”En gång är ingen gång”: Den syntetiska textens användbara meningslöshet
Carl Najafi
Jämfört med talet är skriften inte någon särskilt revolutionerande teknik. I jämförelse med talet är dock ingen teknik särskilt revolutionerande. Att tala om skriften som något enhetligt och sammanhållet kan bara göras nu i efterhand. Skriften ”uppfanns” aldrig, den tillkom inte som en lösning på ett problem. Inte heller svarade den mot något på förhand existerande behov. I den mån det en gång fanns behov av skrift så rörde det sig inte om ett behov, utan om flera.
Lerfigurer, en av de tekniker som ligger till grund för skriften.
Det vi idag kallar skrift började för första gången ta form för någon gång mellan fem- och tiotusen år sedan, förmodligen till följd av att en mängd olika administrativa och ceremoniella kulturtekniker gradvis börjat överlappa varandra. När sigillmakare, bokhållare, gravörer, astronomer och spåmän börjar använda likartade tekniker för att registrera och tolka världen förvånar det inte att flera av dessa tidigare skilda praktiker börjar glida in i varandra, ta form i varandra och bli delar av någonting enhetligt. Detta är en process vi vet ganska lite om. Ännu mindre vet vi förstås om utvecklingen av det talade språket. Skedde övergången från läten till artikulerat tal abrupt eller var det en utdragen och gradvis process? Vilka äldre kommunikationstekniker var det i så fall som smälte samman i det vi idag förstår som tal? Förmodligen kommer vi aldrig att veta.
Idag står vi på tröskeln till ytterligare något slags revolutionerande språkteknisk utveckling. Exakt vad som sker och exakt hur det kommer att påverka språket är ännu oklart. Snarare än att betrakta så kallad ”artificiell intelligens” (stora språkmodeller, semantisk vektorisering etc.) som en diskontinuitet i människans teckenbruk finns det kanske anledning att betrakta detta fenomen som en del i en mycket mera vidsträckt utveckling.
I den andra versionen av Walter Benjamins essä ”Konstverket i tidsåldern för dess tekniska reproducerbarhet” (1936) – den längsta och mest uppslagsrika av de fem versionerna – förekommer en kort diskussion om teknisk utveckling i allmänhet. Benjamin tecknar en egenartad bild av teknikhistorien:
Medan den första tekniken i så hög grad som möjligt använder människan, tar den andra henne i bruk så lite som möjligt. Den första teknikens stora bedrift är så att säga människooffret, den andras ligger i linje med det fjärrstyrda och besättningslösa flygplanet. För den första tekniken gäller ”en gång för alla” (det rör sig där om en oåterkallelig försyndelse eller en evigt ställföreträdande offerdöd). För den andra gäller ”en gång är ingen gång” (den har att göra med experimentet och dess outtröttliga variation av försöksuppställningen). Den andra teknikens ursprung står att finna där människan för första gången och med omedveten list började ta avstånd från naturen.[1]
Enligt Benjamin sökte människan med den första tekniken (erste Technik) att behärska naturen, medan hon med den andra (zweite Technik) upprättar ett samspel mellan natur och sig själv. För Benjamin har konsten, genom sin historiska utveckling, varit en produkt av båda dessa tekniker.[2] Men hur förhåller det sig med språket och skriften? Kanske kan man förstå det talade språket som själva förutsättningen för båda dessa former, som det protokoll som över huvud taget möjliggör den typ av symbolmanipulation som är nödvändig för såväl schamanen som ingenjören. Kanske kodades den första teknikens rituella och magiska praktiker in i språket genom de korrespondenser – de osinnliga likheter (unsinnliche Ähnlichkeiten) – som tycktes styra universum och som utvanns i den tidiga människans mimetiska relation till sin omvärld.[3] I en något tidigare essä, ”Om den mimetiska förmågan” (1933), beskriver Benjamin skriften som ”ett arkiv” av sådana osinnliga likheter.[4] De stelnade orden bevarar korrespondenserna i fossiliserad form. Om det talade språket – det första språket – kan förstås som det medium genom vilket människan onomatopoetiskt närmade sig naturen, kan måhända skriften betraktas som den infrastruktur genom vilken vi idag låter maskinerna utöva sin mimetiska förmåga på våra textuella lämningar. På tämligen kort tid – bara några tusen år – har skriften omformat stora delar av den mänskliga erfarenheten, inte minst vårt förhållande till kunskap. Som ”andra språk” har den möjliggjort en externalisering av vetande som i accelererande takt har förtingligat fenomen, skeenden, relationer och förhållningssätt.
I ”Konstverket i tidsåldern för dess tekniska reproducerbarhet” intresserar sig Benjamin framför allt för den visuella varseblivningens historia och de tekniska villkoren för representation och mediering av synintryck. Essän är kanske mest känd för sin diskussion av begreppet aura. Precis som med många andra av Benjamins begrepp är det svårt att här tala om någon regelrätt definition, men två flitigt refererade formuleringar beskriver auran dels som ”konstverkets Här och Nu, dess unika existens på den plats där det befinner sig”, dels som ”den unika uppenbarelsen av en avlägsenhet”, hur nära den än må vara.[5] Benjamins poäng är att denna erfarenhetsform undermineras i modernitetens massamhälle. I takt med att tekniskt reproducerbara medier möjliggör distribution av föremål och bilder i otaliga exemplar förskjuts uppmärksamheten från det unika till det reproducerbara, från singulär närvaro till obegränsad cirkulation. Detta beskriver Benjamin som aurans historiska förfall. Men begreppet kan förstås på många olika sätt: från de tidiga perceptionspsykologiskt färgade anteckningarna i Om hasch (1927–1934), där auran framträder som ett slags sinnlig utstrålning kring tinget, till formuleringarna i essän ”Liten fotografihistoria” (1933), där auran förklaras som en ”sällsam väv av rum och tid” i vilken något tycks besvara betraktarens blick, vidare till Passagearbetet, där begreppet sätts i samband med kapitalismens varulogik och de förändrade villkoren för sinnlig erfarenhet i 1800-talets framväxande metropoler.[6] I den fortsatta diskussionen är jag främst intresserad av att förhålla mig till auraförlusten som en historisk process som på olika sätt relaterar till människans förändrade sätt att erfara ett tekniskt medium. Det jag vill visa är att någonting liknande bildens auraförlust på 1800-talet idag sker med skriften.
Anledningen till att jag insisterar på titeln ”Konstverket i tidsåldern för dess tekniska reproducerbarhet” snarare än Carl-Henning Wijkmarks översättning ”Konstverket i reproduktionsåldern”, är för att den trots sin relativa otymplighet tydligare understryker att den förändring som uppstår hos auran inte alls bara har med reproduktion att göra, utan framför allt med verkens själva reproducerbarhet. Benjamin skriver: ”Bortskalandet av höljet från föremålet, aurans förstörelse, är det karakteristiska draget hos en varseblivning vars sinne för det likartade i världen stegrats till den grad att den med representationens hjälp lyckas utvinna det också ur det unika.”[7] Det rör sig alltså om en nyupptäckt egenskap hos bilderna – i kopiorna såväl som i originalen –, en oförmåga att försvara sig från mångfaldigande. Eller omvänt, om man så vill: en promiskuös villighet till mångfaldigande. Denna egenskap avtäcks i en viss historisk epok. Från och med insikten om denna försvarslöshet kan ingen bild längre okritiskt förutsättas vara ett original. Bilden uppbär inte längre samma närvaro och ”autenticitet”. Denna närvaro och ”autenticitet” kunde tidigare inte greppas, än mindre ifrågasättas, och bara i sin frånvaro har den kunnat användas för att förklara något.
Louis Daguerre, Boulevard du Temple, 1837/1838. Anses vara det äldsta fotografiet som avbildar en människa.
Till skillnad från kopiering av bilder har kopieringen av text aldrig påverkat relationen mellan original och efterbild på samma sätt. Porträttmålningen är inte identisk med sitt motiv, inte heller med skissen eller med de tekniskt reproducerade affischerna, vykorten eller digitala avbilderna. Men texten – oavsett om den kopierats för hand, i tryck eller digitalt – överförs intakt. Den realiseras alltjämt på samma ontologiska nivå. Det som kopieras är inte textens grafiska hölje, utan någonting inuti: ett innehåll som kan abstraheras och avskiljas från materiella betingelser som handstil, typografi och filformat. Men idag, när automatisk framställning av sådant innehåll är ett faktum, har det plötsligt blivit möjligt att fråga sig vad som egentligen skiljer ”autentisk text” – text skriven av människor – från sådan som inte är det. Precis som Benjamins aura framträder denna egenskap först i sitt historiska tillbakadragande. Det som tidigare inte kunde ifrågasättas, eftersom det inte ens kunde tänkas, tycks idag vara ett faktum som vi måste lära oss att stå ut med.
Men motståndet och oviljan är kompakt. Medieteoretikern David J. Gunkel pekar på hur till och med derrideaner som Judith Butler förhåller sig till den nya tekniken utifrån en implicit logocentrisk metafysik, där språkets mening fortfarande antas vila på en levande talande subjektivitet och på ett omedelbart samband mellan ord och ting.[8] Gunkel menar att den klassiska hierarkin mellan levande tal och tekniskt medierad skrift häri reproduceras, nu i form av påståendet att språkmodeller visserligen kan producera text men inte ”förstå” den. Snarare än att tala om reproduktion borde man bättre kunna förstå detta förhållande som en förskjutning i den opposition mellan tal och skrift som Platon uppställer i Faidros, där Sokrates menar att skriften – till skillnad från det talade ordet – saknar förmågan att försvara och förklara sig.[9] Om vi föreställer oss språkteknikernas historia som en rad diskreta steg och däri förskjuter Platons jämförelse ett steg framåt och – i stället för att jämföra tal och skrift – jämför skriften med det som nu håller på att utvecklas ur den, blir den första skriften förståelig som det medium genom vilket mening kan representeras (om än inte förklaras och försvaras) och den syntetiska texten – den andraskriften – som det språk som inte bara saknar förmågan att försvara sig, men som inte heller menarnågonting. Betydelseproduktionen är då inte längre logocentrisk, utan maskincentrisk, för att låna Maurizio Lazzaratos begrepp.[10] Det vi upplever som bärare av sanning och relevans har börjat skifta från uttryckta meningar till konfigurationer av data – vars själva sammansättning inte bara är variabel utan vars eventuella sanningsanspråk också är oberoende av dessa konfigurationers specifika struktur.[11] Mening upphör att existera som en överordnad kategori och blir i stället en av många konfigurationer som underordnas användbarheten.
Om logocentrismen var filosofins reaktion på skriftens utbredning – en oro för att symbolerna skulle tas för meningen och ett påpekande att denna mening endast kan finnas i ett Här och Nu (hos ett levande talande subjekt) – möts den syntetiska texten av liknande invändningar idag: förutom att sakna mening anses den sakna riktig upphovsperson (en ”fader”, som Sokrates uttrycker det) och den som trots allt givit upphov till den (som genererat den) anses sakna kontroll över den. Invändningar av den här typen återger inte bara ekon från 1960- och 70-talens debatter om författarens död, utan känns också igen från Platons mytologiserande framställning av skriftens ursprung. Guden Thot presenterar sina uppfinningar för den egyptiske härskaren Ammon: siffrorna, räkningen, geometrin, astronomin och så bokstäverna. Thots intention är att stärka egyptiernas minnesförmåga med hjälp av skriften, men Ammon påpekar skeptiskt att det skrivna ordet verkar göra det motsatta. Den låter dem glömma och kan på så sätt enbart fungera som en påminnelse.[12] Det Thot presenterat som en ”drog [farmakon] för minne och vishet” är enligt teknikpessimisten Ammon snarare en drog för glömska och skenvishet.[13] Men Ammons kritik hindrade inte egyptierna från att så småningom anamma skriften. Över tid har tyngdpunkterna i de subjektsformerande nätverk som utgörs av människans olika medietekniska verktyg förskjutits: minne har förskjutits mot påminnelse, vishet och omdömesgillhet mot tillgång till fakta. Denna externaliseringsprocess har fortgått under millenierna sedan Thot först presenterade sin gåva. Inte minst under ”reproducerbarhetens tidsålder”, då människan lär sig att lagra tid (i form av film och ljudupptagning). Medieteoretikern Friedrich Kittler understryker att fler av människans sensoriska minnesfunktioner eroderar under 18- och 1900-talen: ”Så snart optiska eller akustiska data kan lagras i någon sorts mediaminne, förlorar folk minnet.”[14] Det som sker är också att kulturens dataflöde splittras: ”Genom biografens, fonografens och skrivmaskinens historiska samtidighet separerades optikens, akustikens och skriftens dataflöden och blev därigenom autonoma.”[15] Skriftmonopolet upphör. Men efter ett parentetiskt 1900-tal sammanflätas dessa medier i den digitala tidsåldern. Ja, rentav allamedier flätas samman i en enda kanal.[16] Det lagrade – oavsett om det rörde sig om skrift, bilder eller ljud – låg tidigare tryggt inbäddade i en linjär sekventialitet, men i det digitala tillståndets enda kanal begränsas inte flödet längre till strikt återgivning av dessa sekvenser. Idag har tyngdpunkterna förskjutits ytterligare: den automatiserade skriften rör sig från påminnelse mot riktningslöshet, från tillgång till nedtecknad kunskap mot oöverskådliga sannolikhetsdistributioner.
Joseph Nicéphore Niépce, Point de vue du Gras, 1827. Det äldsta bevarade fotografiet.
Detta sistnämnda, att information i fast form genom så kallad ”AI” byts mot något mera flytande, att en begränsad tillgång till säkerhet ersätts med en obegränsad tillgång till sannolikhet är – på ett oväntat sätt – fallet i dubbel bemärkelse. Å ena sidan produceras den syntetiska texten genom statistiska processer i termer av sannolikhet, inte genom en vilja till mening eller ett sökande efter sanning. Å andra sidan producerar den själv en egen form av ”sannolikhet” som ligger mycket närmare det Platon syftar på när han i Faidros låter Sokrates tala om det sannolika (toeikos).[17] Denna sannolikhet syftar inte på resultatet av en kalkyl, utan på något som speglar den breda massans allmänna uppfattning i en fråga – ”vad de flesta människor tror har hänt, händer eller kommer att hända”, som filosofen Olof Pettersson uttrycker det.[18] Pettersson menar i sin läsning av Faidros att man av denna anledning bör särskilja dessa två sannolikhetsbegrepp, men i den automatiska textproduktionens tidsålder samverkar dessa begrepp på ett nästan komiskt sätt. Språkmodellernas träning på mänsklighetens ackumulerade textproduktion genererar yttranden som tenderar mot ett slags medelvärdesbildning, både i form och innehåll. Kalkylen ger upphov till en sannolikhet som inte längre anger graden av epistemisk säkerhet utan snarare uttrycker en statistiskt stabiliserad approximation av hur människor vanligtvis formulerar sig i skrift. Denna homogenisering av romaner, religiösa skrifter, läroböcker, bruksanvisningar, tidningstexter och inlägg i sociala medier innebär inte bara en utjämning av stilistiska skillnader, utan en kollaps av de distinktioner mellan kunskapsformer, sanningsanspråk och retoriska regimer som dessa genrer och diskurser historiskt har upprätthållit. Det som tidigare varit åtskilt och diskret sammansmälter nu i ett statistiskt kontinuum. Man kan också vara säker på att denna homogeniseringsprocess kommer att intensifieras ytterligare eftersom ljud- och videoupptagningar automatiskt genomsöks på språk, transkriberas och läggs till korpus, liksom genom den konstanta korsöversättningen mellan olika språk, där språkmodellernas abstrakta viktningskonfigurationer uppfångar de korrespondenser mellan uttryck i vitt skilda språk som lingvister hittills varit för lata (för mänskliga) för att avtäcka. Det som tidigare varit en dröm om ett urspråk, eller ett rentspråk, blir idag till den praktiska uppgiften att konstruera ett gränssnitt.
Benjamin berör denna idé i ett flertal texter. I en ofta citerad passage i den tidiga essän ”Översättarens uppgift” (1923) beskriver Benjamin översättningens praktik som ett provisoriskt sätt på vilket man kan angripa språkens inbördes främlingskap: orden ”Brot” och ”pain” används för att visa hur språkens sätt att mena inte är identiska – orden syftar förvisso på samma sak men deras platser i respektive språks betydelsenätverk är radikalt olika.[19] Senare, i texten ”Om den mimetiska förmågan”, utvidgas detta korrespondensschema till någonting mera systematiskt:
Grupperar man […] ord ur olika språk med samma betydelse kring det de syftar på som ett slags mittpunkt, så borde det kunna utforskas på vilket sätt de alla – ofta utan minsta likhet sinsemellan – liknar detta åsyftade i deras mitt. Dock kan denna typ av likhet inte bara förklaras ur funktionerna hos ord för samma sak i skilda språk. Liksom över huvud taget reflexionen inte kan begränsas till det talade ordet. Den måste tvärtom lika mycket sysselsätta sig med det skrivna. Och det är då beaktansvärt att detta – i många fall kanske tydligare än talet – genom skriftbildens förhållande till det åsyftade belyser den osinnliga likhetens väsen. Kort sagt, det är osinnlig likhet som upprättar förbindelser inte bara mellan talet och det åsyftade, utan också mellan det skrivna och det åsyftade och likaså mellan det talade och det skrivna.[20]
Idag är åtminstone något i dessa osinnliga likheter en automatisk biprodukt av språkmodellernas träningsfas. Maskinerna kan aldrig ge svar på frågor om språkets ursprung eller dess mysterier, men de kan uttömma den totala mängden mönster, likheter och skillnader. I motsats till människans famlande kartläggning av naturens korrespondenser är maskinernas kartläggning av språkets korrespondenser total. Maskinerna erhåller inte bara en mycket större ”förståelse” för människans kommunikationsmönster än vad hon själv skulle kunna drömma om, utan på sikt också en fullständig överblick över språkets sätt att verka och mena.
Vittorio Zonca, Tryck av teckningar, i boken Novo teatro di machine et edificii, 1607
Det är nästan omöjligt att behandla produktion av mening i tal och skrift utan att beröra den mera allmänna frågan om intentionalitet. I exempelvis Faidros tycks intentionen knuten till talarens närvaro. Men frånvaro av en talare innebär inte per automatik en frånvaro av intention. Både skriften och talet är kanaler för kommunikation, men endast skriften avskiljer de mentala objekt som utgör denna kommunikation från erfarenhetens flöde och externaliserar tänkandet som information.[21] Man kan uttrycka det som att den aktiva delen av upphovspersonens intentioner – den som förklarar och försvarar – går förlorad i denna avlastning och utlokalisering. Men man kan också säga att skriften befriats från denna kontroll. Skriften skiljer kunskap från kunnande och mening från agonism.[22] Och skriften kan alltid mena mer än talet eftersom den saknar förmågan att värja sig för tolkning. I en maskincentrisk betydelseproduktion kommer förmodligen tolkningen göra ett arbete som på många sätt motsvarar komponerandet av text under föregående epok. Den eventuella texten existerar som potential fram tills dess att den blir användbar. Omformuleringens kostnadsfrihet löser upp skiljelinjen mellan ursprunglig formulering och parafraser på ett ännu mer effektivt sätt än det på vilket 18- och 1900-talens reproduktionstekniker upplöste gränsen mellan bild och avbild. Följaktligen bibehåller även den realiserade texten en obestämd form, ett slags virtualitet. På ett sätt som först kan verka motsägelsefullt stärks här den logocentriska principen om en mening bortom de enskilda formuleringarna. Den andra skriften kan inte försvara eller förklara sig, men den kan – genom iterativ approximering – framställa sig själv i linje med ”läsarens” förväntningar på en egentlig mening.
I rörelsen från tal till handskrift, vidare till de senaste 150 åren av symbolinmatning, och slutligen till den typ av delegerat tal som idag börjar breda ut sig – där varje internetanvändare ges tillgång till en mekaniserad motsvarighet till politikers och företagsledares personliga talskrivare – sker en gradvis devalvering eller abstrahering motsvarande den mellan bild och aura.[23] Samma dubbla rörelse som i bildens reproducerbarhet: å ena sidan en förstörelse av ett tidigare värde, å andra sidan en demokratiserande potential; och precis som Benjamin visar i fallet med filmen har språkmodellerna visat sig vara viktiga verktyg för fascistisk mobilisering – inte bara som estetiserad politik (där framför allt syntetisk bildframställning givit upphov till ett nytt propagandaspråk) – utan också för att dränka ut samtal genom en automatisk produktion av oöverskådliga mängder aggressiva kommentarstexter.
Till skillnad från begreppet aura, som har karakteriserats som både ett medium och en substans, är det jag försökt ringa in under den provisoriska benämningen ”det autentiska” i skriften mera undflyende. Med filmhistorikern Miriam Hansens beskrivning av auran kan vi närma oss förändringarna hos skriften som rubbningar i en närhetsrelation. Hansen beskriver auran som ”a medium that envelops and physically connects—and thus blurs the boundaries between—subject and object, suggesting a sensory, embodied mode of perception.”[24] Här förstås auran som någonting sammankopplande, något som hämmar upplevelsen av kylig distans och som håller tillbaka skepticism och misstro – ett substrat i vilket vi uppmanas utsträcka vår välvillighet. Det är just denna sympati och förgivettagna förtrolighet som börjar erodera i den automatiskt genererade textens tidsålder. I den gradvis framväxande misstron mot det skrivna ordet (eller åtminstone mot vissa typer av text) börjar det som länge uppfattats som textens självklara autenticitet framstå mindre som en neutral inneboende egenskap än som en historiskt stabiliserad effekt av denna medierade närhet. Skriften har hittills kunnat framträda som bärare av en röst – som spår av ett subjekt – just i den mån dessskeninte ifrågasatts. När denna struktur nu destabiliserats av möjligheten till automatiserad textproduktion är det därför inte enbart ”välvilligheten” som eroderar, utan själva den form av uppmärksamhet som varit knuten till föreställningen om ett bakomliggande medvetande. Det som träder i dess ställe är inte misstänksamhet, utan något mera radikalt: ett bortfall av investerad läsning, där skriftmediets underliggande trovärdighet – som index på mänsklig tankeverksamhet – inte längre kan upprätthållas.
Det i inledningen citerade stycket där Benjamin beskriver det han kallar första och andra teknik för tankarna till begreppen första och andra natur som i Hegels efterföljd behandlats av bland andra Marx, Lukács och Adorno.[25] För Hegel betecknar ”andra natur” de sociala sedvänjor, institutioner och normer som genom vana och uppfostran internaliseras av människan och som därmed framträder som någonting naturligt och självklart – trots att de i själva verket är historiskt och socialt konstituerade. Hos Marx framträder problematiken främst i analyserna av varufetischism och alienation, där historiskt frambringade sociala relationer antar sken av naturliga och objektiva förhållanden. Lukács bygger vidare på denna analys genom att beskriva hur den naturaliserade samhällsordningen ter sig på kulturens och subjektivitetens nivå. I Adornos tänkande fördjupas problematiken genom ett försök att dialektiskt fasthålla motsättningen mellan natur och historia. Liksom hos Marx och Lukács gäller kritiken den värld av sociala former som framträder som en andra natur, men Adorno går några steg längre genom att insistera på att även den första naturen endast framträder historiskt förmedlad.[26] Varken här eller hos Benjamin rör det sig om något slags binära oppositioner, utan snarare om en sorts ”utväxter”, där någonting fjärmar sig från en (föreställd) ursprunglighet som gjorts otillgänglig. Till dessa andra naturer och tekniker kan vi också lägga språket. I språket görs talet otillgängligt genom skriften – inte för att vi inte längre kan tala, utan för att talet inte längre kan göras begripligt annat än genom de former av segmentering och differentiering som skriften etablerar. På samma sätt kan vi idag, vilket jag redan beskrivit ovan, skymta en liknande utväxt på skriften. Benjamin karakteriserar den första tekniken med frasen ”en gång för alla” och den andra med ”en gång är ingen gång”; dessa betraktelsesätt går igen i synen på talet och skriften som första och andra språk: samma slutgiltighet existerar i talet och lyssnandet (de uttalade orden är oåterkalleliga), samma upprepbarhet existerar i skriften och läsandet (formulerandet är iterativt, texten kan läsas om och om igen). Men med samma typ av sekventiella förskjutning som tidigare kan vi i stället kontrastera den första skriften mot sin ”utväxt”. Men detta kan bara göras i ett historiskt ögonblick då vi givits möjlighet att omforma vår förståelse för skillnaden mellan slutgiltighet och upprepbarhet, det vill säga när både skriften och läsningen – i ljuset av något annat – endast framträder som något slutgiltigt.
Den syntetiska textframställningen tömmer skriften på något tidigare obeaktat, på samma sätt som skriften en gång tömde människornas huvuden på minnen. Men lika lite som måleriet upphörde efter 1800-talets fotografiska revolution kommer skrivandet som sådant att upphöra i den nära framtiden. Likt det stora flertalet porträttmålare, gravörer och silhuettklippare kommer emellertid en stor andel skriftarbetare snart tvingas till omskolning. Kanske kommer det heller inte finnas någon större anledning för människor i allmänhet att språkligt registrera upplevelser, tankar, känslor eller åsikter i stum, stel, linjär sekventialitet. Den ”andra skriften” kommer att sakna den förstas hämmande slutgiltighet – för att tala med Benjamin kommer den att följa ”en gång är ingen gång” snarare än bli till ”en gång för alla”. Den kommer att existera i ett mellanskikt där erfarenhet, kunskap, affekt och omdöme virtualiseras och hålls i potentital i ett slags obegränsad språklig mångfald. Denna förändring kan betraktas som en inversion av den rörelse med vilken guden Thot en gång ska ha reducerat den oändliga mängden möjliga språkljud till en mera lätthanterlig uppsättning diskreta former.[27] I den inverterade rörelsen smetas det diskreta i stället ut över ett kontinuum: inte längre i termer av ljud, utan i termer av mening. Den andra skriftens omvända rörelse återför oss till det oformliga, obestämbara och obegränsade (toapeiron), men som vi nu har ett gränssnitt mot. Frågan blir då om detta gränssnitt är ett verktyg för vår kontroll över denna oformliga massa av förtingligad kunskap och potentiell mening eller om det är ett verktyg för kontroll över oss. Redan i dagens primitiva möjligheter till syntetisk textframställning märks det hur den algoritmiska omviktningen av uppmärksamhetens tyngdpunkter övertar kontrollen över de platser där eventuell tolkning kan äga rum. Den dikotomi mellan koncentration (Sammlung) och förströelse (Zerstreuung) som Benjamin diskuterar i reproducerbarhetsessän upphör inte bara att gälla som distinkta mottagningsmodus (det vill säga, som skillnaden mellan traditionell konstupplevelse och massmedial perception), utan dessa modus integreras nu i själva distributionsapparaten. Gränserna mellan intryck och uttryck blir vagare och textmaterialets tolkningsbarhet moduleras genom ett slags meningsproduktionens motsvarighet till äldre tv-seriers så kallade canned laughter. Det icke-omedelbara görs mer och mer oåtkomligt samtidigt som det mångtydiga i allt högre grad instrumentaliseras.
Rörelsen mot språkets en gång är ingen gång tycks inbegripa upplösningen av en mängd kulturella urformer. ”Nu eller aldrig” blir till ”kanske senare”. ”Antingen eller” blir till ”både och”. Spekulationer om språkets plats i teknikens temporala fortskridande tenderar till en ”naturlig” pessimism utifrån erfarenheter av samtiden. (Den trötta bilden av ett urgröpt posthumanistiskt subjekt säger mycket mer om nyliberalismens framväxt och utbredning än om någonting annat.) Klivet in i en ny naturlighet – en värld av förtingligade abstraktioner – förändrar människan i grunden, men det gör henne inte mindre mänsklig. Den första skriften tillät människan att ackumulera kunskap på ett sätt som tidigare varit omöjligt – en omstöpning som möjliggjorde föreställningen om Framsteget – till vilket skriften blev en behållare. Vilka dörrar en andra skrift kan öppna är ännu oklart. Men precis som den första är den ett farmakon. Den är inte samma farmakon – dess totaliserande och universaliserande tendenser är mycket starkare än ordnedplitandets – och dess behov av en stabil materiell yttervärld gör den på många sätt mycket skörare än den första skriften. Nya möjligheter och nya problem. Någon utopi står inte att finna i språket. Och människan kommer att fortsätta definiera sig själv genom att antingen upprätthålla ett motstånd mot meningsproduktionens tendens till förstelning, eller genom att befrämja dess fortskridande.
Carl Najafi har en masterexamen i litteraturvetenskap från Linnéuniversitetet och är medlem i redaktionen för tidskriften Populär Poesi.
[1] Walter Benjamin, ”Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit [Zweite Fassung]”, i Gesammelte Schriften, bd. 7 (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1989), 359 (min översättning).
[2] Ibid.
[3] Walter Benjamin, ”Om den mimetiska förmågan”, i Språkfilosofiska texter, övers. Lars Bjurman (Göteborg: Daidalos, 2013), 122–123.
[4] Ibid., 123.
[5] Walter Benjamin, ”Konstverket i reproduktionsåldern”, i Dialektiska bilder, övers. Carl-Henning Wijkmark (Göteborg: Daidalos, 2014), 64, 68.
[6] Se Walter Benjamin, Om hasch, övers. Linnéa Deurell (Lund: Ellerströms, 2019), 66; ”Liten fotografihistoria”, i Bild och dialektik, 54; Gesammelte Schriften, bd. 5 (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1982). Vidare existerar en omfattande sekundärlitteratur av tolkningar – dels utifrån Benjamin, dels utifrån Adornos senare teoretisering av begreppet – som tenderar att skilja sig på väsentliga punkter.
[7] Benjamin, ”Konstverket i reproduktionsåldern”, 68.
[8] David J. Gunkel, ”Does Writing Have a Future?”, i The Routledge Handbook of AI and Literature (New York: Routledge, 2025), 30.
[9] Platon, Faidros, 275e.
[10] Maurizio Lazzarato, Signs and Machines: Capitalism and the Production of Subjectivity, övers. Joshua David Jordan (Los Angeles: Semiotext(e), 2014), 59–60.
[11] Ibid., 92–93.
[12] Platon, Faidros, 274d–275b.
[13] Ibid., 274e.
[14] Friedrich Kittler, ”Grammofon, film, skrivmaskin”, i Maskinskrifter: Essäer om medier och litteratur, övers. Tommy Andersson, (Gråbo: Anthropos, 2003), 44.
[15] Ibid., 49.
[16] Ibid., 33–34.
[17] Platon, Faidros, 272d–273b.
[18] Olof Pettersson, ”Språkets politik: Text och tal i Platons Faidros”, Agora (36:2–3, 2018), 87.
[19] Walter Benjamin, ”Översättarens uppgift”, i Språkfilosofiska texter, 44.
[20] Benjamin, ”Om den mimetiska förmågan”, 123.
[21] Michael E. Hobart och Zachary S. Schiffman, Information Ages: Literacy, Numeracy and the Computer Revolution (Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1998), 4.
[22] Ong skriver om detta som en skillnad mellan skriftspråkliga och primärt talspråkliga kulturer, se Walter J. Ong, Orality and Literacy: The Technologizing of the Word (London: Routledge, 1982), 43–45.
[23] Jag lånar termen ”delegated speech” av användaren Caligula’s Goat på forumet Daily Nous, se https://dailynous.com/2025/01/09/teaching-writing-in-the-ai-era/#comment-468104.
[24] Miriam Bratu Hansen, ”Benjamin’s Aura”, Critical Inquiry, 34:2, 2008, 351–352.
[25] För en sammanställning av hur begreppet ”andra natur” används hos dessa fyra tänkare, se Cat Moir, ”Second Nature and the Critique of Ideology in Hegel and the Frankfurt School”, i Hegel and the Frankfurt School (New York: Routledge, 2021), 115–139.
[26] Theodor W. Adorno, Estetisk teori, övers. Sven-Olov Wallenstein (Göteborg: Glänta, 2019), 100.
[27] Platon, Filebos, 18b–d.
