Att skriva mot skrivandets gräns

Sinziana Ravini

Derrière la pensée: La philosophie de Clarice Lispector

Marcia Sá Cavalcante Schuback

Traduction de Renaud Barbaras

Vrin 2025

Je vais m'accumulant, m'accumulant, m'accumulant – jusqu'à ne plus tenir en moi et alors j'éclate en mots. (jag ackumulerar mig själv, ackumulerar, ackumulerar – tills jag inte längre ryms i mig själv och då exploderar jag i ord.)

Så beskriver Clarice Lispector skrivandets och driftens mekanik, som en explosion i det ögonblick då språket inte längre kan hållas tillbaka. Det är från denna bristningspunkt – där fenomenologin möter psykoanalysens drift och där filosofin tvingas erkänna sin egen kroppsliga grund – som Marcia Sá Cavalcante Schuback skriver i sin senaste bok Derrière la pensée: La philosophie de Clarice Lispector, som precis kommit ut i Frankrike.

Schuback analyserar i denna förunderliga, mycket tankeväckande bok Lispectors transgressiva grammatik som uttrycker erfarenheter vilka inte låter sig fångas av ett konventionellt språk. När Lispector (i fransk översättning) skriver son existence m'existait (dess existens existerade mig) eller tu me existes (du existerar mig), förvandlar hon intransitiva verb till transitiva. Schuback visar hur denna grammatiska mutation registrerar något fundamentalt om existensens natur: att varat alltid penetrerar varje singularitet inifrån och upphäver skillnaden mellan jaget och den andre.

Je suis le es-tu (Jag är det-du-är). Denna formel, som Schuback återvänder till med mantrisk insistens kartlägger hur subjektivitet faktiskt uppstår. Enligt Schuback bryter Lispector med den cartesianska och existentiella traditionens logiska satser om jaget genom att upplösa sambandet mellan tänkande och varande. I stället för ”jag tänker, alltså är jag” skriver Lispector ”jag är, alltså är jag”, och upphäver därmed kausaliteten i ”alltså”. För Schuback innebär detta ett pågående varande där subjektet når en opersonlighet inom sig självt.

Schuback menar att Lispector är en författare som ständigt utmanar filosofin. Hon har tolkats genom otaliga raster – existentialism, spinozism, judisk tradition, olika former av mystik – men inga av dessa etiketter räcker riktigt till. För Schuback är poängen inte att avgöra vilken filosof Lispector liknar, utan att hennes texter rubbar själva gränsen mellan filosofi och litteratur. När man kallar henne ”filosofisk” gör man det ofta för att ge litteraturen tyngd och legitimitet, som om den behövde försvaras inför filosofin. Schuback ser i stället Lispector som en författare vars skrivande tvingar filosofin att ompröva sina egna anspråk. Och Schuback lever som hon lär.

Vad Lispector skildrar, påpeker Schuback, är varat före intentionaliteten, före språkets struktur. Hon skriver derrière la pensée (bakom tänkandet) det pre-reflexiva som inte är det omedvetna i psykoanalytisk mening, utan snarare ett övermedvetande – så intensivt närvarande att det kvävs av sin egen fullhet. Häri ligger bokens centrala term: la parole au bout de la langue (ordet på tungspetsen). Schuback utvecklar här något som varken Heidegger, Blanchot eller Derrida fullt artikulerat: en fenomenologi av språkets immanens, ja rentav topologi före symboliseringen, i det ögonblick där mening bildas men ännu inte fixerats, ett skrivande både före och mot skrivandets gräns.

Det handlar med andra ord inte om det outsägligas mystik vi finner i den apofatiska traditionens negativa teologi, utan snarare om det översägligas fenomenologi. Det finns så mycket att säga att kroppen brister. Le mutisme (stumheten) som Schuback analyserar bygger inte på brist utan på plenitude (överflöd), vilket för tankarna till Deleuzes idé att jaget inte begär det som saknas, utan själva begäret som rörelse och intensitet, men detta begär översköljer oss och skakar oss i våra grundvalar: Peut- être qu’exister humainement signifie exister en tant qu’ébranlés par le monde, ce qui explique la peur du monde. (Kanske betyder mänsklig existens att existera som skakade av världen, vilket förklarar rädslan för världen) skriver Lispector.

Schubacks bok är medvetet repetitiv. Vissa formuleringar återkommer gång på gång: l’être en train d’être, l’instant-déjà, l’inconscience créatrice du monde (”att vara i färd med att vara”, ”det redan-omedelbara”, ”världens skapande omedvetenhet”), som Schuback tolkar som ”varat-varande i varje ting”. Hon närmar sig här en tanke som påminner om Deleuze och Guattaris idé om det omedvetna som ett produktivt, opersonligt maskineri som genomströmmar allt existerande. Skillnaden är att där Deleuze teoretiserar, verkar Lispector i själva språket. Genom sina ständiga återvändanden till Lispectors begrepp utför Schuback det som Freud kallade Durcharbeitung, (genomarbetning): en långsam assimilation där tänkandet fördjupas genom upprepning. Schubacks bok kan därför läsas som en psykoanalytisk process i skrift. Där klassisk filosofi döljer sitt arbete bakom den färdiga argumentationen, visar Schuback hur tänkandet rör sig när det konfronteras med något som undflyr begripligheten, den tvångsmässiga cirkulationen kring en punkt som inte låter sig fixeras, i une espèce de pré-écrire l’écriture (en sorts “förskrivande av skrivandet”).

I hjärtat av Schubacks läsning ligger analysen av La passion selon G.H. – Lispectors mest radikala text, där protagonisten möter en kackerlacka som hon äter upp. Här utvecklar Schuback något genuint nyskapande: en ontologi efter sublimeringen. Där västerländsk filosofi systematiskt valt det ideala framför det materiella (Platon), det transcendenta framför det immanenta (kristendomen), det formella framför det konkreta (Kant), visar Lispector en annan väg.

Le Dieu est la blatte (Gud är kackerlackan). Denna formel – som Schuback återvänder till med växande intensitet – påminner om att det heliga inte ligger bortom det materiella utan i det, sett utan de skyddande filtren av kulturell idealisering. Gud är inte transcendent enhet, utan själva existensens abjekta faktum – det organiska, krypande, varat, vilket för i alla fall mina tankar till Gregor Samsas förvandling till en kackerlacka i Kafkas “Förvandlingen”. Att äta kackerlackan blir då samtidigt en ontologisk och politisk gest: att identifiera sig med de föraktade. Schuback visar hur Lispector genomför vad mystikerna endast drömde om: att acceptera existensens materialitet som sådan, utan försköning. Att äta kackerlackan är att vägra sublimeringen – den operation genom vilken kulturen gör det outhärdliga uthärdligt. Detta är samtidigt djupt etiskt. En filosofi som vägrar förakta det föraktade, som lär sig se värdet i det abjekta, öppnar för en radikal omvärdering. I vår tid där människor själva görs till avfallsprodukter av ekonomins och politikens logiker – blir Lispectors anti-sublimering brännande aktuell.

Schuback visar med elegant subtilitet hur Lispector tar itu med det faktum att det kvinnliga subjektet historiskt exkluderats från Logos centrum, genom att skriva från en annan plats, där subjektiviteten konstitueras genom alienation. Schuback visar hur Lispectors transvestism i L’heure de l'étoile (där hon skriver genom en manlig författare, vilket hon även gör i Un souffle de vie) inte är underkastelse utan taktik: att exponera hur auktoritet alltid redan är könad, att visa maskeradens nödvändighet för att sedan kunna överskrida den. Här för Schuback tankarna till Butler, Irigaray och Cavarero – men genom Lispectors konkreta skrivpraxis snarare än genom teoretisk abstraktion. Resultatet är en feminism som inte behöver anta ett visst kön för att vara korrekt, som inte kräver identitetspolitisk markering för att vara politiskt transformativ. Lispectors hela projekt tycks vara en kamp med det Symboliskas könade struktur och jagets tyranni, som hela tiden upplöses i ett du, ett vi. Men jag kan inte låta bli att undra. Har män och kvinnor samma tillgång till denna upplösning? Eller är det kvinnliga subjektets historiska exklusion från det Symboliska som just möjliggör Lispectors radikala de-subjektivering?

Clarice Lispector. Photo: Paulo Gurgel Valente

Orden hos Lispector är inte uttryck för något som redan finns, utan ett slags jouissance av ett tryck som byggts upp till bristningsgränsen. Schuback förstår detta djupt: Écrire est un cri (Att skriva är ett rop). Men vad hon kanske inte tillräckligt problematiserar är vad som driver denna ackumulation. Är det Eros eller Thanatos? Är det livsdriften som söker binda det oformliga flödet, eller dödsdriften som söker återvända till den organiska nollpunkten? Är skrivandet ett sätt att dö? Mycket tyder på det, med tanke på att Lispector i sin sista bok Un souffle de vie, som hon skrev på dödsbädden, låter sin kvinnliga skapelse dö före henne.

Schubacks bok är en medveten kärleksförklaring till Lispector, skriven utifrån affekter och därmed tydligt förankrad i affektteorins tradition. Det är ett uttryck för vad som händer när filosofin vägrar att skydda sig mot det Lispector kallar le contact effrayant avec la tessiture du vivre (den skrämmande kontakten med livets vävnad). Schuback skriver ur en position av radikal sårbarhet, där det teoretiska skyddsnätet brister och hon dras in i samma élan vital som hon beskriver. Resultatet är lika fascinerande som stundvis frustrerande; tråden tappas ibland, ett visst kaos inträder. Men det är också poängen. Här artikuleras ett annat bildningsideal: inte bildning som rationell kunskapsackumulation, utan som delad och genomlevd erfarenhet. Just därför framstår Schubacks sätt att iscensätta och föra vidare Lispectors tänkande som befriande i en akademisk kultur där ”kritisk distans” blivit ett närmast rituellt imperativ.

I en tid där filosofin alltmer slits mellan steril professionalism eller populistisk förenkling, visar Schuback att det fortfarande är möjligt att skriva filosofi som är samtidigt rigorös och levande, teknisk och passionerad, Men framför allt: den visar att filosofi fortfarande kan vara det den var för de gamla grekerna – epimeleia, en noggrann, reflekterande omsorg om varat, praktiserad genom tänkandets egen transformation.

Sinziana Ravini är psykoanalytiker och skribent samt chefredaktör för tidskriften Paletten