Om hunden i texten, i språket i orden

Text och illustration: Anna Nygren

Det finns en bok av Luka Holmegaard, som heter Hund, stille. Noter (Ovbidat, 2023). Det är en text som kunde kallas lyrisk essä.

Luka skriver:

Jag skal skrive den her dumme tekst med min dumme hundehjerne.

Det er bedre at være en hund i skoven, som stadig er grøn nu i oktober.

Løbe hurtigt over skovbundens visne blade.

Det er bedre at være en hund blandt andre hunde.

Tyngden, varmen, det bliver i kroppen, når den har lænet sig mod en anden krop.

En hund gør og knurrer.

Er aldrig fri.  

Boken handlar om filosofen Ludwig Wittgenstein. Den handlar också om språk, om att skriva, att inte skriva, att passa en hund som heter Bamse, om att vara en autistisk transbög och skriva i det, att inte skriva i det, om tystnad, om för mycket saker och för lite.   

När jag läser, vill jag fråga texten:

Får jag springa som en hund i din text? Läser ord på ett papper, ett papper som en gång var skog (min farfar jobbade på en pappersmassafabrik, han hade ingen hund, men min brors kompis pappa som jobbade med farfar sa till min bror när han fick reda på att farfar var min brors farfar att farfar var ett oförstått geni och totalt socialt inkompetent, både min bror och jag tror att farfar, liksom jag, fått en autismdiagnos om han fötts lite senare i historien). Om man kan springa i skogen kan man då också springa i texten? Får jag slicka på texten med min slafsiga hundtunga? Får jag vara en katt med textens hund, så att vi kan vara som frenemies som om opposites attract som magneter som repellerar och appellerar som ett möte i päls?

Luka skriver alltså:

    ”Det er bedre at være en hund i skoven, som stadig er grøn nu i oktober.”

Är det, undrar jag, hunden eller skogen, som ännu är grön? Är syftningsfelet (eller får jag tillåta kalla det en syftningsmöjlighet?) Lukas, mitt, textens, skogens eller hundens? Vad innebär det, att ännu vara –  

Grön?

Det är något med den gröna färgen. 2024 lanseras del 1 av den senaste filmatiseringen av musikalen Wicked, baserad på romanen med samma namn som i sin tur är en sorts utveckling av berättelsen i Trollkarlen från Oz (filmen och böckerna). I Wicked är det den onda häxan som får vara huvudperson och genom hennes, Elphabas, ögon, berättas världen, redogörs det för sammanhang, för moralen, etiken, ondskan och godheten. Och det gröna. Elphaba är nämligen född, med grön hud. Sången om hur hon föds går såhär:

The baby’s coming
And how!
I see a nose
I see a curl
It’s a healthy, perfect, lovely, little
Sweet Oz
What is it? What’s wrong?
How can it be?
What does it mean?
It’s atrocious
It’s obscene

Like a froggy, ferny cabbage
The baby is unnaturally
Green!

Och det som händer är att grönheten blir sedd som något okänt, främmande, något som alla Riktiga Människor inte vet något om. Och det är de Riktiga Människorna, som vet vad Godhet är, och Godheten vet inte, förstår inte, vad Grönheten är, och det är i detta som det gröna, den gröna, blir en Riskfylld Person, något som osäkrar.   

I Monika Fagerholms roman Diva: en uppväxts egna alfabet med docklaboratorium (1998) återkommer formuleringen, figuren, figurationen: ”Schopenhauers lilla gröna hund.”

Arthur Schopenhauer är, liksom Wittgenstein, en filosof. Jag tänker på: att läsa filosofer, i egenskap av hundägare, alltså som om filosoferna är hundägare. Hanna Lahdenperä menar i sin avhandling om Fagerholms Diva, att boken är en filosofisk roman, inte för att den handlar om filosofi, utan för att den gör filosofi. Ett sätt som boken gör filosofi på, är undergrävandet av gängse normer för akademiskt filosoferande. Lite på samma sätt som Holmegaard läser Wittgenstein utifrån bilder, berättelser, kroppar. Även om Lahdenperä kanske inte specifikt pekar ut metoden ”att läsa Schopenhauer som hundägare” som det sätt Diva gör filosofi på, tolkar jag hennes analys i linje med detta. Det är en relationell och vardaglig filosofiform, att tänka med hunden, genom de vanor och de rum den lilla hunden tar tanken till. (Jag noterar samtidigt att jag i detta inspireras av min läsning av Toril Mois läsning av bland annat just Wittgenstein (!) som blir till en vardagsfilosofi i Revolution of the Ordinary (2017), det blir som en cirklande rörelse, en hund som springer, efter sin svans). I Divas och Schopenhauers fall kombineras det vardagliga med det främmande och fantasyartade – grönheten.   

Diva, romanens trettonåriga berättare, hävdar vidare att:

    ”Det enda som hjälper mot tankar är hud.”

Jag kan inte hålla med. Istället tänker jag att – det enda som hjälper mot tankar är:

1, Päls, och 2, Text. Och kanske tror jag, att dessa två är samma sak?

Hunden är grön.

Hunden är dum.

Det är något med hur hunden skrivs. Det är något med texten och språket.

Jag kan inte sluta tänka på det. Och jag läser omöjligheten som ett kommando till min hundhjärna:

Sök!

Och jag spårar (ur?) i texten…

I Nathalie Ruejas Johnsons bilderbok Låtsasheten (2017) tecknas Pratet, som en hund. Pratet är i konflikt med bokens jag. Det skrivs aldrig i boken, att Språket ”är” en hund, språket används inte för att namnge eller definiera. Istället är det genom bilden som Orden blir till en Bild som blir till en Hund som strular och slickar och skuttar och stör.

Min hundhjärna tänker –

Orden-Språket-Texten är:

en Relation och som relationen med en hund, är ömsint varm, är ansvar, omhändertagande, den har ett hus där hunden kan vara husdjur, och är som hus full av rum och känslor av instängdhet inredningsbehov renovering hem-ligheter… Jag tänker att:

språket är aldrig fritt men det står språket fritt att bita den hand som matar det.

Ralph Savarese skriver i inledningen till boken See it Feelingly: Classic Novels, Autistic Readers, and the Schooling of a No-Good English Professor (2018): 

Donald Barthelme once described “the aim of literature” as “the creation of a strange object covered with fur which breaks your heart.” Like a creature birthed in a basement study, a creature at once preposterous and terrifying, literature cannot be fully domesticated. It will not sit; it will not roll over; it will not greet you at the door. However firm the leash—or shackles—of form, this Adam of the writer’s labors takes the reader for a walk.

When Barthelme says that the hirsute entity should break our hearts, he is in part alluding to an effect of narrative. “All stories are about wolves,” writes Margaret Atwood, and wolves bring conflict and loss. Of course, a majority of the time, the wolves in life are human, as when I opened my computer this morning and saw a photograph of a rhino—a living rhino— whose face had been hacked off by poachers wanting its horns. [...] If the writer is a kind of Dr. Frankenstein, she is also a sympathetic and experimental veterinarian.

Det känns som om Ralph här, ibland drar som slutsatser jag är osäker på om jag förstår, så jag försöker spåra de nämnda författarnas texter och världar –

Tyvärr har jag inte läst något som Donald skrivit, men mitt sökande på internet leder till Wikipedia där det står:

Barthelme’s fiction was hailed by some for being profoundly disciplined and derided by others as being meaningless, academic postmodernism. Barthelme’s thoughts and work were largely the result of 20th-century angst as he read extensively, for example in Pascal, Husserl, Heidegger, Kierkegaard Ionesco, Beckett, Sartre, and Camus. [...] The critic George Wicks called Barthelme “the leading American practitioner of surrealism today... whose fiction continues the investigations of consciousness and experiments in expression that began with Dada and surrealism a half-century ago.” Another critic, Jacob M. Appel, described him as “the most influential unread author in United States history.”

När min hundhjärna processar informationen följer den spåren till tankar som: Det disciplinerade – hundens disciplin, att ha pli på sin hund – och hur detta, den djupt disciplinerade texten, samtidigt framstår som meningslös – hundens bara-lydande-agerande, att göra utan tanke, hur det sägs att, ordens mening i hundens huvud, saknar mening, det enda som betyder, är tonfall, hur det låter, i munnen, i rösten, på den som talar. Jag tänker på Donald, som uppenbarligen är mycket filosofisk (har en känsla av att de uppräknade filosoferna och författarna här passar med Wittgenstein och Schopenhauer? – en fråga: Får man vara filosofisk utan att läsa filosoferna? Får man hävda en läsande filosofi, utan att läsa den filosofiska så kallade grund-texten, får man ifrågasätta grunden, får man grunda med annat? Kanske ligger detta i linje med att vara ”väldigt inflytelserik” och samtidigt ”oläst”?) Jag undrar till slut, var skillnaden och gränsen ligger, mellan realismen och surrealismen? Är det kanske en fråga om synvinkel? Om realiteten ses ur hundens ögon, lite längre ner mot golvet, grunden, är den då, helt surrig kanske?

Citatet från Margaret Atwood kommer från The Blind Assassin (2000):

All stories are about wolves. All worth repeating, that is. Anything else is sentimental drivel.
All of them?
Sure, he says. Think about it. There’s escaping from the wolves, fighting the wolves, capturing the wolves, taming the wolves. Being thrown to the wolves, or throwing others to the wolves so the wolves will eat them instead of you. Running with the wolf pack. Turning into a wolf. Best of all, turning into the head wolf. No other decent stories exist.

Något i Margarets vargar känner jag, som om det är större än de vargar Ralph hittar. Vargen är ett rovdjur (men jagar vargen noshörningar?) men vargen är också flykten (till/från), infånganden, den är flocken och ledaren. Margarets text säger att det finns inga andra berättelser som är...

”Assassin” betyder Mördare.

Jag läser mycket deckare.

Jag läser dem för att förstå världen. Deckarna ska lära mig hur Lagarna ser ut, funkar och upprätthålls, det är min förhoppning. I deckare finns det ofta många hundar! I Åsa Larssons böcker till exempel. Jag läser Svart stig (2003) och där är det en präst, hon är en kvinna med radikala idéer och i den lilla norrländska frikyrkliga orten är det inte så poppis. Dessutom är hon lesbisk i smyg. Hon blir mördad. Hennes hemliga flickvän har inte möjlighet att sörja (det är sådär, som det är för queers, såsom det beskrivits av Judith Butler i Precarious Life: The Power of Mourning and Violence (2004) om de sörjbara kropparna, att inte räknas som anhörig inte välkomnas till begravningen, en sorg som inte får synas). Flickvännen blir förtvivlad. Hon löser sin förtvivlan genom att begå självmord – efter att först ha dödat också sina fyra Hundar. Senare blir Hundarnas roll i Larssons deckarserie uppfylld av berättelsen om hundföraren med brännskada i ansiktet och över kroppen, som liksom verkar göra huden (jag noterar likheten, mellan ordet Hud och ordet Hund), till mindre människa, men som i relationen med hundarna, bara är… och så det knöliga relationsdramat mellan juristen och hundföraren, där Hunden är som en del inuti relationen.   

I Karin Fossums deckare lever kriminalinspektör Konrad Sejer med hund. I de första böckerna är det Kollberg. Kollberg är en del i arbetet, genom frågan om när han kan tas med till möten med eventuellt kriminella, genom hur han styr arbetstiden. Kollberg är den kropp genom vilken Konrad också åldras (efter sex böcker, i Svarte sekunder (2002), i dör Kollberg, Konrads tankar om Kollbergs liv och hälsa fyller de sista sidorna innan döden, i sökandet efter den som dödat, undrar Konrad, när han kan, bör, måste döda, och när han får hålla vid liv, och de parallella liven och dödarna gör något, med varandra, i texten). När Konrad kollar på de eventuellt kriminella finns hunden som ett filter för synen – som när en födande tik agerar alibi, och valparna fungerar som bedömning av människans omsorgsförmåga (oklart hur denna relateras till våldspotentialen dock). I deckare och andra berättelser om brott kan brottslingen liknas vid någon sorts djur, gärna en hund (ett fenomen som Greta Olsson uppmärksammat i Criminals as Animals from Shakespeare to Lombroso (2013)). Men även detektiven, som fått upp spåret, som likt en hund med ett ben inte släpper taget förrän mysteriet är löst. 

I Kerstin Ekmans och Åsa Nilsonnes fall, är det istället författarens intresse för, eller vilja att skriva om, hunden och kriminalstoryn som går hand i hand. Ekman har skrivit deckare. Men också Hunden (1986) (inte deckare). I Hunden är det Hunden som är texten, eller texten är Hunden, där finns bara, Hunden i texten. Nilsonne har skrivit deckare. Hon har också skrivit boken Zelda och meningen med att ha hund (2009), om hunden Zelda. Det som om viljan att skriva om hunden och brottet, funkar som samma sak fast med skillnad. Som en utredning (Nilsonne är också psykiater, och jag minns utredningen som gjordes av min autism, men inte farfars, och att ordet är samma som för polisarbetet) av något som kanske kan kallas mänsklighetens utkanter. Ett omänskligt brott gör brottslingen till mindre människa, en hund så nära såsom Konrad och Kollberg, hundens blick nästan mänsklig.

Jag tänker att deckaren är en berättelse, ett narrativt mönster, en metod för att förstå händelser, handlingar, skapa fiktiva sådana, den funkar som en helig skrift, som mytologi, moraliska predikningar. Men deckaren är också själva Språket och Orden, för centrum för brottet är Lagarna, den bok som bygger etiken, formerar kollektivet, karaktäriserar nationen. Och utredningen undersöker vad som kunde skett och hur det kan läsas i förhållande till det som skrivits i Lagen, som kunnat formuleras i Orden, i dessa texters, kontexters, tiders Ord.

Och texten om hunden, hunden i texten, är en textuell undersökning av Ordens (o)förmåga att göra Hundens perception av världen Rättvisa. Och Orden blir i Pratet med Hunden en meningslöshet, för hunden minns inte att ord kan betyda, och Orden blir, i Lagen, också som om betydelselösa, helt uttolkade och tolkningsbara. Och det finns en Vildhet i det, det finns inget självklart, det är inte bestämt, det kan springa iväg, och det är lite farligt men det känns också som en tröst, som om min känsla av språkets oberäknelighet bekräftas av Hunden.

(En parentes, som egentligen behöver en egen text, är att Virginia Woolf (jag noterar såklart det varglika namnet) har skrivit en bok som heter Flush: Historien om en hund (Flush: A Biography) (1933) som är en fiktiv biografi över poeten Elizabeth Barrett Brownings hund, jag tänker den som ett sätt att utreda, litteraturen, författaren, sanningen, fiktionen, samhället osv, som-och-genom Hund. Jag tänker på pjäsen vars titel beskriver en rädsla för Virginia Woolf, men som också bär på rädslan för vargen, tänker på något farligt, något riskabelt, och jag tänker på Riskens Riktning.)

Som barn var jag mycket hundrädd. Men egentligen var det inte hunden som skrämde mig. För min rädsla kom från minnet av följande episod:

Min vän Klara, hunden Vidde, samt jag, står bakom Klaras bondgård. Vidde har ett koppel, av den sorten som är som ett syntetiskt rep som kan dras in och ut ur en lite askliknande sak. Han har en tendens att sätta efter hararna och vildsvinen annars. Klara ropar på Vidde och han springer mot henne. Men kopplet har dragits ut och hamnat som i en ögla runt mina ben och när Vidde springer mot Klara, blir kopplet som en skärande snara, det bränner och skär huden i mina knäveck. Paralyserad av smärta står jag insnärjd i kopplet, med resultatet att bränn-skär-såret under resten av sommaren är varande vätskande geggiga streck som torkar till daggmaskliknande sårskorpor, som gör att jag inte kan böja benen utan att det gör ont.

Min rädsla kommer alltså inte från hunden, utan från kopplet. Nästan exakt samma episod skildrar Aase Berg i essäboken Spöket: olyckligt kär i djur (2022). När jag läser boken tänker jag:

Herregud, så sjukt. Det är samma; samma sak hände Aase! Hon har också fastnat i ett koppel. Jag försöker lyfta resonemanget ur den personliga rädslan in i något annat:

Det är inte hunden som skrämmer mig, det är kopplet. Det är inte hunden som är farlig, utan kopplet. Kopplet är ett snöre mellan människan och hunden. Det farliga är att tro, att det finns ett band mellan hund och människa, och att tro att detta band är en säkerhet, och inte en risk. Det farliga är att tro, att ett band, en relation, inte också är en risk och en fara, en möjlighet att skada och bli skadad. Kopplet är ett sätt att binda hunden, hålla den fast, begränsa, kontrollera, domesticera. Det är det farliga. Försöker att styra, och tron att det kunde vara möjligt, att tro att en begränsning av frihet ger säkerhet, att tro att det går.

Språket, är som Hunden. Det är inte språket som är farligt, tänker jag, då när jag oroar mig för att jag sagt något dumt. Men tron att språket är ofarligt är farlig, tron att språket kan begränsas, kontrolleras, domesticeras. När man tror, att samma ord betyder samma sak för alla, att språket är en rimlig kommunikation, att det fungerar, att det är lämpligt för rättssäkra lagar, när man använder språket, för att styra, begränsa, kontrollera, domesticera.

Missförstå mig korrekt: Jag menar inte att underkänna språkets potential som relation och medel till kommunikation och relation, jag menar bara: Tro inte att du är säker. Tro inte att det inte är farligt. Minns att farligheten finns. Akta dig, genom att vara aktsam, mot språket, och dem som rörs av språket.

Jag tänker på hundarna undrar,

Vad gör hundarna i med Texten, när de springer mellan material och metafor.

När jag hör ordet METAFOR, så hör jag Meta + Får. Jag ser i mitt huvud, ett får (djuret) som metar (alltså fiskar, med metspö). Jag hör ordet metafor och ser det som ett ulligt djur, som beter sig som en människa, genomför en mänsklig aktivitet som 1, innebär ett jagande efter föda, ett sökande efter djur (fiskar) att äta upp och som 2, i en mänsklig (mjukt och rustikt manlig) stämning, också bär det djupaste av lugn (som Gyllene Tider sjunger; gå och fiska, ta en tyst minut – är minuten av den avkopplande sorten, eller den sörjande, som hedrande minne av dödsoffren). Jag låter mig ledas vidare in i ordens vridning till en fråga: FÅR jag fråga – vad fiskar du (jag?) efter? Fåret, som en tillåtelse och en fråga om tillåtelse. Fiskandet efter, som en fråga om att söka, eller antyda, något. Jag ger mig själv tillåtelsen (Ja, det får du) att fråga, vad jag fiskar efter – vad är det då?

I tavlan som föreställer fåret med metspöt, vad är hundens roll? Hundens relation till fåret är (i människans värld?) ett vallande, ett springande omkring flocken, utskiljande av lammen från tackorna, en hjälpreda till cowboyen, sheep dog (låter som cheap dog, en Så Billig Hund, ett Så Billigt Skämt, finns det något i detta som är roligt?). En ordnande, sorterande praktik. Hunden i fiskeriepisoden i barnfilmen Den otroliga vandringen (1993) har rollen av två dåliga fiskare, Shadow och Chance, som tittar på katten Sassy, när hon skickligt får upp fisk efter fisk ur floden. De tre djuren är ute i den amerikanska vildmarken efter att de trott sig bli övergivna av sin mänskliga familj. De söker sig hem, ett hemsökande, en hemsökelse, mellan tamheten, vildheten, familjen, arten, överlevnaden, längtan. Man kan säga mycket här om könsaspekter (två killar kollar på en tjej som är betydligt mer kompetent än vad de själva är, trots att de genomgående ser henne, som en riktig pussy cat, en fitta, en löjlig irriterande lite pälsboll, notera även namnen killarnas Skugga (den äldre och visaste) respektive Chans/Tur/Risk (ung och oaktsam) kontra kattens fräcka flicka). Sammanlagt blir hunden i metaforen ett försök till en sortering, ett försök att bistå, en mänsklig ordning i jordbrukets, kapitalismens och kolonialismens namn, men också en lång lång tradition av brukande, samlevnad, men också ett misslyckande en inkompetent fiskare, som förödmjukas i sin okunnighet. Och jag tänker på:

Misslyckandets, försöket och pinsamhetens potential. Ett så hjälpsamt misslyckande, en så misslyckad hjälp.    

Och jag tänker på:

Att läsa hunden som en figuration en companion species (ett begrepp som Donna Haraway i The Compaion Species Manifesto. Dogs, People and Significant Otherness (2003) använder för att försöka hitta andra sätt att liksom Leva Med sin hund, med hundar, att förstå och kunna tänka om relationen) med benefits eller en skevad låtsasvän, i fysisk form.

Som våld som kärlek som våld som kärlek så som relation såsom språk.

Att tänka på språket såsom en hund och hunden såsom ett språk om vi möter språket såsom hunden:

Ansvar, ägande, ägande som ansvar, med ansvar för liv och död, att fatta att det är ett övergrepp, en ömsesidig men aldrig jämlik relation, med respekt, kan vara farlig, men dilemma när hunden blir aggressiv, med föreningar som räddar, med förordningar om koppel i offentlig miljö. Med önskan om frihet som aldrig kan bli. Med försök till civilisation som aldrig kan bli. Mellan vargen och hunden kanske katten (?)… Med förvirring…

Luka skrev:   

    ”Jag skal skrive den her dumme tekst med min dumme hundehjerne.”

Och jag har skrivit, den här dumma texten, med min dumma, hundhjärna. Och jag vet, att ingen hundhjärna kommer läsa den här texten. För texten är en grej som människor pysslar med men jag vet, att mitt vetande också är fullkomligt korkat och naivt (vad vet jag om hundars läskunnighet?) Och jag undrar, om det är just Dumheten, som skulle kunna bli min räddning? För när jag springer genom texten som hund (ja, när jag löper genom den som en kåt tik, ursäkta ordvitsens oanständiga potential men, det finns ju också en viss ljudlikhet mellan orden sex och text, och är det inte i slutändan endast fråga om ett Så Starkt Begär?), så är det jag söker just en räddning. Vad om Dumheten är en Räddning och en Revolution? Dumhetens potential, att läsa sig skriva sig fullkomligt korkad, och tillåta sig var i det, för att det där finns en möjlighet, att vara.

Anna Nygren är författare, dramatiker, litteraturvetare och lärare i litterär gestaltning.