Sven-Olov Wallenstein

Ensamtal

Aurelius Augustinus

Översättning och efterskrift Rebecka Kärde

Faethon 2025

I Ensamtal når oss kyrkofadern Augustinus röst över ett avstånd på mer än 1600 år. Men det är inte bara en röst, utan två, två i en: dialogen utspelas mellan jaget och förnuftet, en litterär teknik som Augustinus kan ha varit den förste att utforma. Till skillnad från andra texter i dialogform i traditionen, också Augustinus egna, försvinner omgivning och miljöbeskrivning, och vi träder i ett inre mentalt rum i vilket frågan om hur en förvandling kan ske ställs på sin spets. Men som Kärde noterar i sitt efterord handlar frälsningens drama inte bara om att övervinna frestelser som mat, dryck, erotik och umgängesliv, vilka är motiv som har en lång historia, utan djupare sett om huruvida filosofin och de redskap som den antika traditionen, framför allt nyplatonismen, erbjuder kan leda oss ändra fram, om de två sidorna kan fogas samman – att sätta sin tilltro till filosoferna vore kanske den farligaste frestelsen.

Likväl öppnar Augustinus text en väg som sedan skulle beträdas av Descartes, Husserl och otaliga anda långt efter att de konfessionella motiven spelat ut sin roll och frågan snarare gäller om vi kan säkerställa vår kunskap om världen. Kan vi finna en grund i vårt inre? Vad är det vi finner när vi blickar inåt – oss själva, en annan eller en mångfald av röster?

Även i den tio år senare skrivna Bekännelser handlar det för Augustinus om att övervinna hindren för omvändelsen (som förläggs till ungefär samma tidpunkt som Ensamtal), men nu inte längre via förnuftets och jagets inre samtal, utan ytterst vilar skeendet på en röst utifrån som bryter in i presens och klyver berättelsens imperfekt: rösten som Augustinus ”hör” (audio) från ett ”närbeläget hus” bildar ett intensivt extatiskt nu som det sedan gäller att hålla kvar, skriva in i tidens ordning och göra till ett grund för det kommande livet. I ensamtalets två-i-ett finns detta genombrott ännu bara vid horisonten tillsammans alla de framtida tankefigurer som i ett slag blir möjliga; samtidigt kommer många av dem – som hade lösningen i Bekännelser inte förlorat sin dragningskraft– att finna att det absoluta inre i sig inte är tillräckligt: Descartes Gud som säkrar yttervärldens realitet, den Andre som hos Husserl visar att jag alltid måste vara med andra om en gemensam natur ska vara möjlig, placerar sig på denna linje.

Författarens hand: Sex kapitel ur handskriftens historia

Thomas Götselius

Glänta Produktion 2025

Vad händer när vi sätter pennan till papperet? För de flesta i dag är detta en alltmer marginell upplevelse, vi trycker på tangenter och ser bokstäverna framträda på en skärm, kanske med reminiscenser av skrivmaskinens ljud, valsen, tröstlösa besök i det trögflytande tippexträsket och kanske också av den elektriska skrivmaskinen, vars alltmer luxuösa modeller med delete-funktioner utgjorde ett kortlivat försök att hejda tiden.

Under huvuddelen av historien var situationen en annan och det är dessa erfarenheter som Thomas Götselius varsamt gräver fram. Att många, rentav de flesta, av de namn som anförs är mig obekanta är en extra källa till glädje: medeltida munkar och bortglömda skrivare som kämpar med att kopiera de traderade texterna, ofta till priset av utmattning och kroppsliga plågor, och utan vilka det antika arvet skulle ha överantvardats till glömskan.

Skrivandet är något som sätter hela kroppen i spel och som Götselius visar skulle det så småningom få en viktig roll i disciplineringen av individen, där normerandet av handstilen var centralt – understödd av det linjerade papperet kunde den rätta lutningen visa att vi blivit sådana vi bör vara, samtidigt som avvikelser och idiosynkrasier tillät grafologin att upptäcka personlighetens dolda drag, patologier och excesser. Själv tillhör jag den troligen sista generation som utan framgång kämpade med att tillägna sig den egenartade teknik som bar namnet ”skrivstil”, i motsats till det mer obildade sätt att få ner bokstäverna på papperet som kallades att ”texta”, och som i dag lever vidare som det ”namnförtydligande” vilket vid underskrift av dokument ska åtfölja den i princip otydbara signaturen, likt det sista spåret av den levande kroppen innan den uppslukas av e-signaturen. Dessa senare utvecklingar är inte föremål för Götselius studie, men det är lockande att fantisera om hur en sådan fortsättning skulle kunna se ut.

Wittgensteins Tractatus: En kritisk framställning av dess huvudsakliga tankegångar

Erik Stenius

Översättning Staffan Carlshamre, efterord Lars Hertzberg

Thales 2025

Litteraturen om Wittgenstein kan fylla hela bibliotek, inte minst för att hans texter erbjuder massivt motstånd mot entydiga summeringar. Oavsett om hans satser ter sig sibyllinska, som om de kom ner till oss från en gudomlig plats och hörde till en blick uppifrån (sub specie aeterni, Tractatus 6.45) som kan se att ”världen är allt som är fallet” (1), eller om de utgör ”en samling landskapsskisser, som har tillkommit under […] långa och invecklade resor”, ”egentligen bara ett album”, som det sägs i förordet till den postumt publicerade Filosofiska undersökningar, så att alla försök till synoptisk överblick måste överges, är de precist utmejslade kristaller som ställer läsare inför avsevärda problem.

Erik Stenius Wittgensteins Tractatus (1960), som först nu finns tillgänglig på svenska, utgör ett pionjärarbete bland försöken att uttolka förstlingsverket. Stenius utvecklar en systematisk läsning av de sju avsnitten (alla utom det sista med underavdelningar: 1.1, 1.11 etc., som om vi skulle följa en deduktiv ordning likt i Spinozas Etik). Det systematiska angreppssättet gör att han tonar ner många av bokens till synes excessiva anspråk. Inte minst mildrar – eller avvisar – han de paradoxer som Wittgenstein själv i slutet anser följa från sina grundantaganden, först och främst den att allt som vi hittills läst är meningslöst eftersom det inte lever upp till strikta kriterier för meningsfullhet som boken uppställer, vilket leder fram till den berömda avslutande satsen i avdelning 7, vars tyngd visas av att den står för sig själv, som om ytterligare explikationer vore obehövliga: ”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.”

I Stenius sista kapitel öppnas perspektivet mot filosofins historia och Tractatus träder i dialog med Kant och Kritik av det rena förnuftet. Gränsdragningen för vad som kan sägas är förvisso avsevärt skarpare hos Wittgenstein, liksom förvisandet av etik och estetik till en plats ”utanför världen” (6.41); icke desto mindre visar sig boken här stå i ett produktivt förhållande till en tradition som den på ytan förefaller avvisa. Wittgensteins anbefallna tigande, säger Stenius, är ”faktiskt inte vördnad för det outsägliga”, utan ”kunde snarare beskrivas som uttryck för en flyktväg” (212), som Stenius inte vill följa: ”vi kan inte nöja oss med att betrakta resultaten av den filosofiska analysen som osägbara. Vi måste finna sätt att uttrycka dem, och att uttrycka dem med ökande klarhet, om den filosofiska verksamheten inte för evigt ska förbli en ond cirkel.” (213)

Nietzsche och den onda cirkeln

Pierre Klossowski

Översättning och förord Johan Sehlberg och Gustav Strandberg

Faethon 2025

Filosof, författare, översättare, konstnär, erotoman – kan man önska sig en mer fullkomlig fransk intellektuell än Pierre Klossowski? Nietzsche och den onda cirkeln (1969) är en av de böcker som tillsammans med Deleuzes Nietzsche och filosofin (1962), och, först mer indirekt, Heideggers massiva tvåbandsverk Nietzsche (1961, som Klossowski också översätter 1971) bidrog till att omforma sextiotalets franska tänkande, men har än så länge förblivit relativt förbisedd i den internationella debatten. Under perioden återvänder Nietzsche till den filosofiska scenen, inte längre som en gudssökande diktarfilosof eller överspänd excentriker vars ofrånkomliga slut endast kunde vara galenskap, utan som den som inte bara ställer filosofins grundfrågor på nytt, utan också sätter ett frågetecken för allt som hittills förståtts som filosofi. Inom den nya triaden Marx-Freud-Nietzsche är han den som går allra längst, ända till tänkandets rötter

Men om det gäller roten, radix, vari består då Nietzsches radikalitet? Handlar det om en idé om kritik (Deleuze), ärvd från Kant men ändå på kontrakurs mot föregångaren; om ett omstörtande av platonismen, som till sist, mot sin vilja, endast snärjer in sig i traditionens scheman (Heidegger); om en genealogisk metod som öppnar för en ny typ av undersökning av rationalitetens historiska former (Foucault); om en ny typ av skrivande som sätter sanningen på spel inom ”citationstecknens epokala regim” (Derrida)?

Klossowskis studie, som går tillbaka på decennier av arbete (översättarnas förord erbjuder en välbehövlig och detaljerad översikt över denna ingalunda enkelriktade väg, från 1930-talet och framåt) och i huvudsak baseras på en studie av Nietzsches Nachlass, lanserar en serie av begrepp som skulle komma att cirkulera i stora delar av den franska filosofin: drift, impuls, begär, fantasm och många andra. Det specifika med Klossowski är att han riktar den ”misstankens hermeneutik” som ofta används som benämning på den nya triaden tillbaka mot tolkningen själv, i termer av en ”drifternas semiotik”: varje tolkning, också den mest auktoritativa, är själv en impuls bland andra, och tvingar uttolkaren att i varje steg sätta sig själv på spel. Cirkeln må vara ond, men det enda sättet ett bemästra den är att ge sig in i den.