Den stora förhuggningen

Timo Menke

Om Alexander Kluges film Der grosse Verhau, Västtyskland 1971, 90 min

Produktion, manus och regi: Kairos film, Alexander Kluge

Det är inte helt lätt att redogöra för innehållet eller återge handlingen i Alexander Kluges Der grosse Verhau (Den stora förhuggningen) från 1971 – ett hemmabyggt rymdepos, som rubricerats och distribuerats som spelfilm, vid tiden för både månlandningen och grundandet av Röda armé-fraktionen (RAF) i dåvarande Västtyskland.

Enligt synopsis råder år 2034 inbördeskrig i solsystemet Krüger 60. I detta ”allas krig mot alla” har Suezkanalbolaget (!) monopol på såväl transport- och kommunikationsmedlen som på den politiska makten. Smugglare och bulvaner agerar under lagens radar. Vinzenz och Maria Sterr har kommit över ett rymdskepp och livnär sig som rymdpirater. De stör ut andra skepps elektronik och plundrar dem. De förfalskar pass, häktas och döms, men lyckas fly. Ytterligare karaktärer och händelser läggs till, utan att en verklig handling eller något slags drama skymtar. Kuriosa i sammanhanget: Mister Hunter, den sista representanten för USA, skjuts ned när hans fredsbudskap inte uppfattas av vaktstyrkan för centralplaneten. Men beskrivningen av handlingen är missvisande, kanske rentav själva förhuggningen, och gör inte filmupplevelsen någon rättvisa.

Kluge (född 1932) var en av förgrundsfigurerna i Västtysklands så kallade nya filmvåg på 60-talet bland politiskt medvetna konstnärer och filmare, med generationskamrater som Edgar Reitz, Wim Wenders, Volker Schlöndorff, Werner Herzog, Hans-Jürgen Syberberg, och Rainer Werner Fassbinder. Kluge var enormt produktiv som filmare, författare, producent och teoretiker.

Hade Bertolt Brecht fått göra science-fiction hade det kunnat se ut så här. Stilistiskt någonstans mellan amatör, auteur och avantgarde rör sig Kluge i Den stora förhuggningen i en oklar bana mot astronomisk förlisning och estetisk upplösning. Animationerna och effekterna, för det mesta i total avsaknad av all sorts illusionsmakeri, för tankarna till smalfilmernas Hobbywood med viss kalkonvarning. Men skenet bedrar. Känslan av DIY ingår snarare i en uppgörelse med och ett motstånd mot kapitalismens Hollywood, och är ett led i att ”ta makten över produktionsmedlen”, och inte minst över representationsmedlen. Den vänsterintellektuella retoriken (här menat som ett historiskt betingat lingo) går igen i större delen av Kluges verk och texter från den tiden, men i både ljud och bild anas även ett militaristiskt eko från andra världskriget. Det gäller inte minst “förhuggningen” som en militär term för brötar av fällda träd med kronan riktad mot fienden. Med en typografi av urklippta bokstäver som liknar utpressningsbrev, och en scenografisk experimentlusta av ibland absurda mått, strävar Kluge efter en autonom anti-estetik som är medvetet farsartad och understundom krävande. 

Sci-Fi i Kluges tappning är motstånd – både mot rymdkapitalismens bokstavliga flykt från verkligheten, och även mot filmkonstens mest eskapistiska och illusionistiska genre. Kluge erbjuder ingen farkost bort från samhället, utan tar oss med på en i allra högsta grad jordnära rymdfärd där kaos är granne med revolutionen.

Två bayerska rymdfarare

Frågor av Florian Hopf 

Fråga: Vad handlar Der grosse Verhau om?

Kluge: Det handlar om småskaliga entreprenörer och deras rymdäventyr i en tid då absolut monopol råder. Så det handlar om en samhällssituation. 

Fråga: Hur ser detta samhälle ut? 

Kluge: Det är ett exploateringssamhälle. Arbetarna som har blivit entreprenörer banar vägen för utvecklingen av monopolet. De jobbar dygnet runt. Lyckas de, köps de upp. Risken för förlusterna bär de själva. Vad som än händer, förlorar de alltid. 

Fråga: Vilka erfarenheter är din film baserad på? 

Kluge: Jag har lika lite erfarenhet av 2034 års teknik som Werner von Braun. Men jag kan utveckla en social modell. Modellen behöver inte existera år 2034. Det kan också finnas helt andra utvecklingar, som exempelvis Mao Tse Tungs. Men om det "sena industrisamhället" då fortfarande existerar, så kommer klyftan att förvärras mellan småföretagare och högorganiserade monopol. Vi är med andra ord bekanta med detta samhälle. 

Fråga: Monopolen skulle fungera som ett "mänskligt utvinningssamhälle"? 

Kluge: Precis så som GEMA förvaltar musiken. Självklart undandrar sig de kreativa krafterna, de faktiska människorna, denna tvångsförvaltning. Dvs det verkliga livet fortsätter under lagens radar, så som den föreskrivs av ekonomin. Att världshistorien upprepas om och om igen, är bara sken. I verkligheten förändras den oupphörligt – underjordiskt. Utifrån ser det paradoxalt ut: När världsmonopolet väl bildats (under anarkiska produktionsförhållanden), råder inte ordning, utan inbördeskrig (se även Brechts ”Flüchtlingsgespräche”).

Fråga: Men egentligen kan man väl inte se dessa processer?

Kluge: Vår sinnliga erfarenhet börjar alltid i de enskilda människors upplevelser. Men vi styrs eller låter oss styras av mänsklighetens kollektiva erfarenhet. Det finns inget annat sätt att se det, annat än med den sociala blicken. Bara den kan förstå samhällets helhet och kärnan i det som kontrollerar oss. Förhandlingen mellan den omedelbara sinnliga erfarenheten, som är det enda vi har, och den sociala erfarenheten som är det vi behöver, är det egentliga temat för dagens estetiska produktion, som kan kallas organiserad mänsklig erfarenhet.

Fråga: Hur framträder Herr och Fru Sterr, som varken är småföretagare eller tillhör monopolet,  utan profiterar som vagabonder helt på egen risk, i din film? De vet visserligen att det finns en makt någonstans, men de undviker den. Därigenom förblir de isolerade från andra människor, såvida de inte plundrar dem, skjuter ned deras rymdskepp och utpressar dem. Plötsligt arresteras de av någon anledning. De är inte förvånade, men ser till att komma ut igen.

Kluge: Detta som du beskriver, är faktiskt de flesta människors vardag idag, så långt de alls förmår att rå om sig själva. (Möjligheterna i den vilda västern och i rymden har och kommer alltid att vara större). Men det här faktiska levnadssättet blir aldrig till erfarenhet, för det strider mot en önskan om att livet ska ha mening. Sterrs anarkistiska verksamhet åtföljs av vidlyftiga teorier om hur de så småningom kan sluta jobba, vad de kan tänkas göra med bytet, hur nyttig deras verksamhet är (”värdet måste åter bli värde”); att ackumulering av egendom inte bara är ett berikande, utan även ackumulering av anti-misär, anti-slit, anti-okunnighet. 

Fråga: Tolereras Sterrs existensform av monopolet? 

Kluge: Nej. Monopolet är beroende av arbetsvinster, till exempel från Joint Galaxical Transport eller rymdpiloten Douglas, det är deras vinster monopolet lever av. Men om det måste tolerera småföretagare, kan inte kontrollerna vara så finmaskiga att Sterrs blir fast i dem. Staketet som systemet upprättar når inte helt till marken. 

Fråga: I vår föreställning ökar nyttan även för den enskilde, i takt med ökad produktivitet. Det verkar annorlunda i din modell. 

Kluge: Centralplanetens invånare gynnas helt klart minst där de sitter i bunkrarna. Låt oss jämföra det med vår erfarenhet: när befolkningen på Okinawa i det 20:e århundrade ockuperades av Japan, lät sig dödas i andra världskriget, blev amerikansk militärbas och sedan återförenades med Japan, så har dess befolkning aldrig gynnats av sitt arbete. Det har fått sin beskärda del av imperialismens skada, imperialismens fördelar vilar i Tokyos och New Yorks bankvalv. 

Fråga: Varför råder det egentligen krig i filmen, och varifrån kommer fienden?

Kluge: Bakom det totala förtrycket finns inbördeskriget. Det här är en social lagbundenhet som vid första anblick kan verka dogmatisk. Men det har större tyngd än George Orwells 1984, där man kan tro att storebror får dominera massorna, samtidigt som det går att upprätthålla en industriell standard. I själva verket producerar de industriella processerna så mycket välstånd, så många utvägar, så mycket motståndskraft, att varje försök till totalt förtryck leder till en explosion. Detta utesluter inte att förtrycket börjar om och om igen. De levande intressens motreaktion är opposition. Förtrycket krossas beväpnat. Svaret är väpnat motstånd, det vill säga inbördeskrig. Det industriella förtrycket leder till inbördeskrig. Eftersom systemet inte riktigt kan skilja mellan vän och fiende, förvandlas även delar av det till dess motståndare. Det finns ingen extern fiende som enkelt kan besegras i detta våldsamma sammanhang. Istället kämpar det mänskliga samhället mot sin egen bild.

Fråga: Finns det några nöjen i systemet?

Kluge: Ett flertal nöjen: Huvudsakligen att undkomma systemet, vilket Sterrs gör med stor framgång. Stjäla, organisera, få infall, leva, störa, allt är till förnöjelse. Men det är inget nöje att dela ansvaret med de stora maktmonopolen. Livsglädjen i små avbetalningar är heller inget nöje (14 dagars ledighet efter 9 månaders frustration i en trång rymdkapsel). Livet kan inte slås på och av. Om livet inte kontinuerligt kopplas till nöjen, vill inte rymdpiloten Douglas ha det alls. Han gillar att skjuta ned konkurrerande fraktfartyg med sin kanon. Förmodligen gillar han även att företaget som placerar honom i dessa trånga rymdskepp måste betala för skadan.

Fråga: Din film handlar alltså mindre om en historia än om situationer?

Kluge: En klätterställning på en lekplats har heller ingen handling, men utgör ett tillfälle för fysisk träning. Man kan använda filmen på så sätt att fantasin får fritt spelrum i den, att de egna erfarenheterna kan kännas igen i situationerna, särskilt i science fiction- filmen, obesvärad av verklighetens gränser som påtvingas vår fantasi. Därför appellerar inte filmen till åskådarna att ta ställning, att komma fram till ett moraliskt domslut (det är heller inte möjligt för åskådaren), utan att berika sina egna erfarenheter med hjälp av filmen.

Intervju från programbladet “internationales forum des jungen films berlin, 27.6. - 4.7. 1971 (12), Der grosse Verhau. Översättning: Timo Menke

”Den stora förhuggningen” har tidigare publicerats i fanzinet Sci-Fi is For Real #15 (2019) (Tema: Science Fiction as Resistance), red. Niklas Wallenborg.

Timo Menke är verksam som konstnär och bosatt i Stockholm. Hans interdisciplinära praktik undersöker mörka objekt, processer och metoder för att utveckla en ”mörk holism”. MFA från Konstfack 1999 där han även var lektor vid institutionen för konst 2004–2014. Han är representerad på Moderna Museet Stockholm, Kalmar konstmuseum, Pori Art Museum och distribueras av Filmform.