansk marmoreringsfärg – dikten styr skaldens andning, andningen skapar poetiska bilder. Ord är viktiga?

Måhända är det inte möjligt eller ens önskvärt att särskilja dikt från liv, skrivande från icke-skrivande, men i den avslutande delen gör jaget ändå ett försök att vända sig bort från skrivandet, mot livet och det kroppsliga. ”Allt jag gör är i förberedelse för förnimmelsen”, står det och jaget mortlar frön, tillreder en kikärtsröra och kokar ris al dente. Blir mer inlyssnande, låt säga passiv, gör ”mindre och mindre”, hänger sig helt åt att ”bara vara en människa som lyssnar”. Eller som det heter, i en för Södergran typisk idiomatisk omkastning, jaget ”Tar ett blad och för det till läpparna”.

”Är samlingen komplett?” frågar hon sig. Ja, insamlandet verkar åtminstone närma sig ett färdigställande. Många av dikterna i sista delen tar formen av parafraser på andra poeters dikter, några är lite håglöst, och som om de spelar mindre roll, tilldelade namn som ”Önskning 1, 2, 3” osv.

Samlingen har med andra ord en påtaglig dramaturgisk båge, där första delen ägnas förvandlingen – att samla på sig upplevelser värda att nedteckna; hitta stoff inom sig som man inte visste fanns – medan den andra delen uppehåller sig vid att bearbeta dessa genom att reflektera över diktens väsen och dess förmåga eller oförmåga att omfatta verkligheten. För att till sist, i den tredje komma fram till att det bästa kanske vore att inte forcera eller försöka, utan helt sonika öppna sig och vara uppmärksam på sin omgivning. Eller som det står på ett ställe: ”svaret fanns i tystnaden / när jag lade mig ner / och väntade”, vilket osökt för tankarna till den franska filosofen Simone Weil, som framhöll att just inväntandet var helt avgörande för att få syn på något verkligt sant om världens beskaffenhet. För Weil handlade det om en särskild sorts uppmärksamhet, på franska attention. Ordet kommer från latinets ad + tendere, som kan användas för att lyssna eller koncentrera sig men också för att vänta. Weil menade att uppmärksamhet innebär att förhålla sig öppen och, som hon skriver, tom i tanken, så att man kan ta emot vad det än må vara som kommer att komma, för man vet inte vad det är och kan därför inte aktivt söka det. Man måste släppa taget om jaget – avsäga sig centralperspektivet och uppgå i vad hon kallar avskapelsen – och öppna sig för det andra, okända som ska träda in i dess ställe. Södergrans slutdikt med titeln ”Öppning” sammanfattar det kanske ändå bäst:

Men om jag inte fyller huvudet

låter det vara tomt

som bara en urna ett krus

och håller det mellan händerna

så att ingenting

strålar ut i ben och ben och ben

och jag kastar det tillräckligt hårt

från sida till sida

en boll en slunga

kan skärvorna falla isär

öppnas som dörrar

Det här inväntandet innebär förstås inte att man helt slår dank. Att hindra uppmärksamheten från att slå sig till ro är en uppgift i sig, menade Weil. Vad det kommer an på är alltså en särskild sorts uppmärksamhet som gör att man inte stirrar sig blind på det i sig uppseendeväckande i tillvaron, i syfte att få syn på det som pågår lite i periferin:

Är det så här med dikten,

att den plötsligt känns helt apart,

som amputerad från mig,

för att jag stirrat mig blind på ryggen

och inte ser den klarröda fläcken,

dansen som pågår i undangömda gläntor?

Man måste fortsätta läsa, skriva – arbeta. Och när man så lyckas, och till exempel blir en lav, är man långt ifrån overksam. Det poetiska arbetet – att uppmärksamma hur ”luften mår” – är alla organismers angelägenhet:

Jag tar emot

som den lav

jag håller på att bli.

En lav är någon som tittar och behåller.

Jag ska fånga upp ur luften

allt det som är smutsigt

och behöver tas åt sidan.

Jag ska omsluta det förorenade

så att jag när du skär i mig                                                 

kan berätta hur luften mår

Kanske är det således inte svalkan i sig man i titeln bör rikta uppmärksamheten mot, utan dess bestämda form. För det handlar här om en specifik typ av svalka, nämligen den som uppstår när rådjuret ”träder in i skogen”. Det berättar något om språkets otillräcklighet; ”svalkorna” är långt fler än vad språket inrymmer. För att förmedla dess artegenheter och få syn på det som annars dansar ostört i ”undangömda gläntor” krävs en osedvanligt skärpt uppmärksamhet på livets subtila skiftningar; när de övergår från en svalka till en annan, trots det svåra eller nära nog omöjliga i att återge dem: ”Det vi saknar ord för finns. / Jag ville bara få det sagt / utan att ta det tillbaka. / Jag ville säga att det inte alltid är / orden vi ska förlita oss på / inte ens i en dikt.”

Vare sig orden går att lita på eller inte torde denna specificitet gälla även skrivandet. Den sortens skrivande, som egentligen är allt annat än just skrivande, men som i slutändan genererar den, dikten.

Linda Boodh är litteraturkritiker