Att scrolla Sebald

Linda Boodh

Den upphöjda författaren W.G. Sebald, förolyckad i en bilolycka 2001, föddes i Tyskland 1944 men bodde större delen av sitt liv i England. Exilen var självvald mycket på grund av den ”tystnadskonspiration” som han utsattes för under sin uppväxt. Hans far medverkade i Nazisttysklands krigföring, och efter kriget lade alla locket på. Först vid 19 års ålder hörde han talas om nazismen och Förintelsen, denna förtigna del av hans egen historia. I likhet med romankaraktären Jacques Austerlitz som uppfattar sitt förflutna som ”en blind punkt”, kunde Sebald ”aldrig bli kvitt känslan att något mycket nära till hands liggande, i sig uppenbart var fördolt” för honom och ägnade stora delar av sitt författarskap åt att försöka bearbeta detta svek, delvis genom ett frenetiskt kunskapssamlande ”som ett surrogat eller ett kompensatoriskt minne”.

Sebalds sista roman Austerlitz utkom 2001, publicerades på svenska 2003 i Ulrika Wallenströms översättning, och återutgavs förra året med ett nyskrivet förord av Emi-Simone Zawall. Boken inleds med berättarjagets ankomst till tågstationen i Antwerpen 1967. Där stöter han av en slump på den ”olycklige, i sina logiska resonemangs klarhet likväl som i sina känslors förvirring inspärrade tänkaren” Jacques Austerlitz. De börjar samtala, eller rättare, Austerlitz håller rikhaltiga anföranden om vitt skilda ämnen – från malarnas oerhört fina hörsel och duvornas själsliv till befästningsbyggande och arkitektoniska kupolkoncept. Men framför allt handlar det, om Austerlitz eget liv, som leder ut i berättelser om hela Europas trassliga historia.

Sebald antar ett så kallat periskopiskt berättarperspektiv. Det vecklar ut (eller in) sig som en rysk docka: en jag-berättare berättar om en berättare som berättar om en berättare som berättar en berättelse. Ihop med högtyskans ordkoloratur, formfulländat översatt av Wallenström, och den labyrintiska satskonstruktionen, med många bisatser och digressioner, är det svårt, närmast omöjligt, att helt hänga med. Vem säger vad till vem? Och hur hänger det ena stycket ihop med nästa?

I förordet citerar Zawall en intervju där Sebald lär ha sagt att han ansåg det allvetande berättarperspektivet vara alltför bedrägligt: ”Samtidsmänniskans tillvaro präglas snarast av okunskap och otillräcklighet och det måste man därför försöka skriva i enlighet med. Berättaren måste vara en osäker instans. Bara så kan något som liknar litterär trovärdighet uppstå’. Vem i dag, undrade han, kan inta eller ens lita på en sådan självrådig syn på tillvaron?” Ja, vem kan lita på någon som liknar sin självuppfattning vid en blind punkt?

Djupt influerad av Thomas Bernhard hade även Sebald en fäbless för monologstinna huvudkaraktärer som går på om byggnadsmonuments hållfasthet (läs Bernhards Korrigering) och historiska genier som exempelvis Wittgenstein (läs Bernhards Wittgensteins brorson). Han inspirerades också av Bernhards princip om överdrift. Som om det genom ackumulation skulle gå att tränga igenom eller fram till sin egen historia – eller åtminstone ett kompensatoriskt minne stadigt nog att hålla fast vid. De är båda i alla hänseenden lika mycket lumpsamlare som Walter Benjamin, vars intresse för historiens avfall grundade sig i ett sökande efter de små singulära delarna som kunde skaka om minnet. Men där Bernhard är spontan och talspråkligt vardagsnära, är sample-kungen Sebald (han ska ha snott stora sjok text lite här och var ifrån) mer en satsbyggnadsekvilibrist. Dessutom är Bernhard, med sina otaliga omtagningar och sitt mumlande malande, melodisk. Sebalds prosa rör sig i stackato, uppstyckat: skarvarna mellan ett minne och nästa, mellan ett foto och nästföljande stycke, bildar ett till synes kronologiskt oordnat montage.

Jag brukar läsa Bernhard, på samma sätt som jag läser Jon Fosse, mer som musik än som text. På något ställe i boken kallar Sebald sitt skrivande för en skraffering av verkligheten. En teckning där streck läggs till streck för att långsamt bilda djup och skuggor. Kanske borde jag läsa Austerlitz som en målning eller ett montage snarare än en roman. Sebald var själv strängt emot genrebestämningen av sina verk. Hans halvdokumentära stil svingar sig ohämmat mellan essä, prosa och biografi, på ett sätt som fått många att beskriva honom som en romankonstens förnyare.

Faktum är att prosan formligen dryper av visuella element, inte bara rent bokstavligen i mängden insprängda svartvita foton, som alla saknar bildtext och upphovsperson, vilket bidrar till bokens tvetydighet och suggestion. Också den slående mängden sinnrika färgord; malvafärgad, isvattengrön, malakitgrönt, arsenikrubin, lergult, atlasvit… ger texten en egen kromatik. Dessutom tycks prosan ledsagas av estetiskt tilltalande ting även innehållsmässigt. Synapserna hakar fast i ett vackert fönstergaller, mandelträdets grenverk eller ett tilldragande järnhandtag och byter ideligen och till synes impulsartat riktning.

Det är lätt att i förstone förledas att tro att det är vad som berättas som är viktigt eftersom detta ”frenetiska kunskapssamlande” om detaljerade fakta är så initierat. Men liksom hos Bernhard, vilket förvisso gäller all bra litteratur, är det på huret det kommer an. Om man drar det långt, och med risk för att skymfa detta nobelpristippade författarskap, går det att likna hans stil vid ett Instagramflöde: disparata bilder i form av både foto och text formligen svämmar över en. Det är lika svårt att veta vad som är fejk eller inte – vad som är fakta och vad som är uppdiktat – som att avgöra vem den egentliga avsändaren är. Men med den stora skillnaden att det hos Sebald är minutiöst estetiserat. Sebald lyckas på så sätt borra sig in i hela mänsklighetens fasaväckande historia – från naturkatastrofer och informationsteknologins våldsamma expansion till kolonialismen och Förintelsen. Och, han gör det vackert.

I en av bokens passager beskriver Austerlitz hur ett pärlgrått dis av upplösta former och färger sprider sig över den somriga Barmouthbukten. Diset gör det omöjligt att se skillnad på sand och vatten, fastland och hav, himmel och jord. Kvar finns bara ”flytande övergångar där ljuset pulserade” i det pärlgrå, och det är just dessa fenomens flyktighet som inger honom ”något som liknade en känsla av evighet.”

Ja, lite så känns det att läsa Austerlitz. Ur skarvarna, i övergången, intrasslingarna mellan en bild och nästa, ett textstycke och nästa uppstår något nytt. Något tredje, som det brukar heta när man talar om montagets verkan. Hos Austerlitz uppstår, mellan himmel och jord, en pulserande, ögonblicklig känsla av evighet. Till skillnad från mitt doom scrollande där jag snarast drabbas av någon form av bildens analfabetism, framträder – ju mer jag betraktar delarna i denna sebaldska tavla – en känsla av något helt, ovillkorligen sant.

Det handlar såklart i förstone inte om att förstå eller begripa hur det hela hänger ihop; man tumlar runt, blir upplyst och förvirrad om vartannat. Snarare handlar det om att se. Även, eller kanske särskilt då blicken riktas mot det mest outhärdliga.

Linda Boodh är litteraturkritiker.