Läroprocesser med dödlig utgång
Sven-Olov Wallenstein
Meningsdeprivation. En social situation, i vilken människors kollektiva livsprogram faller sönder snabbare än människorna kan producera nya livsprogram.
Man kunde lätt föreställa sig att Alexander Kluges Massdöden i Venedig och andra läroprocesser med dödlig utgång (i Margaretha Holmqvists förträffliga översättning har den tyska titeln, Lernprozesse mit tödlichem Ausgang, blivit undertitel) skulle vara en dyster bok. Inget vore mindre träffande; i många avseenden är den makaber, men alltid uppfylld av satanisk humor. Den meningsdeprivation som bokens inledande rader definierar ger i själva verket upphov till mängder av mening, om än en obestämd och oroande sådan. Som förklaras av företrädaren för ett av bokens livsprogram, tjänstemannen A. Merkl vid Författningsskyddet, då han får frågan varför han, som trots allt har till ansvar att skydda ministern, sköt honom i huvudet: ”Om vi ersätter ’strategi’ med ’mening’, så måste en oklarhetsfaktor som hänför sig till meningen med hela vårt beteende också påverka vårt handlande i detalj. […] Jag sköt honom i kinden därför att vårt liv över huvud taget inte har någon exakt mening. Då kan man inte heller alltid skjuta exakt.”
Kluges bok är likt en delirisk provkarta över språkliga former: byråkratins tondöva haranger, avhandlingsprosa, undersåtarnas desperata försök att med undertryckt desperation förklara sina beteenden inför sig själva och andra, polisrapporter, journalistik… Texten har många likheter med filmens montagetekniker, överförda till språket, och kanske kunde den beskrivas som en studie av språkspel, men i så fall inte av sådana som skapar kommunikation och förståelse, utan glapp, missförstånd, våld: ”Språket är nyttans tjänarinna. Att meddela något med dess hjälp är enkelt; men att ingenting meddela, att låta meddelandet försvinna i idel språk, detta är en arbetsprestation av utomordentlig kvalitet.”
Läroprocesserna placerar individerna i strukturer, återvändsgränder och katastrofala omständigheter som de inte kan överblicka, vilket inte hindrar många av dem från att antingen fullgöra sin plikt eller på alla sätt försöka kringgå den – i denna bemärkelse är de arvtagare såväl till tjänstemännen vid domstolen som till de anklagade i Kafkas Processen, ibland också, i sina utbrott av raseri, till de fördömda upprorsmakarna hos Kleist. Gigolon (”kvinnobeskyddaren”) Minguel Ozmann har fortfarande en ”hantverkares moral” och utan att ”anpassa sig till den mekaniserade massturismen håller han fast vid den yttersta personliga hängivelsen”, i motsats till sina cyniska kollegor. Då han i ett ögonblicks ingivelse frångår denna plikttrogenhet och försöker tillskansa sig en döende kunds pengar genom ett förfalskat testamente misslyckas han, testamentet avvisas av domstolen och han blir till sist ruinerad. Likväl håller han fast vid att hans vedermödor till sist ska belönas: ”Svårigheten, säger Miguel, är att jag inte längre skulle kunna ange vad en sådan belöning skall bestå av. Så djupt rotad är jag i mitt arbete.”
I titelnovellen dör tjugofyra patienter på ett ålderdomshem i Venedig plötsligt och oförklarligt under några timmar. De kvarvarande patienterna fängslar personalen och upprättar ”en diktatur genom att utnämna sig själva till påvar och kardinaler”. Polisstyrkorna möts av ”rasande angrepp av små hopar fullständigt överåriga kämpar”, vilka enligt polisprefekten uppvisar en ”fanatism som riktar sig åt alla håll samtidigt”; den tillkallade psykologen förklarar vansinnet med att de förlorat sitt i ungdomen utvecklade förtroende för omvärlden. Till slut segrar polisen med hjälp av gasgranater, åldringarna förs bort till en kurort i närheten av Alperna, där de dör ”till följd av den plötsligt insättande kylan”. Icke desto mindre, konkluderar prefekten, kan man inte veta om de ”kanske ändå, medan de dog i denna ovärdiga form, såg något särskilt vackert för sin inre syn”.
Hunger efter mening
Meningsdeprivationen kan också ge upphov till en ”hunger efter mening”, en rubrik under vilken vi får följa ett antal individer på jakt efter ett djupare sammanhang. Detta kan bestå i hämnd: så hos Willi Reich, som i flera omgångar söker hämnd på sitt forna befäl vid Verdun, dr. von Fredersdorff, hamnar i fängelse, släpps fri, försöker dränka Fredersdorff, spärras in igen, släpps fri igen och till sist dödar honom i en mordbrand, varpå han uppfostrar sina barn i en ”rigid antikrigsanda” som dock inte gäller kriget som sådant, endast som ”tankeform”. Eller, på mer lågmält sätt, hos Ingrid Töpfler, som tar hämnd på sin man som efter ett långt äktenskap, i vilket hon offrat sig för hans skull, lämnat henne och gift om sig med en yngre kvinna: nyårsnatten 1966 ”slog hon med en liten hammare sönder lackeringen på sin förre mans BMW”.
Den döende kemisten F. Juschkes hämnd förblir suspenderad, men förespeglas som en möjlighet av företagets läkare fru Wohmann (vars övertygelse om samhällets skevheter först inskränks till att ”försörja sin hemmavarande man, som ruvar över revolutionära teser”), som i hans öde ser en chans att i alla fall göra något gott. Även det meningslösa brottet har mening: de två specialiserade svetsarna F. Schmidt och D. Kelpe beger sig till en annan stad, tömmer slakteriets kassaskåp och attackerar på hemvägen en buss vilket gör att de arresteras: de erkänner inbrottet utan att ens vara misstänkta och sover sedan gott i häktet eftersom de vet att de i egenskap av ”förstklassiga specialarbetskrafter” är oersättliga. Elisabeth Daneke (”kramiga Betty”) uppfinner en tidsbesparande lödningsteknik för att utan tillstånd kunna gå hem tidigare från arbetet och träffa sin oinspirerande älskare, advokaten Düppelmann; hon avskedas för sitt tilltag men får till sist tack vare advokatens noggrant författade inlaga till rätten, hans enda väsentliga insats för henne, 800 000 DM som kompensation för att hennes uppfinning utnyttjats och öppnar ett massageinstitut; Regine Feiler, tvätt- och strykexpert, men också ledare för sjukhusets svartarbetarbrigad, betvingar till sist sjukhusets ledning och finner i striderna på arbetsplatsen en mening djupare än någon fritid, inte minst för att hon via svartarbetet kan bidra till väninnan Paulas massagesalong.
Men om arbetets mening är högst villkorad så är fritidens tomhet ännu mer drabbande, endast en avsaknad av den rationalitet som påtvingas av yrkeslivet. Meningsdeprivationen kan inte upphävas genom ett frenetiskt sökande efter mening: ”Alltför många avsikter möts under ett fåtal timmar av ledigheten (fyra dagar). Och dessa avsikter har inte den precision som de genom mångas samverkan skulle ha i produktionsprocessen.” Under påskhelgen 1971 följer vi ingenjörer, studenter, chaufförer, kansliråd, fabriksarbetare och flera andra från samhällets alla skikt – men oavsett deras yrkesliv är den temporära friheten från produktionen en källa till olyckor fördelade över livets alla register: från en försenad grillad kyckling på restaurangen som utlöser familjekris, en misslyckad bilsemester till Italien, studenten Philipp Dalquens fåfänga ”teoridag” i syfte att bemästra Hegel, till lärostolsinnehavaren vid universitetskliniken professor F, vars sexuella kontaktförsök med en ung man på en biograf leder till polisförhör, djup skam och till sist får honom att injicera en dödlig dos gift.
Under och ovan
Även på samhällets undersida finns sökandet efter mening, men vägen genom den tyska efterkrigstidens Wirtschaftswunder ter sig där annorlunda. Bettine G, vars högsta önskan är att lämna sin barndomsmiljö och emigrera till USA, slår sig ned i huvudstaden och i egenskap av ”urbilden för en företagare” underhåller hon noggrant sin karriär som prostituerad, men efter en serie misslyckade kundkontakter och gripanden döms hon slutligen till tre års kvinnofängelse. Avsnittet avslutas med en diskussion av den dömda, med deltagande av ett stort uppbåd experter och myndighetsföreträdare, vilka med hjälp av en lika stor arsenal av begrepp försöker fastställa Bettines undflyende natur, kännetecknad av en ”viss värdedistans, oförmåga att hänföras av livets skönhet och värde”: rör det sig om acedia, känslomässig felinriktning, vinststrävan, brist på andliga värden och skuldkänsla eller ren och skär omåttlighet (exuberantia, luxuria)?
Konflikten mellan lag och överträdelse till trots är organisationsstrukturerna hos den brottslighet, till vars utkanter Bettine hör, sammanflätade med polisens, undersida med ovansida, mångfald med enhet; mellan dem råder ett konstant utbyte inom det ”pluralistiska samhällets enhet”. Problemet koncentreras i förbrytaren G. Gutermuth, ”glasögonbärare från Nordhessen”,[1] som ställs inför ett sändebud från ett brottssyndikat på amerikanska västkusten som vill köpa ”hela” hans organisation. Han förmår inte förklara att hans organisation, uppbyggd på vetenskaplig grund (universitetsseminarierna som bevistas av hans assistent, herr Knoll, förefaller dock Gutermuth ”föga verklighetsnära”), har en decentrerad struktur som omöjliggör ett köp av helheten. Hans vägran att gå med på sändebudets definitioner av organisationens själva begrepp (”men vem ger då order?”) utlöser en hotfull situation och han tvingas till slut göra sig av med sändebudet genom en ”antimordaktion” (det vill säga en olycka, termen mord undviks på grund av att den ”inte går ihop med människovärdet”, som i Kants mening måste fattas som ett ”självändamål”).
På ovansidan finner vi exempelvis polismästaren F. Hacke, även han upptagen av organisatoriska problem och införandet av en ”symmetri av likställda tjänster” som krävs för att motståndaren ständigt ”växlar sina medel”; snabbskytten överkonstapel Loeser som inte ”låter sig slitas mellan dessa fronter brottslighet – rättsstat”, utan i en trängd situation snabbt övergår till eldgivning; den ”decisionistiske” kommissarie Peter som piskar den anhållne för att få fram sanningen i övertygelse om att han är den eftersökte vapenhandlaren just för att inget tyder på det; kommissarie ”Nålsöge-Nolte” som utövar ett skräckregemente med den strängaste kontroll och därför själv inte mäktar med sitt arbete, vilket skapar ett ”desorganisationsnät” som till sist får de unga medarbetarna att ”plikttroget” låta honom förhöra en svårt sjuk anhållen, som smittar honom med ett penicillinresistent virus vilket orsakar hans död. På alla nivåer utlöser den allt strängare rationaliteten avsiktliga eller oavsiktliga motreaktioner, avvikelser genom strikt följande av regler eller i syfte att helt enkelt kunna upprätthålla dem; ett självreproducerande delirium som ytterst får översidan och undersidan attgå samman. Som de unga forskarna Jeschke, Fellermeier och Dose konstaterar i sin rapport (640 sid.): ”Brottslighet och poliskår är ’optimerande förbundna’”, den enas effektivitet frambringar och maximerar den andras.
Stor-Vitafrika
I finalen, ”Projekt: Stor-Vitafrika”, flyttar vi upp från förbundsrepubliken till deliriets globala nivå, den sista läroprocessen. General A. de Spinola har via en hemlig koalition försökt skapa ett Stor-Afrika, men befinner sig nu isolerad på en ö nära Antarktis, med endast ett fåtal soldater och en radio sönderskjuten av hans egna trupper. Varför misslyckades fälttåget? All planering var perfekt, misslyckandet, i så måtto som ett sådant föreligger, är svårförklarligt. Journalistens fråga om inte planen dessutom skulle ha krävt undanröjande av befolkningen avfärdas som en ”lekmannamässig” invändning som saknar ”väsentlighetsmedvetande”. Men att i ljuset av det skenbart hopplösa läget ge upp, fastställer de Spinola, är med tanke på det väsentliga ”för oss, med hela vår inställning och utbildning, uteslutet”.
Fälttågets tidigare faser följs via en serie rapporter. Överste Behrens, morgonen kl. 2, 27.6: ”Härifrån västerut är det en förskräcklig röra”. Major Canicado (utan exakt tidsangivelse): ”Våra samlade stridskrafter är i det stora hela avskurna. Men vi kan inte se kanten av inneslutningsringen. Såtillvida är vi å andra sidan också högst rörliga.” Från förbundsrepubliken (Starnberg) bidrar spelteoretikerna med underlag, så Utz-Peter Reich, 26.6, förmiddag: ”Jag skulle vilja hävda, att vi spelteoretiskt utan vidare skulle kunna vinna krigsutbrottet 1914 eller 1939.” Samma datum kl. 16, konferenshotellet i Spitzingsee: 62 fredsforskare, rustningsteoretiker, styrningsteoretiker etc., överraskas av nyheterna från Afrika, som dock når dem fragmentariskt, enligt fysikern Deuerlein möjligen beroende på en elektronisk störningsskärm utlagd av okända fartyg utanför Afrikas kust: ”Ingenting som når oss är sant.” Febril aktivitet utbryter med många analyser: medieforskaren vinner på grund av störningsskärmen föga gehör (helt marginaliserad är biologen Campbell med sitt hävdande att inget krig kan vara längre än sju år på grund av den bristande lustförsörjning till de limbiska lustarealerna ovanför striatum som det medför, vilket ingalunda motbevisas av det så kallade trettioåriga kriget och de så kallade hundraårskriget: ”Båda gångerna rör det sig om ett flertal krig!”). I stora salen, skilda åt av ett snöre, återfinns statistikerna och naturvetarna; filosoferna sitter med ansiktena vända mot en oanvänd filmduk. Afrikakännarna ser sin expertis uppvärderad, liksom till viss del kulturekonomerna och antropologerna; Debbe (disciplinär tillhörighet oklar) ser en chans att knyta an till sitt gamla avhandlingsprojekt, men konstaterar att man ”skulle behöva 2, 3 liv för att utfylla de 2, 3 lärostolar, som på grund av det förändrade aktualitetsläget vore möjliga att tillskansa sig”; strukturalisterna Künnecke och Husard (genom sin metodologiska expertis ”ansvariga för planetens totalareal i den mån människor är bosatta där, för t.ex. Antarktis alltså endast i begränsad mån”) planerar att utvidga sin Révision de la théorie générale de la Magie från två till sex band. Högt över alla svävar den utrikespolitiske experten Jappman, som gör anspråk på en ”totalåsikt” gällande det etiska momentet.
Illustration, Alexander Kluge: Massdöden i Venedig och andra läroprocesser med dödlig utgång
Nobelpristagaren Fredersdorf påtalar för styrningsteoretikern L. att den informationen som finns tillgänglig trots allt är minimal och ingalunda komplex; L. replikerar att komplexiteten denna gång finns ”härinne bland oss” och vid midnatt presenterar, efter tålmodigt “reduktionsarbete”, med “bara tre timmar försening”, ett schema i vilket samtliga komplexiteter, med slopande av systemhämmande hierarkier, inordnats på ”ett enda plan”.
Yngre deltagare protesterar mot det schematiska i lösningen: Bartels svarar att detta inte är rätt ögonblick att vända upp och ned på vetenskapen, som ändå haft en lång utveckling från Jesus till den kritiska teorin.
Under tiden har den siste företrädaren för den kritiska teorin förskansat sig i källaren; han mediterar över styrningsteoretikernas begreppsimperialism, men kan endast uppbåda en ”kall nyfikenhet” inför den nihilism som ofrånkomligen breder ut sig. Följande dag, morgonen den 27, har direktionen hyrt in en ”mannekäng” från Frankfurt för att ta hand om de utmattade deltagarna. Hon för in en av dem i ett separat rum, oljar in och fingrar på honom. Borde de inte tillsammans semestra någonstans i Afrika?
Samma dag landstiger främmande trupper vid stranden av Botleträsken, skeendena på den afrikanska kontinenten intensifieras och förlöper i allt snabbare takt. Rektorn vid universitetet i Kapstaden, tidigare fängelsedirektör i Tyskland, vill fly i riktning mot Sydpolen, men arresteras. Han sätter hoppet till att den nya regimen ändå ska behöva honom och hans kunskap om en tradition ändå från 1100-talets Paris och Bologna, liksom till den vite mannens naturliga överlägsenhet.
I NATO-centraler i Europa och i Pentagon beräknas förskjutningar i terrorbalansen, stormakterna konfererar, högsta beredskap för kärnvapenkrig råder. Ingen klar bild av läger föreligger dock. Är detta det sista ögonblicket?
Långt senare, 10.8, memorandum från ställföreträdande chef för reservatsförvaltningen, Olifants-Hoek-Hotazel-Kurumann-Molopo: katastrofen går inte helt att överblicka, förlusterna i förintelseslagen är oklara. I ett stenbrott i närheten av Paris noterar viceamiral Brieux, den 30.6, att krisen kan betecknas som ”katalytiskt krig (krigsutlösning genom förtvivlade tredje nationer)”,[2] en mycket viktig begreppslig poäng som vi ”genast borde släppa igenom telegrafiskt eller via teleprinter”. Huruvida någon kommunikation längre är möjlig är oklart.
[1] En fotnot specificerar skillnaden mellan social fuinktion och person, väsen och individuell framträdelseform: ”Ifall någon ser brottsorganisatören Guthermut omaskerad: en liten man med mage, kavajen spänner över den ofantliga stjärten. Flinka, naturliga rörelser, bär lackskor, mockakostym. Den som möter honom så säger: ’Det var en fuling.’ Äter sina mjäll. Maskerad verkar han dock högväxt, slank.”
[2] Även om begreppet chicken race-spel bortfaller som förklaring i viceamiralens modell för kriget så öppnar bokens avslutande not likväl en sådan möjlighet, nämligen i det ögonblick då styrningsteorin för att uppnå sitt mål så att säga måste avsäga sig sina egna instrument. Överste Gerlach kommenterar: ”De strategiska möjligheterna reduceras här till att den som önskar segern övertygar motståndaren om sin irrationalitet; han kan göra detta genom att t.ex. skruva av ratten till sin bil och slänga ut den genom fönstret’”
