Expo 2025

Osaka, Kansai

13 april–13 oktober, 2025

Emerging Architecture, Own Ways

Gallery MA, Tokyo,

24 juli–19 oktober, 2025 

Ivan Grelz

Måndagen den 13 oktober avslutades Expo 2025 i Osaka – den 37:e officiella världsutställningen. Under sex månader hade 26 miljoner besökare från både Japan och resten av världen flockats på den konstgjorda ön Yumeshimanaka utanför Osaka för att vara med om ett historiskt ögonblick i nationens och stadens historia och ta del av nya visioner för morgondagens samhälle.

Vy över den södra delen av Expo-området 2025. Foto: Ivan Grelz

Årets evenemang var den andra världsutställningen i Osaka och stod ofrånkomligen i skuggan av sin föregångare. Expo ’70 markerade Japans återfödelse som teknologisk stormakt efter andra världskriget i en tid då landet blomstrade ekonomiskt. Den var med sina 64 miljoner besökare den mest framgångsrika världsutställningen någonsin. Huvudarkitekt var Kenzō Tange, som tog tillfället i akt att förverkliga metaboliströrelsens idéer om arkitekturen och staden som ett levande, växande system. Utställningsområdet fungerade i mångt och mycket som en modell av framtidens stad, med rörliga gångbanor, modulära byggnader och ett centralt torg under en högteknologisk takkonstruktion. Evenemanget gav – åtminstone i vad som kommunicerades utåt – uttryck för en optimistisk syn på moderniteten, en tro på framsteg, vetenskap och mänsklig samverkan. Men dess något ensidiga fokus på teknologisk expansion kom att bli en vattendelare i efterkrigstidens arkitektur, vilket lämnade tydliga spår i temat på årets evenemang, 55 år senare.

Bilder från Expo 1970: Osaka. Festival Plaza, Kenzo Tange. Demonstration av tidig mobiltelefonteknologi. Takara Beautillion, Kisho Kurokawa.

Karta över området, 2015

Med slagordet ”Designing Future Society for Our Lives” förkunnades tidigt att hållbarhet och ekologisk balans skulle stå i fokus på Expo 2025. Istället för att vara mittpunkten för den teknologiska expansionen placerades människan och det mänskliga som en del av ett större kretslopp som inbegriper natur, teknik och kultur. Begrepp som resiliens, cirkulär ekonomi och ekologisk samexistens signalerade att kärnan i Expo 2025 – snarare än konsumtion och industriell tillväxt – skulle vara dagens klimatmedvetenhet och en framtidens etik. En övergång från idén om framtidens maskin till idén om framtidens ekosystem.

The Grand Ring, Sou Fujimoto, 2025.

The Grand Ring, Sou Fujimoto, 2025.

Det huvudsakliga utställningsområdet var ordnat kring en monumental limträkonstruktion, The Grand Ring, ritad av huvudarkitekten Sou Fujimoto som en motpol till Tanges koncentriska Festival Plaza från 1970. Ringen – utställningens andliga ankare och den kanske mest intressanta storskaliga byggnaden – omslöt med en omkrets på två kilometer och en höjd på 20 meter i stort sett hela området. Den fungerade både som utsiktsplats och ringled, vilket möjliggjorde en kontinuerlig rörelse runt de nästan 200 paviljongerna som låg utspridda över utställningsområdet. I ringens nav erbjöds besökarna en stillsam paus i det drygt två hektar stora grönområdet Forest of Tranquility. Inför utställningens öppnande planterades här drygt 1 500 träd och andra växter, varav vissa arter flyttades från 1970 års festivalområde för att skapa en symbolisk förbindelse mellan dåtid och nutid.

Som besökare var det – kanske i synnerhet på grund av skalan – svårt att få en samlad bild av den oändliga mängden innehåll. Men en sak blev tydlig relativt snabbt: världsutställningen som koncept tycks inte längre vara en relevant internationell angelägenhet. Från att under nästan hundra år efter starten 1851 i London främst ha fokuserat på handel och teknologiska innovationer förändrades världsutställningarnas agenda gradvis under 1900-talet till att snarare inrikta sig på kulturellt utbyte och sociala frågor. I vår tid framstår världsutställningarna främst som marknadsföringskampanjer för världsnationerna, och som stora kommersiella spektakel. Expo 2025 var inte ett undantag, trots att årets tematik borde ha krävt motsatsen.

Vy över nationspaviljongerna. Folksamling framför den saudiska paviljongen, ritad av Foster + Partners. Maskoten för Expo 2025, Myaku-Myaku.

Som vanligt fanns åtskilliga internationellt erkända stjärnarkitekter representerade på området. Det största dragplåstret var utan tvekan den saudiska paviljongen, en parametriskt designad hyllning till saudiarabiens kulturhistoriska byggnadsarv, ritad av Foster + Partners. Byggnaden var troligen den mest påkostade på hela området, vilket bör ses mot bakgrund av att landet ska vara värd för 2030 års världsutställning. Trots att många av de storskaliga paviljongerna behandlade relevanta teman och fokuserade på återbruk och hållbara material var det svårt att se hur detta – på ett innovativt sätt – återspeglades i arkitekturen. De flesta byggnaderna såg helt enkelt ut som byggnader på en världsutställning bör se ut, och bortsett från materialval (naturmaterial istället för stål och glas) hade många av dem lika gärna kunnat vara en del av Expo ‘70. Den generella upplevelsen på plats var helt enkelt att den successiva kommersialiseringen av världsutställningen, tillsammans med komplicerade upphandlingsprocesser och byggnadsregler, hade lett till att många av de större projekten framstod som ganska ointressanta. Dränkta i sorlet av oändligt långa köer, souvenirer och maskotar.

Diversity in Harmony, den schweiziska paviljongen 1970, ritad av Heidi och Peter Wenger. Foto: -

Även om det numera är regel snarare än undantag var det dessutom förvånansvärt nedslående att majoriteten av nationspaviljongerna saknade anknytning till länderna de representerade. Den nordiska paviljongen – en tydlig referens till ett traditionellt långhus från järnåldern och vikingatiden – var exempelvis designat av det italienska arkitektkontoret AMDL Circle. Den japanska stjärnarkitekten Kengo Kuma var ansvarig för hela tre av årets nationspaviljonger (Portugal, Qatar och Malaysia) och utöver dem även den konceptuella marknadspaviljongen Earth Mart. Visserligen kan man hävda att det finns ett värde i att ge utrymme för lokala aktörer, men det var lätt att drömma sig tillbaka till tiden när nationspaviljongerna hade till syfte att visa upp vad respektive land kunde erbjuda i form av arkitektur. Kumas erkänt problematiska förhållningssätt till ekologiska byggmaterial och hållbara lösningar är också talande för ett samtidsproblem som återspeglades i de flesta byggnaderna på området: ett fokus på hur hållbarhet kommuniceras snarare än hur det realiseras. Hans projekt består inte sällan av ett effektfullt skal av material som signalerar klimatmedvetenhet, som trä eller vass, runt en konventionell byggnad.

Ett av de tematiskt mest intressanta projekten på området var utan tvekan signaturpaviljongen Better Co-being, curerad av konstkritikern Yuko Hasegawa och ritad av det välrenommerade arkitektkontoret SANAA. Byggnadsverket – ett vitt, oregelbundet stålraster uppburet av till synes överdimensionerade pelare – var beläget i den trädbeväxta delen av området och väckte omedelbara associationer till den schweiziska paviljongen Diversity in Harmony från Expo ’70, som ritades av Heidi och Peter Wenger och bestod av en storskalig trädkroneliknande struktur av kuber i stål och glas. Under konstruktionen skapades en öppen, luftkonditionerad zon som, tillsammans med elektronisk musik, formade en artificiellt reglerad plats för rekreation. En uppvisning i den moderna teknologins tämjande av naturkrafterna för mänskliga ändamål.

Signaturpaviljongen Better Co-Being, ritad av SANAA. Foto: Ivan Grelz

I Better Co-being var maktbalansen omvänd. Under SAANA:s öppna molnkrona, svävande över trädtopparna helt utan tak och väggar, fick naturens ekosystem breda ut sig fritt. Med ledordet resonans manifesterades en framtidsvision där människa och natur samexisterar utan fysiska barriärer eller behov av tekniska, komplicerade lösningar. En vision där arkitekturens främsta fokus istället är att bidra till en meningsfull, relationell koppling mellan invånare och omgivning.

Ett annat projekt som stod ut i mängden var Dialogue Theater: Sign of Life, som producerades av filmskaparen Naomi Kawase för att främja dialog och överbrygga kulturella skillnader mellan främlingar. Paviljongen bestod av ett hundra år gammalt ginkoträd och två övergivna skolbyggnader, som transporterades till platsen från Nara respektive Kyoto och sedan försiktigt byggdes om. Med tanke på temat var det märkligt nog ett av få projekt som utnyttjade befintliga byggnader istället för att uppföra nya.

Paviljongen Dialogue Theater: Sign of Life,

producerad av Naomi Kawase.

Redan innan dörrarna öppnades till Expo 2025 var det många arkitekter och samhällsdebattörer som öppet kritiserade festivalledningen för att utställningens bärande idé och dess utförande framstod som helt oförenliga. I synnerhet eftersom man redan på förhand planerade att riva eller nedmontera allt på området och ge plats åt Japans första kombinerade kasino- och rekreationsanläggning. I en intervju i branschtidningen Arkitekten från maj 2025[1] drömde Sou Fujimoto om att The Grand Ring skulle bli startskottet för en ny global byggtrend och få samma genomslag som Crystal Palace 1851, fastän det vid den tidpunkten inte fanns någon plan för hur hans egen byggnad skulle återanvändas efter utställningens slut. Visserligen var tanken redan från början att många av de större projekten på området skulle få ett nytt liv någon annanstans, men den frågeställning som generellt verkade saknas var: till vilket pris?

Istället var det de allra minsta projekten på området som imponerade, genom att på ett diskret och genomtänkt sätt ge uttryck för en samtidsströmning bland den yngre generationen japanska arkitekter som på allvar griper sig an med frågor om hållbarhet och beständighet.

Bilder från utställningen Emerging Architecture, Own

Ways. TOTO Gallery MA, Aoyama, Tokyo.

Foto: Ivan Grelz

Samtidigt med Expo 2025 pågick en utställning på TOTO Gallery MA i Aoyama i Tokyo. Galleriet grundades 1985 av toalettillverkaren TOTO och är idag ett av japans främsta utställningsrum för arkitektur och design. I utställningen, som bar titeln Emerging Architecture, Own Ways, presenterades tjugo unga arkitekter som i en öppen tävling 2020 fick i uppdrag att utforma ett antal småskaliga byggnader till utställningsområdet i Osaka. Främst toaletter, rastplatser, evenemangsscener och satellitkontor. Genom dessa till synes enkla uppgifter undersökte arkitekterna grundläggande frågor om vad arkitektur kan och bör vara i en tid präglad av klimatutmaningar, social komplexitet och teknologiska förändringar. En tid när arkitektyrket förändrats från ett yrke med hög status och samhällsbärande roll till en konsulttjänst, och arkitektens skrivbordsarbete mer och mer distanserats från plats, produktion och hantverk. Utställningen visade prov på hur idéer växer fram genom dialog, misstag och förhandlingar och fungerade som en dokumentation över deras arbetsprocesser, med ritningar, modeller och fullskaliga prototyper, vilka slutligen utmynnade i tjugo färdigställda byggnader.

Det i Tokyo verksamma arkitektparet onishimaki+hyakudayuki (o+h) stod för ett uppfriskande och prestigelöst tillskott på expoområdet: en viloplats och lounge bestående av en färgglad böljande tältstruktur, sammanfogad av osålt överskottstyg. I Tokyo-utställningen förkroppsligades projektet av en utsökt modell.

Viloplats och lounge, onishimaki+hyakudayuki (o+h). Foto: Ivan Grelz

Vid vattenlinjen i områdets sydligaste del kunde man besöka Mirage in Yumeshima, en diskret toalettpaviljong ritad av kontoren PONDEDGE + f a r m. Byggnaden, med en fasad av 3D-utskriven semitransparent polykarbonat, var ett försök att skapa en DIY-arkitektur som löses upp av omgivningen och försvinner ur fokus snarare än att ta plats som form. I dessa tider av komplicerade och digitalt fabricerade byggelement framstod projektet som en estetisk lyckträff. Avsaknaden av fördelaktiga återvinningssystem för plast gjorde även att arkitekterna, efter att först ha avfärdat bioplast med hänvisning till att det är ännu svårare att återbruka, fick skapa ett eget system för att kunna omvandla plasten till pellets för adaptiv återanvändning.

Toalettapviljongen Mirage in Yumeshima, ritad av kontoren PONDEDGE + f a r m. Foto: Jumpei Suzuki

Ett av de mest genomarbetade projekten var utan tvekan One Water, en toalettpaviljong med fokus på vatten, ritad av Kuma&Elsa. Byggnaden, vars främsta fokus var cirkulära lösningar, hade ett naturligt ventilationssystem och en specialdesignad VA-anläggning. Regnvatten samlades upp på taket, filtrerades genom en vattenträdgård och återanvändes sedan för att spola toaletterna. Paviljongen tillverkades av hyrda eller återbrukade material, byggdes nästan helt utan spik eller skruv och utformades för att kunna demonteras ned till sina minsta beståndsdelar.

Toalettpaviljongen One Water, ritad av KUMA&ELSA. Vattenträdgård, en del av paviljongens vatten- och

avloppssystem.

Genomgående tycks det, bland många av den yngre generationens arkitekter, finnas en gemensam strävan efter att återerövra arkitekturens självständighet, med fokus på lokalt engagemang, hållbarhet och ett slags omsorg och delaktighet, inte sällan genom att själva ta del i byggprocessen. Ett tydligt exempel var arkitekten Kengo Satos (Korogaro Association) Satellite Studio (West). Denna till synes enkla byggnad, vars grund bestod av ett stort antal stockar, delvis täckta med tenn och löst placerade på ett lager av grus, baserades på tanken om immanens som ett slags hägring. Både grunden och stommen höggs, sågades och byggdes av lokala hantverkare och arkitekten själv i prefekturen Fukushima. Likt en flotte som omplacerar byggmaterial framstod paviljongen som ett poetiskt sökande efter arkitekturens framtida potential – ännu utan segel.

Satellite Studio (West), Kengo Sato, Korogaro Association. Foto: Yosuke Ohtake

Arkitekten Kengo Sato (t.v.) på byggarbetsplatsen tillsammans med kunden. Foto Marc Gooodwin

Projektets tematik knyter an till en framväxande riktning bland yngre japanska arkitekter, som närmar sig arkitekturen som en form av undersökande praxis – präglad av cirkulära materialflöden och lokalt förankrade produktionssätt. Denna strömning aktualiserades nyligen i en svensk kontext genom boken Communal Ecologies: Conversations with Young Japanese Architects, av arkitekten Samuel Michaelsson och fotografen Marc Goodwin, utgiven i oktober 2025. I boken intervjuas och fotograferas en ny generation arkitekter som rör sig bort från den stiltypiska och formmässigt drivna arkitektur som dominerat den japanska scenen de senaste 30 åren och omprövar arkitektens roll genom att kartlägga lokala nätverk och skapa kollektiva gemenskaper. Med en sådan praktik blir det möjligt att ta tillvara befintliga resurser – både sociala och materiella – och att stödja levande kulturer i samhällen som avfolkas samt värna hantverkstraditioner som riskerar att gå förlorade.

Expo 2025 lyckades varken omdefiniera framtiden eller förnya världsutställningens format, men den gav lyckligtvis utrymme för något mer lågmält: en växande vilja att tänka om. I skuggan av de monumentala paviljongerna tog en annan sorts arkitektur form, förankrad i plats, process och omsorg. Och kanske är det just i denna skugga som konturerna av ett nytt paradigm börjar bli urskiljbara.

Ivan Grelz är arkitekt och skribent, verksam i Stockholm

[1] Daniel Lövgren, “Sou Fujimoto: Grand Ring kan få samma genomslag som Crystal Palace,” Arkitekten, 19 maj, 2025, https://arkitekten.se/intervju/sou-fujimoto-grand-ring-kan-få-samma-genomslag-som-crystal-palace/.