Björn Lundell

Platsens och arkitekturens kvaliteter sträcker sig bortom ren funktionalitet och kräver djupare eftertanke och analys. För att förstå varför vissa platser i en stad blir platser som lockar, inspirerar och uppmuntrar till aktivitet och livfullhet, är det nödvändigt att förstå hur människor använder, förhåller sig till, upplever och interagerar med sin urbana miljö. Med utgångspunkt i den tyske sociologen Hartmut Rosas (2016) resonansteori har jag studerat det offentliga livet på Admiralbrücke, en livlig och mångfacetterad plats i Kreuzkölln, Berlin – hur människans instinkt att skapa, organisera och forma den byggda miljön främjar meningsfulla relationer med det offentliga rummet. Jag belyser aktiviteter, spår av aktivitet och kreativt engagemang på Admiralbrücke och hur dessa relaterar till brons arkitektoniska utformning och urbana kontext. Genom att betona resonans i arkitekturen kan man nå en mer holistisk syn och helhetsorienterad strategi inom stadsplanering och urban design.

Alternativa sätt att tänka arkitektur, stadsplanering och urban design

I sammanhanget arkitektur, stadsplanering och urban design föreslår jag ett större fokus på den dynamiska relationen mellan människor och det offentliga rummet. I stället för att se urbana miljöer som statiska eller enbart funktionella är det avgörande att observera invånarnas vardagliga aktiviteter och interaktioner, och hur de kontinuerligt formar och omdefinierar stadsmiljön. Detta perspektiv förespråkar mer flexibla och responsiva planeringsstrategier som erkänner det föränderliga i det offentliga livets. Planering som en kontinuerlig process. Genom att skapa utrymmen (spaces) som möjliggör ett öppet användande med oviss utveckling bjuder planerare och arkitekter in invånarna att delta i den pågående utvecklingen av sin omgivning. Ett sådant förhållningssätt leder till miljöer som är mer levande, engagerande och i samklang med det mänskliga livet.

Systematiska observationer av Admiralbrücke och dess omgivning, genom linsen av Hartmut Rosas resonansteori, har bekräftat denna idé. I sin bok Resonance: A Sociology of Our Relationship to the World, kritiserar Rosa de alienerande effekterna av senmoderniteten, som kännetecknas av obeveklig acceleration, effektivitet och kontroll. I motsats till alienation – där världen upplevs som avlägsen eller stum – beskriver resonans en ömsesidig och dynamisk relation mellan individer och deras omgivning, vare sig det handlar om andra människor, natur, konst eller arbete. Rosa hävdar att ”resonans är inte ett eko, utan en responsiv relation” där både individen och världen förvandlas genom ömsesidig interaktion. Rosas centrala tanke är att människor inte bara strävar efter kontroll över sin omgivning, utan längtar efter resonans – en meningsfull och ömsesidig relation med världen. Detta koncept erbjuder ett kraftfullt ramverk för att ompröva stadsplanering och urban design: i stället för att enbart sträva efter effektivitet bör städer utformas för att främja meningsfulla, livsbejakande möten.

Admiralbrücke är en passande fallstudie för detta ändamål. Bron, som en gång definierades av sin ursprungliga infrastrukturella funktion, har utvecklats till en socialt betydelsefull urban artefakt, som återspeglar den italienske arkitekten Aldo Rossis (1984) idé om att vissa byggnadsverk, på grund av sin form och historia, överskrider sin ursprungliga användning och blir bestående element i stadsbilden. Till skillnad från andra närliggande broar har Admiralbrücke blivit en plats för samvaro, uttryck och kreativt utbyte – egenskaper som exemplifierar resonans. Bron ligger i Kreuzkölln, ett hybriddistrikt som förenar identiteterna hos Kreuzberg och Neukölln, och förkroppsligar områdets kosmopolitiska karaktär och dynamiska kulturlandskap. Kreuzkölln har vuxit fram som ett nytt urbant nav präglat av mångfald, gatukultur och en livlig internationell gemenskap.

Denna omvandling väcker viktiga frågor: Vilka arkitektoniska och kontextuella egenskaper och kvaliteter gör detta möjligt? Och hur kan arkitekter och stadsplanerare utforma utrymmen (spaces) som över tid inbjuder till sådan mänsklig interaktion? Resultaten tyder på att en förändrad prioriteringsordning behövs. I stället för att programmera platser med fasta funktioner bör arkitekter och stadsplanerare betrakta arkitektur som en ram för möjligheter – och prioritera öppenhet, materialnärvaro och hantverk. Att omfamna osäkerhet, utforma för öppenhet och betona arkitektonisk kvalitet framför strikt programmering kan bidra till att skapa miljöer som inte bara är funktionella utan också levande, fyllda med mänsklig interaktion och mening. En vägledande princip kan vara ”mer arkitektur, mindre programmering”, där den rumsliga utformningen uppmuntrar handlingsfrihet och resonans snarare än att bara föreskriva användning. Det handlar om att omdefiniera målen för samtida urbanism – att inte bara att bygga effektiva städer, utan att skapa platser och utrymmen (spaces) som är emotionellt, socialt och upplevelsemässigt levande.

Genius loci och framväxten av självdefinierande urbana platser 

Den norske arkitekten Christian Norberg-Schulz (1980) begrepp genius loci, eller platsens anda, erbjuder ett teoretiskt ramverk för att förstå den sociala och arkitektoniska karaktären hos Admiralbrücke och dess omgivning. Norberg-Schultz vidareutvecklar den romerska föreställningen om genius loci och definierar en plats som ett rum (space) med en distinkt karaktär – formad av både naturliga och kulturella element – som människor interagerar med i sitt vardagsliv. Detta fenomenologiska förhållningsätt är lämpligt för att utforska Admiralbrückes unika atmosfär och områdets föränderliga identitet, det som bidrar till dess framgång som en självdefinierande och självskapande plats.

Utvecklingen av Kreuzkölln-området, där Admiralbrücke ligger, går tillbaka till byggandet av Landwehrkanal i mitten av 1800-talet. Mellan 1871 och 1905 utvecklades stadsdelen snabbt och bildade en tätbebyggd stadsstruktur typisk för Berlin vid den tiden: flervåningshus med trånga och mörka innergårdar i stora, massiva kvarter (Berliner Mietskasernen). Verkstäder och fabriker utgjorde en del av stadsmiljön. Den rymliga stadsplanen och integreringen av grönska mellan de massiva stenbyggnaderna kan tillskrivas landskapsarkitekten Peter Joseph Lenné (1789–1866). Även om mycket av det ursprungliga stadslandskapets karaktär har försvunnit finns rester kvar i topografin och i det arkitektoniska arvet. Admiralbrücke, byggd mellan 1880 och 1882, är den äldsta smidesjärnsbron som spänner över kanalen. Den ersatte en tidigare träkonstruktion och ingick i Hobrechts större generalplan för Berlin från 1862. Den förbinder Fraenkelufer och Planufer och har genomgått en förvandling från infrastruktur till ett socialt landmärke. En förvandling som (återigen) återspeglar Aldo Rossis idé och begrepp ”urban artefakt”: en struktur som överskrider sin ursprungliga funktion och blir ett permanent, identitetsskapande element i staden.

Under kalla kriget marginaliserades området på grund av sitt läge nära Berlinmuren och det stora avståndet till det mer prestigefyllda centrumet kring Kurfürstendamm. Men sedan början av 2000-talet har termen ”Kreuzkölln” dykt upp för att beskriva områdets växande kulturella och sociala vitalitet i en dynamisk knutpunkt mellan Kreuzberg och Neukölln. Medan Kreuzberg kom att förknippas med mångkultur och progressiva subkulturer, led Neukölln av brottslighet, förfall och social stigmatisering. Trots – eller kanske tack vare – dessa spänningar utvecklade den norra delen av Neukölln en tydlig urban identitet. Som forskarna inom urbanism, Scott och Sohn (2018) konstaterar växte Kreuzkölln fram som en kulturell smältdegel där ”digitala bohemer”, en rotad arbetarklass och migrantgrupper från olika delar av världen samexisterar. Lokala initiativ och röster, såsom bloggen Drawing Friends (2010), fångar denna omvandling och beskriver området som “a problem area blossoming into a hip neighborhood.” I detta sammanhang har Admiralbrücke blivit mer än en bro – det är en levande offentlig plats och en symbol för Kreuzköllns föränderliga genius loci.

Den amerikanska urbanisten Jane Jacobs’ (1961) betonade observation som en metod för att förstå stadslivet, vilket är särskilt relevant här. Hon förespråkade att städer ska formas av de människor som bor i dem och hävdade att mångsidiga miljöer med blandad användning främjar trygghet och socialt engagemang. Även om Admiralbrücke saknar till exempel kommersiell aktivitet, är den omgiven av varierade urbana funktioner som stöder Jacobs’ teori. Dess öppna, tillgängliga struktur inbjuder till användning på sätt som inte dikteras av strikta program – precis som Spanska trappan i Rom fungerar som en samlingsplats i kraft av sina rumsliga egenskaper. Att observera sådana platser, som Jacobs uppmuntrade, kräver tid, öppenhet och en vilja att se bortom förväntade resultat. Denna inställning ligger nära den tyske filosofen Walter Benjamins idé om flanören – den distanserade men uppmärksamma stadsbetraktaren som rör sig genom staden för att upptäcka dess djupare rytmer och betydelser. I fallet Admiralbrücke innebär detta att se bron inte bara som ett arkitektoniskt verk utan som ett levande element i stadsväven, där själva utrymmet främjar mänsklig kontakt och resonans.

Arkitektur som främjar resonans

Arkitektoniska element och rumslig komposition är avgörande dimensioner för att identifiera de egenskaper som främjar resonans i den byggda miljön. Medan emotionella reaktioner på rum (raum, space) ofta härrör från en omedelbar atmosfärisk perception – som den schweiziske arkitekten Peter Zumthor (2006) noterar: ”Vi uppfattar atmosfärer genom vår emotionella sensibilitet” – kräver en djupare förståelse en systematisk och detaljerad arkitektonisk analys. Området kring Admiralbrücke är ett exempel på hur rumslig gestaltning, materialval och urban kontext samverkar för att skapa en distinkt och resonansrik atmosfär. Admiralbrückes rumsliga utformning är ett slående exempel på hur arkitektur kan överskrida sin funktion och främja meningsfull interaktion. Bron fungerar inte bara som infrastruktur, utan även som en social och perceptuell nod (knutpunkt) i stadsbilden.

I norr leder Admiralstraße mot Kottbusser Tor, medan utsikten i söder öppnar sig mot en grön urban korridor som sträcker sig längs Grimmstraße. Denna gestaltade miljö innefattar trädkantade promenadstråk, torg och linjära parker, vilket ger allmänheten tillgång till en grönskande och lummig offentlig stadsmiljö. Från brons krön, som är den högsta punkten i området, sträcker sig panoramautsikten i fyra riktningar och erbjuder en vidsträckt visuell upplevelse och en känsla av öppenhet som sällan återfinns i täta stadsmiljöer.

Admiralbrücke, som ritades av Georg Pinkenburg och stod färdig 1882, är 33 meter i lång och 19,5 meter i bred. Den var ursprungligen avsedd för tyngre trafik, men används idag främst av fotgängare och cyklister. De generösa proportioner, den centrala gatstensbelagda ytan och de flankerande breda trottoarerna gör att bron fungerar som ett hybridrum – både en genomfartsled och en piazza. Upplevelsen av att befinna sig på ett torg förstärks av både den gatstensbelagda ytan och de fyra mindre arkitektoniska sektionerna – två på varje sida – som bidrar till den rumsliga rikedomen och förstärker brons identitet som mer än bara infrastruktur. Trettiosju låga pollare i två rader på den centrala ytan i brons längd riktning erbjuder informella sittplatser och förstärker dess funktion som samlingsplats. Denna rumsliga flexibilitet stöds av Hartmut Rosas resonansteori, genom att den möjliggör en dynamisk, ömsesidig interaktion mellan människa och plats.

Såväl arkitektoniska som hantverksmässiga detaljer berikar upplevelsen av platsen. Brons dekorativa nitade järnkonstruktion kröns av smidesjärnräcken med delikat bladornamentik i en vacker grön färg, som vittnar om mänskligt hantverk och estetisk omsorg. Det synliga hantverket i både järnsmidet och stenarbetet bidrar till en djup känsla av mänsklig konstnärlighet och erbjuder rika visuella och taktila upplevelser. Gjutjärnplaketter markerar brons namn på räckenas mitt, medan historiska kandelabrar och lyktor lyser upp platsen nattetid och förstärker dess atmosfär och historiska närvaro. Mångfalden av beläggningsmaterial på och runt bron bidrar ytterligare till dess särpräglade karaktär. En blandning av gatsten, asfalt, spontan grönska och exponerad sandjord bidrar till platsens informella och föränderliga atmosfär. Tusentals kapsyler intryckta i asfaltskarvarna mellan gatstenarna avslöjar spår av användning och kollektivt minne, vilket understryker brons roll som en levande offentlig plats snarare än ett statiskt monument.

De omgivande byggnaderna på båda sidor om kanalen förstärker denna atmosfär. Historiska putsade fasader från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ramar in bron med en enhetlig arkitektonisk rytm, medan en slående postmodern hörnbyggnad av berlinarkitekterna Hinrich och Inken Baller fungerar som ett visuellt ankare, vilket tillför estetisk variation och förstärker platsens rumsliga identitet. Denna eklektiska men sammanhängande stadsmiljö bildar det som den amerikanske stadsplaneraren Kevin Lynch (1960) kallar en ”nod” – en plats med koncentrerad aktivitet och identitet, som hjälper oss att bygga vår mentala karta av staden. Även om en stark form inte är absolut nödvändigt för att vi ska minnas och kunna relatera till en plats i efterhand, menar Lynch: ”Där rummet (space) har någon form blir intrycket mycket starkare. Noden blir ett minnesmärke.” Admiralbrücke exemplifierar denna princip: genom tankeväckande gestaltning, rumslig öppenhet och arkitektonisk detaljrikedom, har den blivit något mer än en bro över en kanal – ett resonansrikt rum (space), emotionellt läsbart och socialt levande.

**Det postmoderna hörnhuset av Hinrich Baller och Inken Baller norr om Admiralbrücke**

Sammanfattningsvis främjar Admiralbrückes arkitektur resonans - inte genom storslagna gester - utan genom sin känsliga integration av form, material och rumslig öppenhet. Dessa element inbjuder till mänskligt engagemang och förankrar bron som en plats med social betydelse. Denna iakttagelse understryker argumentet att arkitektonisk kvalitet – när den utformas för att stödja interaktion, atmosfär och perception – spelar en avgörande roll i att forma urbana rum som känns levande, meningsfulla och responsiva.

Admiralbrücke som en urban scen för vardagsliv och spontanitet

En varm septembereftermiddag 2024 gav en streetart-performance ett levande exempel på hur bron fungerar som en urban scen som välkomnar kreativa uttryck, både planerade och mer improviserade. Vid observationstillfället var bron befolkad av en blandad skara med olika förehavanden: tre unga män umgicks och drack öl i skuggan av broräcket; en äldre man med solglasögon stannade till, kanske för att vila eller beundra utsikten; en välklädd kvinna, som möjligen väntade på någon, satt bekvämt på en pollare. Några barn klättrade och lekte på stenpollarna, medan en kvinna i joggingkläder tog en paus. En liten grupp vänner samlades pratande vid brofästet, och en cyklist korsade långsamt bron. Totalt var omkring 35 personer närvarande – en typisk eftermiddagsscen som kan bli ännu livligare under helger eller vår- och sommarkvällar, då bron ibland förvandlas till en livlig gatufest.

I detta ögonblick aktiverades brons latenta potential för performativt stadsliv. Plötsligt anländer några personer bärandes på tre soptunnor, med kvastar och borstar som sticker upp ur dem. De placerar kärlen mitt på bron, mellan de två raderna av stenpollare som löper längs dess längd. Ytterligare deltagare – knappt skiljbara från övriga människor på bron – plockar upp kvastarna, och föreställningen tar sin början. Först misstogs skådespelarna för en grupp renhållningsarbetare, men snart avslöjar de sin konstnärliga avsikt. Deras handlingar väcker uppmärksamhet; en cyklist stannar, en äldre kvinna som sitter i närheten ser förbryllad ut, och barnen tittar med nyfiken blick. Två kvinnor i grå klänningar, har långa hudfärgade svansar efter sig som avslöjar deras roller.

Utan formell scen eller introduktion utspelar sig en föreställning – ett delvis improviserat gatuteaterstycke, om allmänt ansvar för att inte skräpa ner, gestaltat av artister utklädda till råttor och renhållningsarbetare. Temat, som kretsar kring det kollektiva ansvaret för att hålla staden ren, förmedlades lekfullt och levande. De personer som råkade befinna sig på bron – blev en improviserad publik. kostymerade som renhållningsarbetare och råttor förmedlade artisterna ett socialt relevant budskap i samklang med platsen och dess användare. Budskapet speglade verkliga problem i Berlin, såsom utmaningarna med renhållning på platser som Hermannplatz, känt för att undvikas nattetid på grund av härjande råttor. Denna observation fångar Admiralbrückes förmåga att fungera både som ett socialt och performativt rum, där gränsen mellan vardagsliv och konstnärligt uttryck kan vara flytande och dynamisk.

En liknande förvandling inträffade en klar, ovanligt varm söndagsmorgon i januari 2025. Bron fylldes av ett avslappnade helgtempo; människor strosade i lugn takt, några med barnvagn eller hund. Vänner samlades vid räcket för att prata; en man satt på en av pollarna med slutna ögon och ansiktet vänt mot den något värmande vintersolen; en kvinna satt på en annan och läste en bok. I närheten ordnade en hemlös person sina tillhörigheter i en av den postmoderna hörnbyggnadens alkover – en påminnelse om komplexiteten i stadsrummet och samexistensen av olika sociala verkligheter. Förbipasserande bar blommor eller kaffe och bidrog till den lugna, gemenskapliga rytmen i scenen.

Denna vardagliga stillhet avbröts på ett milt och glädjefyllt sätt när ett välklätt par dök upp, med bärbar högtalare i rem över mannens axel, spelande The 5th Dimensions ”Let the Sunshine In”. Mitt på bron började de dansa, leende och inbjudande för att få andra att dansa med. Två kvinnor tackade ja, och under några minuter förvandlades bron till en plats för spontan fest – en flyktig förvandling som spred värme och gemenskap mellan främlingar. Paret dansade vidare och lämnade efter sig en känsla av lycka och delad glädje.

**Atmosfären på Admiralbrücke kan beskrivas som folklig, varm, social, stämningsfull och förväntansfull**

Interaktion, upplevelse och förutsättningar för urban resonans

Baserat på den platsspecifika undersökningen av Admiralbrücke pekar resultaten alltmer mot att en konstellation av både rumsliga och sociala egenskaper främjar resonans mellan individer och deras urbana miljö. Kärnan i denna resonans uppstår i samspelet mellan den fysiska platsen och den levda erfarenheten. Admiralbrückes höga topografiska läge, med panoramautblick över kanalen och de svagt sluttande gatorna, förankrar den i den större stadsbilden samtidigt som den skapar sin egen plats och unika identitet. Platsens arkitektoniska form och exponering för solljus är inte slumpmässig utan speglar medvetna gestaltningsval som förstärker rummets (space) perceptuella och atmosfäriska kvaliteter. Norberg-Schulz begrepp genius loci – platsens anda, formad av både naturliga och kulturella dimensioner – är särskilt relevant för att betona den urbana resonansens nyanserade samband.

**Historiska lyktor på Admiralbrücke lyser upp platsen på natten och förstärker dess atmosfär och historiska närvaro**

När man beskriver Admiralbrückes atmosfär är helhetsupplevelsen av platsen och dess situationella sammanhang avgörande. Den finske arkitekten Juhani Pallasmaa (2014) formulerar detta fenomen: ”Paradoxalt nog uppfattar vi stämning och atmosfär innan vi identifierar dess detaljer eller förstår den intellektuellt. Faktum är att vi kan vara helt oförmögna att säga något meningsfullt om en situations egenskaper, men ändå ha en klar bild, en känslomässig inställning och minnen av den.”

Atmosfären på Admiralbrücke kan beskrivas som folklig, varm, social, stämningsfull och förväntansfull – en inbjudande känsla som uppmuntrar till samvaro, att dröja sig kvar och att använda platsen kreativt. Platsens avsaknad av program ger den en informell karaktär med ”ofärdiga” kvaliteter liknande dem vi finner i ruiner, där fantasi och deltagande kan uttryckas mer fritt, vilket stärker banden mellan människor och plats.

Observationer av mänsklig aktivitet på Admiralbrücke bekräftar dess roll som en destination med en distinkt lokal kultur – en informell men livfull social nod i stadens kollektiva medvetande. Genom spontana uppträdanden, avslappnade sammankomster eller stunder av stillhet och reflektion främjar bron en känsla av delad upplevelse och gemenskap. Platsen fungerar inte enbart som en passage, utan som en destination där sociala roller och individuella uttryck utvecklas offentligt. Dessa interaktioner pekar på vad som kan skulle kunna kalla en ”levande kultur”, där platsens identitet upprätthålls genom kontinuerlig, kollektiv närvaro och engagemang. Även de som själva inte aktivt deltar konstnärligt – de som stannar till för att betrakta, umgås eller som bara passerar –bidrar också till platsens ständigt pågående kulturella produktion. En plats där människor kan uppleva både tillhörighet och resonans.

Men resonans upplevs inte på samma sätt av alla. Individuella upplevelser av rum (space) varierar kraftigt och formas av personliga historier, social position och emotionellt tillstånd. Ändå visar den sociala kontext som uppstår på platser som Admiralbrücke – genom oplanerade interaktioner, sinnliga upplevelser och tillgänglighet – hur vissa rumsliga förutsättningar kan främja tillhörighet och kreativt samskapande. Även om resonans kan vara svårt att kvantifiera, finns tydliga indikatorer, såsom hög aktivitetsnivå, interaktion med omgivningen och kreativt engagemang. Dessa kvaliteter finns på Admiralbrücke, tillsammans med andra egenskaper som bidrar till att skapa resonans. Ett exempel är möjligheten för individer att fritt navigera i stadsrummet och välja sina egna vägar. Oavsett om man väljer att gå på grus, asfalt eller sten, att sitta på en bänk eller på ett räcke, bidrar dessa små handlingar av handlingsfrihet till en förkroppsligad känsla av plats. Därtill främjar stadsmiljöer som erbjuder utblick över omgivande stadslandskap en känsla av samhörighet med ett större del av staden.

På detta sätt exemplifierar Admiralbrücke hur genomtänkt arkitektur och anpassningsbar urban design kan generera framväxt av resonans. Bron utgör en fallstudie i hur rumslig mångfald, uttrycksfullhet hos material och möjligheter till samskapande, gemensamt kan främja en känsla av samhörighet mellan människor och plats. Interaktioner på mikronivå, som grundar sig i sinnesupplevelser och social kontext, ackumuleras och formar bredare mönster av urban livfullhet, identitet och emotionell investering i den lokala stadsmiljö.

Mot en resonansrik urban framtid 

Studier av resonans i urbana miljöer belyser vikten av att arkitektur och planering rör sig bort från strikt funktionalitet och i stället omfamnar flexibilitet, öppenhet och mänsklig erfarenhet. Att studera befintliga urbana miljöer som har genomgått eller genomgår en långsam transformation erbjuder värdefulla möjligheter att utforska begreppet resonans inom arkitektur och stadsplanering. Urbana förändringsprocesser – vare sig de är subtila eller betydande – erbjuder tillfällen där användning och betydelse hos offentliga rum (space) kan omprövas, omdefinieras och gemensamt nyskapas av invånare. Genom vardagliga aktiviteter och socialt samspel påverkar invånarna platsens utveckling och anda. I centrum för detta ligger en grundläggande mänsklig drivkraft: lusten att interagera med, forma och gemensamt skapa sin omedelbara omgivning.

Framgångsrik stadsplanering måste rymma både förändring och kontinuitet, möjliggöra informell användning och ge utrymme för kreativitet, uttryck och långsiktig kulturell lagerbildning. Som Aldo Rossi (1982) påpekar är staden platsen för det kollektiva minnet, och dess fysiska form måste återspegla detta djup. När urbana miljöer inte lyckas skapa en växande resonans – genom alienerande utformning, brist på mänsklig inlevelse eller förtryck – skapar människor ofta sina egna alternativa kulturella ramverk som svar, vilket ytterligare understryker de offentliga rummens värde som medium för identitet och tillhörighet. Utmaningen för den samtida urbanismen är att stå emot överdriven detaljstyrning och i stället lita på platsens gradvisa, organiska utveckling. Som forskare inom urbanism menar Bob Giddings och Robert Rogerson (2023) att en vändning av trenden med homogen och storskalig bebyggelse av urbana miljöer kräver att man åter sätter platsens unika karaktär i centrum och prioriterar samhällens levda erfarenheter. Att planera för resonans innebär att utforma städer inte som statiska system, utan som dynamiska, inkluderande och samskapade miljöer. En verkligt resonansrik urban framtid kräver ett planeringsparadigm som värdesätter långsamhet, öppenhet och kulturell autenticitet. Det är avgörande att fortsätta utforska modeller för stadsutveckling som ger invånarnas kreativitet utrymme, omfamnar osäkerhet och främjar autentiska kontakter mellan människor och platser, så att städer förblir vitala, motståndskraftiga och djupt mänskliga.

Texten är baserad på ett föredrag som presenterades vid CIB World Building Congress vid Purdue University 2025. Björn Lundell är konstnär och arkitekt, bosatt i Berlin.

Referenser

Anon. Drawingfriends 2010, Drawingfriends.blogspot.nl.

Artega, P. Kreuzkölln, O cómo inventarse un Barrio en Berlin, 2012 (www.berlinamateurs.com/kreuzkolln-o-como-inventarse-un-barrio-en-berlin).

Giddings, B., Rogerson, R J. Giddings. B och Rogerson. R. J. Slutsats och framtida scenarier, The Future of the city Center – Global Perspectives, 2023 Routledge, London, New York, 258.

Jacobs, J. The Death and Life of Great American Cities, 1961, Random House, New York, 238.

Lynch, K. The Image of the City, 1960, M.I.T Press, Camebridge Massachusetts, 76.

Norberg-schulz, C. Genius Loci: Toward a Phenomenology of architecture, 1980, Rizzoli, New York, 6; 18.

Pallasmaa, J. Space, Place and Atmosphere - Emotion and Peripheral perception in architectural experience, 2014, Lebenswelt, Milano, (https://doi.org/10.13130/2240-9599/4202), 232.

Rosa, H. Resonanz: Eine Soziologie der Weltbeziehung, 2016, Suhrkamp Verlag, Berlin, 174.

Rossi, A. The Architecture of the City, 1984, M.I.T Press, Camebridge Massachusetts, 130.

Sarrazin, T. Deutschland schafft sich ab, 2010. Deutsche Verlags-Anstalt, München.

Scott, J., Sohn, C. Place-making and the bordering of urban space. Interpreting the emergence of new neighbourhoods in Berlin and Budapest, 2018, European Urban and Regional Studies, (https://www.researchgate.net/publication/324253547), 7.

Zumthor, P. Atmosphären - Architektonische Umgebungen. Die Dinge um mich herum, 2006, Birkhäuser, Basel, 13.