Bästa 2025: litteratur
Néa Sedell
CHATEAUX
Förlag
Det finns mycket att säga om det perifera förlaget Chateaux, som sedan sin födelse i början av 2010-talet har ägnat sig åt tryckkonst, tidskrift, bok, pamflett, brev, översättning och nyutgivning i det ekonomiska maskineriets marginaler. Alltid med samma brännande agenda: poesin. Må den vara konceptuell, asemisk eller traditionell, ett enskilt ark eller femtio – här blir boken ett estetiskt objekt i egen rätt. Förutom att utgivningen rymmer några av den svenska samtidspoesins stora namn präglas den även av en anmärkningsvärd ansats att presentera några av den franskspråkiga samtidspoesins experimentella verk på svenska, med översättare som Martin Högström (naturligtvis också poet i egen rätt) i spetsen. Plötsligt öppnas en värld där den röda tråden löper från tryckpressen i Hägersten till det fascinerande förlaget Éric Pesty Editeur i Marseille. Om än det faller sig naturligt vad gäller en sådan position, är det likväl en sorg att Chateaux och dess kulturgärning sällan uppmärksammas inom litteraturkritiken. Bland årets utgivning finns Minus Mieles arbetskritiska Ägg, kyckling, sten, 1200-talspoeten, tillika Dantes mentor, Guido Cavalcantis canzone vilja säga. jag i översättning av Gustav Sjöberg och Iman Mohammeds sönderfallande diktbok Verbatim.
Friederike Mayröcker
Tuperad ros och morgon fylld av mången hjärter knekt
Övers. Ulla Ekblad-Forsgren
Ellerströms 2025
Hur är det möjligt att på några rader sammanfatta Mayröckers poesi? Att uppgiften ter sig omöjlig kan vara motiv nog att rekommendera Ellerströms senaste utgivning av ett urval från poetens sena arbete, i översättning av Ulla Ekblad-Forsgren. Där har orden, tingen och referenserna kastats ut och lever sina egna liv. Möjligen ringar de in något, men utan att förklara vad det leder till eller varför. Vid dessa kontaktytor spirar ett överflöd av associationer som sammantvinnar toner, platser, växter, djur och himlakroppar i en dynamik där något ständigt övergår i ett annat. Mayröcker betraktar de mönster som uppstår. Den typ av öppenhet som Tuperad ros och morgon fylld av mången hjärter knekt präglas av tar allt i sitt anspråk. Något som utmärker Mayröckers säregna och vindlande ympningar av poesi och prosa är deras sätt att arbeta med det fragmentariska, som genom hennes penna ges en särskild elasticitet – en enskild dikt rymmer plötsligt en hel kosmologi. Men bättre än att jag konstaterar detta vore att citera dikten ”alpernas andning” som återfinns i boken, något annat behövs egentligen inte:
ett knippe timjan en kvist cembratall ett blad av
en ros virat med grönt band… som drömmar vill åter
till sömnen vill åter till drömmen skratta och gråta det
fängslande morgonljuset även mistelkvist. Rövad från
drömmar rövad från sömnen en sådan liten duva och
nattviol himlens flammande gloria skrumpen
tulpan känslighet, osv. Drömmar om nakna gestalter i
skottkärror (» Gemeinde Wein «), dam i kort päls det var i
Graz duvorna flög vi satt ute vid träbord –
Wolfgangsee fryser igen och ännu snöbollsbuskar och
vita rönnblommor vita häckar och prästkragar / är
redan hål i gnistrande fönster kan åter titta ut :
kuku och flor och fetisch och gröna skogsseder fylld
av merit och poetik lever människan på denna jord,
de törniga vilda skogarnas salar, Dante. Morgonens trädgård
där som det svarta ögat blänkte likt öppet rådjur, osv.
vinden så stickande på landet, med denna fågelfjäder
svärmande i ett bläckhorn, och skäligt ditt bruk av
ordet tycke
Lotta Lotass
Katedral
Rönnells antikvariat 2025
För några veckor sedan utkom Lotta Lotass med en nyskriven dikt. Mönstret är vid det här laget bekant: boken är tryckt i en mycket liten upplaga och utgiven utan större förvarning. Katedral är en sparsam långdikt. Raderna består i genomsnitt av två-tre ord, av vilka många upprepas i olika konstellationer. Rytmen förser dikten med en närmast förhäxande kvalitet, att läsa den är som att uppgå i ett tillstånd av bön. På ett tematiskt plan ter sig mycket bekant för de läsare som är poeten hängivna sedan tidigare: stenarna, skuggorna, tystnaden, det oändliga. Dikten drivs av riktningar – vidare, genom, förbi, bortom – som antyder att något, ett ”ännu inte”, komma skall. Denna tidsliga suspension skapar en rymd som långsamt fylls av ljusets växelspel, skälvande klanger och havets böljande rörelser. Läsaren möts av ett dynamiskt utrymme där ingenting är beständigt, perspektiven skiftar och orden följer. Samtidigt gestaltar Katedral vad det innebär att skapa ett rum. Bortsett från akten att etablera gränser inom vilka ljus och klanger kan uppstå, uppträder orden som noder kring vilka allt annat samlas och förvrids. Lotass nya diktbok fångar sökandet efter tillflykt, efter en fredad plats, efter en stillhet som tycks omöjlig. Rör det sig här om en utopistisk underton? Mot slutet av dikten uppenbarar sig en väg som väntar, och visst anknyter Lotass dikt där – som den så ofta gör – till frågor om vad poesin gör och kan göra. På detta sätt rymmer Katedral det löfte som poesin bär med sig, om det som ännu inte finns och som samtidigt redan har passerat; en liten glipa där något annat på något vis blir möjligt.
