Vad den arga ängeln insåg på fabriksgolvet
Sophie Bäärnhielm Pousette
Simone Weil
Fabriksdagbok
Relä 2016
Översättning Martin Högström
Efterord Filip Lindberg
I Att slå rot (L’Enracinement, 1943, postumt utgiven 1949, sv. översättning av Gunnel Vallquist 1955), ett verk baserat på en serie föredrag avsedda för den franska fria radion, beställda av den franska exilregeringen, reflekterar den franska filosofen Simone Weil (1909–1943) över vår moderna civilisation.
vi är mycket stolta över denna, men vi vet att den är sjuk. Och alla är överens om diagnosen på sjukdomen. Vår civilisation är sjuk därför att den inte vet vilken plats den skall ge åt kroppsarbetet och åt dem som utför det.[1]
Citatet ovan kan förefalla som ett omständligt sätt att inleda en recension av Martin Högströms nya översättningen av Weils Fabriksdagbok, men det är i ljuset av denna skrift, en av de sista som Weil författade, som jag reflekterar över valet, och viljan, att översätta Weils ”dagbok” från 1934-35, ett stycke text som är lika svår att kategorisera som de maskintekniska termer som den flödar över av verkar ha varit att översätta till en någorlunda begriplig svenska.[2] Kort sammanfattat utgörs texten av Weils anteckningar från sin tid som okvalificerad fabriks/verkstadsarbeterska (att insistera på den feminina ändelsen är relevant, vilket framgår vid läsningen) på Alsthom, Carnaud och Renault, under läsåret 1934-1935. Likt hennes närmast föregående tjänstledighet från arbetet som filosofilärarinnan i en landsortsskola, vilket ägnades åt en månadslång studieresa till Berlin under 1932, syftade vistelsen i fabriken till att lära känna verkligheten. Anteckningarna var inte tänkta att publiceras, och utkom först efter hennes död.[3]
I sitt initierade (men tveklöst hagiografiska) efterord, “Med kroppen som insats: Om Simone Weils Fabriksdagbok” presenterar Filip Lundberg Weils vistelse på fabriken som ett frivilligt nedstigande i underjorden; ”ett inträde som, med hennes senare ord, tog död på hennes ungdom”.[4] Liksom Kristi nedstigning till, och återuppståndelse från, dödsriket utmanade lärjungarnas föreställningar om liv och död, resulterar konfrontationen med fabrikens klocka i ny relation till, och erfarenhet av, mänsklig tid. Lindberg citerar den franska Weil-kännaren Nadia Taïbi, som pekat på att Weils anteckningar från sin tid som fabriksarbeterska inte låter sin införlivas i, eller underkastas, ett narrativ.[5] Fabrikens tidslighet saknar framtid och nu. Paradoxalt, eller självklart, nog framstår Weils anteckningar från fabriken som ett närmast desperat försök att bemästra fabrikens temporalitet; ett försök att underkasta den synbart godtyckliga relationen mellan insats och förtjänst ett slags logik; att förstå och begripliggöra fabrikens ”mysterium”, som Weil, platonikern och logikern, utgår från måste döljas under ytan, men som är gömd för arbetarens blick. Det är bristen på insikt i detta ”arbetets mysterium” – vilket inbegriper relationen mellan arbetsinsats och produkt – som reducerar lönearbetaren till ”slav” (i romersk och inte marxistisk mening).[6] Weils frenetiska antecknande av det antal metallbitar hon hinner stansa/valsa/fräsa, och antalet franc och centimes som respektive uppgift inbringar, framstår, ju längre boken lider, alltmer som ett missriktat försöka att ackumulera tillräckligt med siffror för att slutgiltigt kunna dechiffrera fabrikens mysterium; att blottlägga fabrikens sanning. Och här är det till slut filosofen Weil – klassettan från École normale supérieure – som talar från maskinhallens buller; som ”översätter” maskinernas språk till geometrins och den grekiska filosofins eviga sanningar, och därigenom återerövrar sin förlorade värdighet. Om ändå arbetarna behärskade tillräckligt med grundläggande geometri för att förstå skönheten i sina arbetsuppgifter! Om endast, som Weil senare skulle argumentera i Att slå rot, arbetaren skulle förnimma relationen mellan sina tradiga uppgifter och sanningen, skulle arbetet upphöra att vara slaveri (i romersk mening). Som Weil konstaterar i flera av sina publicerade texter från åren efter fabriksarbetet kan en revolution inte drivas av den proletära massans begär, eftersom det massan begär inte är det sanna och goda.[7]
Endast individen förmår tänka fritt, men få är de individer som tar tillvara på denna frihet. Bland de många ”vulgära” (hennes ord) kvinnliga arbetare som Weil möter på fabrikens golv finns några få som är olika de andra – avgjort ”mindre vulgära” – och det är i mötet med dessa sällsynta existenser som Weil återfinner sitt hopp om mänskligheten. Hoppet om kollektivet krossas brutalt. Vid ett tillfälle konstaterar hon att hennes arbetsledare (”på goda grunder”) inte har förståelse för ”någon som är samvetsgrann på bekostnad av sin plånbok.”[8] Och det är som om Weil, trots att hennes arbetarromantik slipas bort i takt med veckornas gång, aldrig riktigt förmår hysa förståelse för att någon kan prioritera sin plånbok på bekostnad av sitt samvete. Trots att hon konstaterar att arbetets slit och vardagens nöd fråntar en möjligheten att tänka, att plånbokens och hungerns krav pockar på, upphör hon aldrig att visa sin indignation över att arbetarna inte visar solidaritet med kollegor som avskedats efter att insisterat på sina rättigheter, som avvisar kollektiva insamlingar till kvinnliga kollegor som blivit gravida med hänvisning till att man borde veta bättre när man har sitt uppehälle att tjäna. Detta trots att hon vid ett tillfälle påtalar att hon genast skulle kasta sig i Seine om hon ”vore dömd till ett sådant här liv”, en insikt som man tycker borde ge henne en viss förståelse för att den rena självbevarelsedriften kräver att man lever i förnekelse av sina, och sina olycksbröders och systrars, dagliga umbärande. Trots att situationen lämnar lite utrymme för den spontana osjälviskheten är detta vad Weil förväntar sig, samtidigt som hon vidgår att den vore närmast övermänsklig. I ljuset av detta samtidiga krav på moralisk oantastlighet och övertygelse om moralens övernaturliga karaktär framstår den brittiska filosofen Gillian Roses beskrivning av Weil – ”en arg ängel” – som ytterst passande.[9] Faktum är att Weils insisterande på självuppoffring finner sitt fotografiska negativ i arbetarnas brist på solidaritet; för henne är det uppenbart att människan går en andlig död till mötes om hon upphör att känna med sina medmänniskor, och för dem är det lika uppenbart att tillvaron kräver att man gör sig hård inför lidande, sitt eget och andras. I sitt efterord skriver Lindberg att Weil kan betraktas som en ”performativ filosof’”: ”[a]tt studera och teoretisera ett problem innebar för henne att leva det.”[10] Skillnaden mellan Weils ”performativa filosofi” och praxis formuleras på nästa sida, när Lindberg konstaterar att Weil, till skillnad från Marx, tar individen som utgångspunkt för att förstå förtryckets mekanismer.[11]
Upptäckten att det delade förtrycket inte genererar någon samlad motståndsvilja tvingar Weil att revidera sin förståelse av motståndet som sådant, vilket inbegriper en radikalt annan syn på relationen mellan förtryck och frihet. Vi urskiljer fröet till de tankar som hon senare skulle utveckla i det konstaterande som (vilket översättaren påtalar) avslutar tidigare franska och engelska utgåvor av dagboken: ”Ersätta acceptans med underkastelse.”[12] En utgångspunkt som, vilket också Lindberg observerar, ekar genom Weils fortsatta texter, inte minst i Att slå rot, som Weil själv redigerade strax innan sin död i Kent 1943, och som därmed får anses vara ett slags politisk-filosofiskt testamente. I dessa sena reflektioner strålar Weils tankar om arbetet samman med de politisk-teologisk-mystiska idéer som möter oss i hennes anteckningsböcker från 30- och 40-talet, däribland idéen om avskapelsen (décréation), ett slags självförintande som syftar till att bereda plats för Gud, eller sanningen. Nadia Taïbi ser i Fabriksdagbok ett första försök att iscensätta denna ”avskapelse”.[13] I sitt bidrag till Tydningen nr. 39: Fabriken, det tema-nummer om Weils Fabriksdagbok där utdrag av denna svenska översättning först publicerades, talar Kim West, inspirerad av Taïbi, om Weils ”asketisk skrivande”, men vidgår att en fördjupad diskussion av denna praktik skulle kräva att man redde ut ”hennes idé om alienation” och diskuterade ”hennes asketiska skrivande i förhållande till hennes texter om religion och hennes tro o.s.v.” [min kurs.][14] Det är här min läsning av Weil går i clinch med texterna i Tydningen nr. 39: Fabriken, med översättare Martin Högström, och med Filip Lindberg, som trots allt kritiserar tendensen att skilja den unga, politiska, Weil från den mognare, mystiska, Weil. Som Lindberg själv skriver låter sig detta inte göras: ”Weils religiösa vändning 1938 innebar inte ett frånsägande av det politiska, utan en fördjupning av dess implikationer.”[15] Många kommer tveklöst läsa Weils rapport från fabriksgolvet, och diskutera hennes ”asketiska skrivande” utan att ta hänsyn till hennes senare ”religiösa” texter – insistera på att minnas henne som en heterodox Marxist snarare än ett modernt helgon – men jag tror att Lindberg har helt rätt. Weils tänkande är, som också Gustav Sjöberg påtalar i förordet till sin svenska översättning av Förtryck och frihet, artiklar av Weil författade mellan 1933-1943, ”koherent”.[16] Vi kan därmed inte blunda för den linje som går mellan Weils observation av bristen på solidaritet i fabriken – hennes insikt att självbevarelsedriften kräver att man bekämpar sitt medlidande och sina förpliktelser gentemot sina medmänniskor– och hennes konstaterande strax innan sin död 1943, att styrkan att motarbeta självbevarelsedriftens andliga självmord förutsätter den tro enligt vilken man endast kan vinna livet genom att förlora det.
I denna värld är livet … ingenting annat än lögn; döden ensam är sann. Ty livet tvingar människan att tro det som hon behöver tro för att leva. Men de människor som trotsat kött och blod och inom sig överskridit en gräns som betyder detsamma som döden, får på andra sidan denna gräns del av ett annat liv, som inte är i första hand liv utan i första hand sanning. Sanning som blivit levande. Sann som döden och levande som livet.[17]
Vad inser Weil under sin tid på fabriksgolvet? Att de dygder som hon tidigare förknippat med arbetarsolidaritet innebär en närmast övermänsklig ansträngning för den individuella själ som underkastats produktionens klocka. Det är inte främst fysiskt lidande, utan en form av förnedring som omöjliggör det spontana, intuitiva, medlidande som Weil möter i fabriken. Och därmed har ackumulationen av mänskligt lidandet spelat ut sin roll som katalysator för en revolution.[18] Det är i ljuset av denna insikt som Weil tvingas ta den väg hon sedermera vandrar. Inte ens en bildning som översätter sanningen till arbetarens språk kommer ge denne arbetare förmågan att ‘trotsa kött och blod’; detta är, till slut, en nådegåva, och som redan Platon insåg är ‘nådens hjälp’ en gåva som endast individen kan motta, och ‘kollektivet . . . något som lägger hinder i vägen för själens frälsning.’[19]
Om vi ser bortom de råa beskrivningarna, siffrorna och kolumnerna, tecknar Fabriksdagbok nådens, och medlidandets, aristokrati. Som Weil påtalar i sin oavslutade essä om marxismens lära, från 1943, förstod också Marx att den svage bär på en särskild kraft, men han vägrade att vidgå att ‘det är en kraft som inte är av denna värld, som är övernaturlig’ och som trots att ‘den genomtränger massorna med sina strålar’ inte bor i dem, utan ‘i vissa själar [min betoning].’[20] Vi återvänder till Platon, som Weil aldrig upphör att referera till, och får bekräftat att ‘förmågan att se det goda endast finns hos de predestinerade själar som fått sin fostran direkt från Gud.’[21]
Min starka ambivalens gentemot de tankegångar vi möter i Weils Fabriksdagbok bottnar, utan tvekan, delvis i det sätt på vilket denna ”dagbok” förhåller sig till hennes senare filosofiska-teologiska skrifter. Bristen på en sådan vidare kontextualisering av texten bör sannolikt ses som en naturlig konsekvens av att denna översättning ges ut av ett förlag specialiserat på poesi, och att översättaren är poet och översättare av poesi, snarare än Weil-kännare. Att Weils fragmentariska anteckningar stundvis antar en närmast poetisk karaktär och form (något som påtalas av såväl Högström som Lindberg) förändrar emellertid inget vad gäller det filosofiska innehållet i dessa reflektioner. Mina invändningar mot denna avskalade, men vackra, svenska utgåva av Fabriksdagbok handlar inte så mycket om själva översättningshantverket – såvitt jag (med begränsade kunskaper i maskintekniska termer på franska) kan bedöma en verklig prestation – men att översättare och redaktörer blundar för att denna ”råa”, omedierade, skildring av arbetets erfarenhet också är Weils vittnesbörd om det kollektiva upprorets omöjlighet och icke-önskvärdhet. Vår civilisation är fortfarande sjuk, men vi kan och bör inte fly den eller dess kroniska krämpor (förtrycket). I denna jämmerdal kan vi endast hoppas på ett slags frihet, den frihet som består i att upphöra att vara ofrivilliga slavar (romerska slavar), för att istället bli frivilliga slavar. Förtrycket omtolkat som lydnad; svaghet omvandlad till kraft. Död till liv. ”Kroppsarbete är en daglig död”, och ”arbete är ett våldförande på människonaturen”, men för Weil är ”[s]amtycket till den lag som gör arbetet nödvändigt för livsuppehälle. . . näst efter samtycket till döden, den mest fullkomliga akt av lydnad som människan kan prestera.”[22] Detta skriver Weil drygt ett decennium efter sin ”nedstigning” i fabrikens helvetiska buller. Detta är vad hennes möte med ”verkligheten” resulterar i.
Vad vi inte kan komma ifrån är att den enda frihet som Weil ser som möjlig och önskvärd –lydnadens frihet – samtidigt erkänns som en frihet få är förunnade att nå insikt om. Det stora flertalet kommer aldrig vara förmögna att se att deras dagliga död i själva verket för dem närmare sanningen. För den som är oförmögen, eller ovillig, att följa Weils excentriska kombination av heterodox marxism och kristen platonism, och för oss ”vulgära” själar som aldrig aspirerat på helgonglorian men som bibehållit tron på kampens nödvändighet och den kollektiva frihetens möjlighet, borde detta vara ett svårsmält budskap.
Sophie Bäärnhielm Pousette arbetar för närvarande på en doktorsavhandling om judisk-kristen översättningsfilosofi, vid Södertörns högskola. Hon innehar sedan tidigare en PhD från CRMEP (Centre for Research in Modern European Philosophy), Kingston University, London.
[1] Simone Weil, [1949] Att slå rot, i översättning av Gunnel Vallquist (Skellefteå: Artos, 2018 (1994), 306.
[2] Se Martin Högström, “Not till Fabriksdagbok på svenska” i Simone Weil, Fabriksdagbok, övers. Martin Högström och med efterord av Filip Lindberg (Stockholm: Relä, 2026), 187.
[3] Enligt vad jag förstår publicerades de för första gången under titeln “Journal d’usine,” i La Condition ouvrière, en samling av Weils texter som bl.a. behandlar hennes syn på Marx/marxism, klasskamp och manuellt arbete, utgiven av Gallimard 1951.
[4] Filip Lindberg, “Med kroppen som insats: Om Simone Weils Fabriksdagbok” Fabriksdagbok, 195.
[5] Nadia Taïbi, “Fast i skruvstädet: reflektioner kring Simone Weils Fabriksdagbok”, övers. Kim West. Tydningen nr 39: Fabriken, 60.
[6] Denna skillnad – och det ”problematiska” i Weils användning av begreppet ”slaveri ”– tas upp av samtliga kommentarer jag läst under arbetet med denna recension. Vad merparten av dessa avstår från att tala om är hennes, i mina ögon långt mer tvivelaktiga, omvärdering av det frivilliga slaveriet, utifrån sin egensinniga tolkning av kristen och stoisk tradition.
[7] För ett urval av dessa texter på svenska, se Simone Weil, Förtryck och frihet, övers. och förord av Gustav Sjöberg (Umeå: h:ström - Text & Kultur, 2023), samt Simone Weil, Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, översättning Thomas Andersson och efterord av Mårten Björk (Umeå: h:ström - Text & Kultur, 2014)
[8] Weil, Fabriksdagbok, 22.
[9] Gillian Rose, "Angry Angels – Simone Weil and Emmanuel Levinas,” i Judaism and Modernity (London: Blackwell Publishers, 1993).
[10] Lindberg, “Med kroppen som insats”, 198.
[11] Lindberg, “Med kroppen som insats”, 199.
[12] Weil, Fabriksdagbok, 65. Trots att Högström erkänner att detta val får anses som väl motiverat eftersom ”det är en reflektion som gjorts i efterhand, under en omläsning av dagboken”, väljer han själv att respektera ”[m]anuskriptets materiella ordning”. Ibid, 183, fotnot 4.
[13] Taïbi, “Fast i skruvstädet,” 60.
[14] Kim West, ”Journal, montage, rapport: Anteckningar om dokumentärt skrivande och icke-litteratur hos Simone Weil och några av hennes samtida,” Tydningen Nr. 39: Fabriken, 65.
[15] Lindberg, “Med kroppen som insats,” 204.
[16] Gustav Sjöberg, “Översättarens förord,” i Weil, Förtryck och frihet, 6.
[17] Weil, Att slå rot, 306.
[18] Jfr. Karl Marx, Kapitalet: Kritik av den politiska ekonomin. Första boken. Kapitalets produktionsprocess, övers. Ivan Bohman med inledning av Mats Lindberg (Lund: Arkiv förlag: sjunde uppl. 2018), 670.
[19] Weil, Att slå rot, 137.
[20] Simone Weil, “Finns det en marxistisk lära?”, Förtryck och frihet, 234.
[21] Weil, Att slå rot, 233.
[22] Weil, Att slå rot, 307.
