”Endast skillnader är lika”: Simulakrumet och AI
Sven Anders Johansson
I sitt Almedalstal förra sommaren citerade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch ogillande en tidningsartikel av kulturskribenten Elina Pahnke: ”Mäns makt är inte en abstraktion – den är konkret, och den krossar liv.” Det var bara det att Pahnke aldrig hade skrivit så.[1] Följaktligen fick Busch pudla, och förklara sig: ”Citatet kommer från en sökning via ett AI-verktyg. Men citatet är vad vi nu förstår inte korrekt utan snarare en parafrasering av vad som sagts i andra sammanhang.”[2]
Händelsen illustrerar hur alltmer av den politiska verkligheten är digitalt medierad, men också att gränsen mellan det verkliga och det fiktiva, sanningen och ”parafraseringarna”, har blivit alltmer oklar, bland annat som en följd av utvecklingen av de AI-verktyg Busch skyllde på.[3] Till skillnad från sökmotorer som Google, som hjälpte oss att finna existerande texter, genererar ChatGPT och andra AI-verktyg nya texter, texter som inte fanns tidigare, texter som kan påstå lite vad som helst, vilket Busch fick erfara. Resultatet begränsas bara av promptens fantasi, programmets kapacitet och, framförallt, det som redan finns i de data som AI-verktygen utgår ifrån (vilket öppnar sig mot ett svar Busch kunde ha använt: nej, Pahnke hade inte sagt exakt så, men säkert något liknande – AI:s fantasi är begränsad).
Tydligast är logiken kanske i bildmediet: det ser ut som autentiska fotografier, men det de avbildar har aldrig funnits. På så vis verkar det röra sig om simulakra, bilder som inte avbildar något. Och mycket riktigt har detta begrepp anammats för att förklara vad AI gör: ”Dessa AI-genererade konstverk, ofta omöjliga att skilja från de som skapats av människor, suddar ut gränserna mellan ’original’ och ’kopia’, vilket gör dem till perfekta exempel på Baudrillards simulakrum” skriver medievetaren Joshua Cunningham.[4] Kulturteoretikern Jan Söffner konstaterar i sin tur att ”AI destabiliserar grundläggande distinktioner som verkligheten bygger på”. Influerad av Baudrillards simulakrum-begrepp hävdar han att AI ”gör slut på verkligheten”.[5]
Simulakrumet är också en del av Gilles Deleuzes tänkande. Begreppet utvecklas bland annat i två appendix i Logique du sens (1969), i det första (”Platon et le simulacre”) med hjälp av Platon – det är hos honom Deleuze hittar begreppets ursprung. Platon drar som bekant en gräns mellan idéer och sinnesförnimmelser, essens och yta, modell och kopia, verklighet och bild. Grott-liknelsen fångar detta: allt vi har tillgång till är skuggbilder av den verklighet som finns bortom våra sinnen. Men, säger Deleuze, ”[d]et verkliga syftet med uppdelningen måste sökas någon annanstans”.[6] Huvudsaken är inte distinktionen mellan verklighet och bild, utan åtskiljandet av två sorters bilder: kopior och simulakra. För att demonstrera detta dyker han ner i några av Platons dialoger, bland annat till resonemanget i Staten som går ut på att målarna och den efterbildande konsten befinner sig två steg bort från naturen och sanningen. Medan ett bord är en kopia av bordets idé, är en målares bild av ett bord inte ens en kopia, utan bara en skenbild. Även i Sofisten talas det om skenbilder som, till skillnad från kopiorna, inte har någon kontakt med idéerna.[7] Sofisterna är skenbildstillverkare, ”oärliga imitatörer” som bara låtsas att de vet.[8]
Därmed blir det dolda syfte Deleuze talar om tydligare: idéläran är en metod för att lägga band på tillvarons oregerlighet och galenskap genom att skilja ut de ”ärliga imitatörerna” från de ”oärliga”, kopiorna från skenbilderna, det vill säga simulakrumen. ”Det handlar om att säkerställa kopiornas triumf över simulakrumen, att trycka tillbaka simulakrumen, att hålla dem fjättrade djupt ner, hindra dem från att stiga upp till ytan och ’insinuera’ sig överallt.”[9] Poängen med idéläran är alltså inte att etablera det sanna som sådant, utan att hålla kunskapen ren från blivandet, skillnaderna och kaoset; att klippa bort de fria imitatörernas insinuerande från de ärliga imitatörernas vetande. Med det synsättet framstår platonismen som en maktapparat som (ja, det beror naturligtvis på ens politiska preferenser) bör vändas upp och ner eftersom det verkliga inte är idéerna – de är bara ett uttryck för maktens vilja att reglera vetandet – utan det oregerliga blivande som kännetecknar simulakrumen.
Det ska sägas att min beskrivning av Platon här glider ihop med Deleuzes läsning av Platon. (Det är ju så med Deleuzes tänkande mer allmänt: har man tagit del av hans läsningar – av Nietzsche, Bergson, Proust, Kafka och så vidare – så är det svårt att frigöra sig från dem och läsa dessa texter icke-deleuzianskt. Det deleuzianska synsättet blir ett slags virus som förvandlar sina objekt för alltid.) I vilket fall som helst är det inte Platon, utan Deleuzes simulakrum-begrepp som är det centrala här. Detta begrepp har fått en mer akut relevans idag. Skälet är den post truth-situation som är svår att vifta bort, men också svår att ta på allvar, eftersom den etablerade berättelsen om den är så ytlig, moralistisk och politiskt självgod.
Att simulakrum-begreppet har bäring på AI har som sagt påpekats av många (även om Baudrillard verkar vara mer gångbar än Deleuze i den rollen). Men vilken bäring? Vad har Deleuzes Platon-läsning att säga om AI? Svaret på de frågorna är inte självklart. Man kan tänka sig två alternativ:
1. Deleuzes och andras bejakande av simulakrumet rymmer en naivitet som blivit uppenbar i och med AI:s intåg. Om inte annat så har Donald Trumps styre gjort det tydligt att den representationslogik Deleuze kritiserar (inte bara i appendixet i Logique du sens, utan genom hela sitt verk) trots allt är värd att försvara. Den är en del av en maktordning, ja, men det gäller uppenbarligen även alternativet: post truth-situationen, fake news-retoriken, tech-bolagens språkmodeller. De senare har dessutom visat att simulakrumen är mindre kreativa i praktiken än de framstår i Deleuzes beskrivning.
2. Deleuzes simulakrum har ingenting med någon fake news-situation att göra. AI-produkterna är inga simulakra; tvärtom är de kopior som håller oss kvar i begäret efter identitet, i igenkännandet, i det statistiskt rimliga. De AI-genererade bilderna och texterna bör snarare förstås som en del av den platonska maktapparaten: ett sätt att oskadliggöra simulakrumen genom att tvinga på dem likhetens logik. AI förvandlar alla bilder till kopior.
Vilken läsning är den rätta?
Om man vill argumentera för det senare alternativet kan man börja i följande passage (som låter som en kommentar om AI, trots att den skrevs på 1960-talet) i Deleuzes första appendix: ”Det artificiella och simulakrumet är inte samma sak. De står till och med i motsättning till varandra. Det artificiella är alltid en kopia av en kopia, som måste drivas till den punkt där det byter natur och förvandlas till ett simulakrum (popkonstens ögonblick).”[10] Det konstgjorda och simulakrumet är motsatta, säger Deleuze, och denna motsättning är viktig, ja rent av central för hela moderniteten. Det rör sig, förklarar han, om en motsättning mellan två former av nihilism eller förstörelse: å ena sidan en förstörelse av kopiorna och modellerna i syfte att frigöra simulakrumen; å andra sidan en förstörelse som bara syftar till att bevara den etablerade representationslogiken.
Hur ska man förstå den distinktionen? Varför är den ena frigörande, och den andra konservativ? För att den ena (simulakrumet) överskrider och befriar oss från representationslogiken, platonismen och alla dess implikationer. Det finns inte längre något privilegierat perspektiv. Medan den andra (det artificiella) stannar kvar inom representationens hägn, där all mening garanteras av en yttre instans. (Lite i stil med Trumps inställning till valsystemet: valet är ogiltigt, om inte jag vinner!)
Innan han har kommit till denna åtskillnad mellan två former av förstörelse, har Deleuze förbundit simulakrumet med Nietzsches begrepp den eviga återkomsten. Det rör sig, skriver han, om ”ett band som går så djupt att det ena bara kan förstås via det andra”. Den eviga återkomstens hemlighet är att den inte erbjuder någon ordning. ”Tvärtom är den inget annat än kaos, kraften att bejaka kaos.”[11] Den kraft eller makt han talar om här är samma kraft som Platon räds: den oärlige imitatörens eller falska pretendentens kraft, kraften hos det avvikande, det excentriska, det som skiljer sig. Efter några referenser till James Joyce och Pierre Klossowski konstaterar han att den eviga återkomsten är simuleringen av Det Samma: ”Den eviga återkomsten är alltså det Samma och det Lika, men simulerade, producerade genom simulering, genom simulakrumets funktion (viljan till makt).”[12] Nyckelordet här är ”simulering”. Den eviga återkomsten har beskrivits som att samma sak upprepas i evighet. Det är en missuppfattning menar Deleuze; det som återkommer är allt utom det identiska. (”Platonismen inträffar bara en gång” som han också formulerar det.[13]) Den eviga återkomsten konstituerar ”det enda Samma hos det som skiljer sig åt, den enda likheten hos det som avviker”.[14] Det vill säga: den eviga återkomsten öppnar en skillnad i det till synes identiska. Det samma upprepas inte, utan simuleras. Detta är den frigörande förstörelsen, simuleringens frihet som öppnar en skillnad, en skillnad som hela moderniteten är en strid om.
På andra sidan i denna kamp finns alltså den konservativa förstörelsen, som serverar det samma under ett sken av skillnad. Det är precis vad ChatGPT, Dall-E och andra AI-generatorer gör. Alla deras operationer bygger på sannolikhet, igenkänning och likhet. Kopierandet, identiteten, är dess genererande princip – representationslogiken bevaras. Vi hålls kvar i det samma under ett sken av nyhet.
Denna logik, skriver Deleuze tidigare i texten, definieras ”inte av ett yttre förhållande till ett objekt, utan av ett inre förhållande till modellen eller grunden”.[15] Representationslogiken består alltså inte i någon yttre likhet, utan i en inre princip. Det illustreras bra av generativ AI: dess bilder och texter har ingen relation till någon avbildad verklighet. Det finns ingen yttre modell de imiterar – i den bemärkelsen kan de framstå som simulakra snarare än kopior. Men deras konsistens bygger helt och hållet på likheten som generativ princip – i den bemärkelsen är de, med Platons terminologi, kopior. Allt de är har hämtats från de språkmodeller de imiterar för att skapa det som har promptats. Eller som datavetaren Inga Strümke konstaterar: diffusionsmodeller kan generera de bilder vi efterfrågar, men de kan ”inte skapa en ny stil som inte finns representerad i träningsdatan”.[16] Resultaten är i den bemärkelsen alltid det samma – resultat av sannolikhetskalkyler baserade på allt det redan har skrivits, redan fotograferats, redan komponerats – även om det ger ser ut som något nytt, oberoende, unikt, något som skiljer sig.
Det som står på spel i framväxten av AI är, mot den bakgrunden, något större än frågan om gränserna mellan människa och maskin, eller sant och falskt. Det handlar snarare om vad ”världen” är. En passage hos Deleuze tydliggör detta:
Låt oss betrakta de två formlerna: ”endast det som är likt skiljer sig”, ”endast skillnader är lika”. Dessa formler är två tolkningar av världen: den ena uppmanar oss att tänka skillnad utifrån en tidigare likhet eller identitet, medan den andra tvärtom uppmanar oss att tänka likhet och själva identiteten som produkten av en grundläggande olikhet.[17]
Två formler. Den första, ”endast det som är likt skiljer sig”, definierar representationslogiken, konstaterar han därefter – den, kunde man tillägga, som verkar falla sönder idag, när vi inte längre kan lita på bilders äkthet, när ett valresultat alltid kan misstänkliggöras, alltid med demokratin (demokratin som praktik) som förlorare. Detta är den konservativa förstörelsen – det ligger nära det Marcia Cavalcante kallar tvetydighetens fascism. Min poäng här är att AI är en del av denna förstörelse. Alla dess produkter uppstår genom imitationer av det som språkmodellerna redan innehåller; på så vis stannar de kvar inom representationsapparatens konservativa regim – ”en värld byggd på bilden av en bild”[18] – även om de underminerar dess auktoritet.
I kontrast till detta uppstår simulakrumen – man kunde också tala om konsten, skapandet eller tänkandet – enligt den andra formeln: ur en skillnad, något avvikande, icke-identiskt, partikulärt, hittills osett, vilket inte hindrar att resultatet är igenkännbart som konst, som en roman, en sonett, en novell, etc. Enligt den formeln kan ny mening alltid uppstå. Ja, det finns en kreativitet som inte kan hejdas. (Kanske måste man lägga till att det var så konsten fungerade i det moderna – om det längre är en möjlighet, eller om även konsten har uppslukats av kopiorna, kan diskuteras.)
Lägg märke till formuleringen ”Dessa formler är två tolkningar av världen” i det senaste citatet. Det handlar alltså inte, för Deleuze, bara om kopior och simulakra, AI och konst; det handlar om två sätt att förstå det verkliga. Vad han säger, explicit eller implicit, är att representationslogiken – hur omhuldad och mäktig den än är, från Platon till Åsa Wikforss – är begränsad, impotent, rent av fördummande. Den må vara betryggande, och ett maktmedel som fungerar inom vissa gränser, och behövs i vissa sammanhang, men den kommer inte åt blivandet, kaoset, galenskapen, skillnaderna som äger rum bortom de auktoritativa idéerna. Därför kommer representationslogiken i längden att förlora. Eftersom allting är efemärt, allt blir, inget är. Världen är, som Theodor Adorno en gång skrev, en engångsföreteelse.[19]
Om Deleuzes upp och nedvändning av platonismen handlar om att befria det verkliga och göra det tillgängligt för erfarenheten, så rymmer simulakrum-begreppet också en insikt om medieringens oundviklighet: världen finns bara som medierad. I Deleuzes tappning handlar mediering emellertid inte om att något avbildas eller representeras, utan om skillnadens och blivandets prioritet. Läst på det sättet framträder en närhet till Adornos insisterande på det icke-identiskas kraft: ”[d]en minsta rest av ickeidentitet skulle räcka för att dementera identiteten i hela dess begrepp”.[20] Men det finns också en förbindelse till senare tiders medieteorier, som John Durham Peters konstaterande att ”alla medier i någon mån är en förhandling om frånvaro”.[21]
”Den nya medieekologin” lämnar verkligheten bakom sig, hävdar Jan Söffner. Wittgensteins sats att ”Världen är allt som är fallet” gäller inte längre, eftersom AI har gjort slut på referentialiteten och därmed verkligheten. Allt har blivit virtuellt.[22] Även om det ligger något i hans diagnos tror jag att slutsatsen är felaktig. Måste vi inte snarare inse att Wittgensteins sats alltid har varit falsk? Problemet med AI är inte att det gör slut på verkligheten, utan att det tvärtemot Söffners beskrivning håller oss kvar inom referentialitetens princip och därmed inom ”det som är fallet”. Men världen är större än så. Eller om man så vill: världen är ett expanderande simulakrum.
Sven Anders Johansson är professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet och kritiker i Aftonbladet. Hans senaste bok, Till ambivalensens försvar, utkom 2024.
[1] Elina Pahnke, ”Ebba Busch hittade på ett citat – av mig”, Aftonbladet, 2025-08-14.
[2] Saga Westling, ”Busch ber om ursäkt efter fabricerat citat – skyller på AI”, SVT-Nyheter, 2025-08-14.
[3] Vad utvecklingen kommer att leda till vet inte ens de inblandade företagens centralgestalter. För ett par år sedan såg OpenAI:s Ilya Sutskever framför sig hur hela jordens yta snart kommer att täckas av datahallar och kraftverk. Så ser de materiella förutsättningarna för framtidens AI-bruk ut. I kontrast mot det scenariot varnade hans kompanjon Sam Altman, OpenAI:s grundare, för att AI kan vara en bubbla. Se Karen Hao, Empire of AI: Dreams and Nightmares in Sam Altman’s OpenAI (New York: Penguin Press, 2025), 80.
[4] ”These AI-generated artworks, often indistinguishable from those created by humans, blur the lines between the ’original’ and the ’copy,’ making them perfect examples of Baudrillard’s simulacra.” Joshua Cunningham, ”Simulacra on Steroids”, Issues in Information Systems, vol. 25, nr 2 (2024): 6.
[5] ”AI destabilizes fundamental distinctions upon which reality is built”. Jan Söffner, ”Virtualism: How AI replaces Reality”, AI & Society, 40 (2025): 1389.
[6] ”Le but réel de la division doit être cherché ailleurs.” Gilles Deleuze, Logique du sens (Paris: Les Éditions de Minuit, 1969), 293.
[7] Se Platon, Sofisten, i Skrifter bd 4, övers. Jan Stolpe (Stockholm: Atlantis, 2006), 321 (236b).
[8] Platon, Sofisten, 329 (268a).
[9] ”Il s’agit d’assurer le triomphe des copies sur les simulacres, de refouler les simulacres, de les maintenir enchainés tout au fond, de les empêcher de monter à la surface et de ’s’insinuer’ partout.” Deleuze, 296.
[10] ”Le factice et le simulacre ne sont pas la même chose. Ils s’opposent même. Le factice est toujours une copie de copie, qui doit être poussée jusqu’au point où elle change de nature et se renverse en simulacre (moment du Pop’Art).” Deleuze, 307.
[11] ”un lien si profond que l’un n’est compris que par l’autre”; ”Au contraire, il n’est pas autre chose que le chaos, la puissance d’affirmer le chaos.” Deleuze, 305.
[12] ”L’éternel retour est donc bien le Même et le Semblable, mais en tant que simulés, produits par la simulation, par le fonctionnment du simulacre (volonté de puissance).” Deleuze, 306.
[13] ”le platonisme n’arrive qu’une fois”. Deleuze, 306.
[14] ”le seul Même de ce qui diffère, la seule ressemblance du dépareillé.” Deleuze, 306.
[15] ”non pas dans un rapport extrinsèque à un objet mais dans un rapport intrisèque au modèle ou fondement”. Deleuze, s98 f.
[16] Inga Strümke, Maskiner som tänker: Algoritmernas hemligheter och vägen till artificiell intelligens, övers. Leo Gefvet (Stockholm: Polaris, 2023), 182.
[17] ”Considérons les deux formules: ’seul ce qui se ressemble diffère’, ’seules les différences se ressemblent’. Il s’agit de deux lectures du monde dans la mesure où l’une nous convie à penser la différence à partir d’une similitude ou d’une identité préalables, tandis que l’autre nous invite au contraire à penser la similitude et même l’identité comme le produit d’une disparité de fond.” Deleuze, 302.
[18] Marcia Sá Cavalcante Schuback, Mellan lögn och verklighet: En essä om tvetydighetens fascism, övers. Fredrika Spindler (Stockholm: Faethon, 2025), 75.
[19] Max Horkheimer & Theodor W Adorno, Upplysningens dialektik: Filosofiska fragment, övers. Lars Bjurman & Carl-Henning Wijkmark (Göteborg: Daidalos, 1996). 242.
[20] Theodor W. Adorno, Negativ dialektik, övers. Sven-Olov Wallenstein (Göteborg: Glänta produktion, 2019). 30f.
[21] ”all media to one degree or another trade in absence”. John Durham Peters, The Marvelous Clouds: Toward a Philosophy of Elemental Media (Chicago & London: The University of Chicago Press, 2015), 286.
[22] ”The new mediatic environment”. Söffner, 1390, 1394, 1396.
