Renessansefeminin horror

Carin Franzén

Jag läser den norska dramatikern och poeten Runa Borch Skolsegs märkliga lilla roman Renessansefeminin horror (Kolon förlag 2025) och kommer att tänka på ett samtal som Gilles Deleuze och Hélène Cixous hade hösten 1973 med studenter på Vincennes universitetet (finns att höra på France culture). Temat var kommersialiseringen av litteraturen som båda tog sig an på lite olika vis. Deleuze hade nyligen publicerade Anti-Oidipus och i samtalet återkommer han till vikten att skapa flyktlinjer ut ur alla maskinerier. Cixous, som snart skulle grunda det första centrumet för kvinnostudier i Frankrike, talar å sin sida om hur alla oväntade begärsflöden och motkoder med tiden riskerar att bli hemtama och familjära. Jag vet inte vilken av dem som skulle haft rätt beträffande Borch Skolsegs roman, som vid en första genomläsning tycks gå emot allt som man kan förvänta sig av storytelling för att inte säga storytel.

Handlingen är på en och samma gång svårgripbar och enkel. Vi får följa berättaren Ops väg mot färdigställandet av en roman och upptagandet i en grupp renässansfeminina poeter. Samtidigt är berättandet fullt av språklekar, fragmenterat och helt och hållet episodiskt. Den familjeroman som den romanskrivande huvudpersonen gör motstånd mot beskrivs till exempel som en ”renessansefeminin lesning av ødipuskomplekset”, och hon vägrar lyda förlagets – Castel of Literature – beställning

som glemt at romanen alltid har vært en arena for eksperimenterende virksomhet og ikke den der mumle, mumle føda barn og brødskive med ost, poetikk de har forsøkt å tre over mine tekster.

Nej någon brödskiva-med-ost-poetik rör det sig inte om även om det äts en del mackor, helst med spetsad marmelad. I stället för feelgood får läsaren något som alltså kallas för renässansfeminin horror. Men det är knappast skräck och spänning som infinner sig i läsningen trots alla övernaturliga krafter som cirkulerar i och mellan de slott som utgör romanens värld. Det experimenterande mattas liksom av i sin utstuderade lekfullhet. Och kanske är det just meningen eftersom det som framställs genomsyras av ett slags självironisk gardering, som författaren även uppmanar läsaren att inta:

Velkommen inn til et renessansefeminint spill

Hvor man lett kan gå seg vill

Eller overdose på dill

Men leser, ta det chill

Romanen er pueril!

Här bjuder en dramatiker in till läsning och hon har för säkerhets skull också försett sin roman med en rollista, som dock utelämnar en mängd namn, figurer, gudar och demoner som får en att tappa räkningen och ja, ”gå seg vill”.

När jag först fick frågan om jag vill recensera Renessansefeminin horror tänkte jag att den kanske handlade om en aktualisering av den tidigmoderna periodens skrivande kvinnor som jag själv intresserat mig för. Men den här feminina renässansen ska nog förstås på andra sätt trots de många historiska kvinnofigurer som dyker upp lite här och var i berättelsen. Framför allt är det en roman som utmärker sig av drift med alla möjliga kulturella föreställningar och gränsdragningar. Allt blandas, inte bara prosa med poesi utan även norska med engelska, slang och nyord, som kapitlet ”Daddyoar” där det erbjuds en alternativ memoar över den manliga dominansens födelse ur en daddies perspektiv. Blandas görs också filosofi, teori, litteraturhistoria och popkulur.

Mixen saknar dock inte struktur utan är uppdelad i fyra böcker som alla innehåller korta kapitel med titlar som kan gå från ”Merleau-Pontys kjerneideer” till ”Castel of writers who love 2 much” samt en inledning som betecknas med siffran 0. I ett efterord preciseras varifrån inspiration och referenser hämtats, som det rätt ljuvliga ordet Bartelbabes, som väl får sägas karakterisera hur motstånd kan göras om till en avväpnande gest. För om Bartleby i Melvilles novell inkarnerar en kritik mot den framväxande kapitalismens alienerande effekter tar sig de renässansfeminina poeterna an dess sentida globala variant med större acceptans. På samma vis leker de med den akademiska traditionen av kritisk teori och filosofi, som jag ändå uppfattar är en utgångspunkt för romanen. De renässansfeminina kan mellan varven i varje fall diskutera om Hegel och Lacan möjligen läst Antigone på ett reducerande vis när de inte förstått att det är en normativ heterosexualitet som hindrat henne att se vad sexuell och politisk handlingsfrihet kan vara. Men erbjuder den här romanen det?

Den artikulerar förvisso ett motstånd mot den patriarkala traditionens Daddy som trängt bort de renässansfeminina, vilka nu återvänder likt det bortträngdas återkomst:

Monsteret, du skapte med din diskurs og praksis Daddy, er oss, vi skal hjemsøke deg til slottet vårt. Det kan bli til et slott hvor alt vi har lært, må læres om.

En sådan omskolning verkar också vara på gång i romanens återanvändning av den grekiska mytologins berättelser som inte bara uppenbarar hur mycket våld och maktrelationer de innehåller utan också hur queera och vridna de är från början. Åtminstone är det en fyndig omläsning författaren genomför med sina förvandlingar och häxkonster.

Jag får intryck av att romanen snurrar runt mellan möjliga motstånd och acceptans av dominerande system, vilket kanske kan förklaras av efterordets precisering. Där sägs det att romanen inte skulle ha kunnat skrivits utan den så kallade new narrative-rörelsen. Den experimentella litteratur och hybridestetik som lanserades under slutet av 1970-talet, med författare som Robert Glück och Kathy Acker. Och visst är de renässansfeminina både punkiga och queera, påhittiga och vanvördiga. Som när Descartes representeras, inte med sitt cogito, utan med ett annat organ ”som jeg en gang hadde tatt i munnen fordi han sa du suger, altså er du”. Eller när Hegel, som huvudpersonen också träffar, förses med en lång tunga, ”et mesterverk, og senere den kvelden stakk han den langt ned i halsen min”, medan en rad andra teoretiker i 70-talets poststrukturalistiska efterföljd passerar förbi som vore det en sönderhackad kurs i French Theory. Skrivtekniken kan associeras till en blender där popkultur, filosofi, litteraturhistoria, en nypa politik och kritisk teori, kryddat med en hel del sex och kroppsvätskor, snurrar runt och mals ner, men som därför tenderar att bli homogeniserande. Allt befinner sig på samma nivå. De frigörande flödena sugs liksom upp i en repetitiv loop som verkar dra med sig huvudpersonen själv:

Informasjonen fløt gjennom meg og ut til deg som en vårkåt elv, trærne bombarderte meg med overskrifter som jag ikke forstod om var positive eller negative.

Huvudpersonen och berättaren Ops verkar på samma gång vara operativ och lite oj, ”Opssssss”, på sin väg mot att bli renässansfeminin poet medan hon skriver på sin roman som refuseras av litteraturslottet. För världen utgörs alltså av slott. Det är lite som Kafkas slott multiplicerats många gånger om, men när lantmätare K aldrig når fram till slottet utan fastnar i förödmjukande system på sin väg ut ur familjeromanens maskineri, irrar Ops omkring på alla möjliga slott medan hon i själva verket endast känner sig hemma i Castel of Passion med sina väninnor. Det handlar dock inte om att återupprätta någon form av kvinnolitterär tradition. När Ops vid ett tillfälle närmar sig Castel of Ladies förbjuds hon inträde till det som uppenbarligen är en allusion på Christine de Pizans Kvinnostaden från 1405, med sin katalog av hedervärda kvinnor som skyddas av de allegoriska figurerna Förnuft, Rättfärdighet och Rättrådighet: ”dyd, fornuft og rettferdighet, stopper meg ved porten og gransker meg […] De sier at jeg aldri vil få innpass på dette slottet”. Nej, de renässansfeminina väninnorna som Ops tyr sig till är av ett annat slag.

Å ena sidan framträder en kompromisslös, vanvördig och radikal feminism som kan ledda tankarna till Virginie Despentes manifest ’King Kong-teori’ (2006) – hon nämns också i efterordet och i rollistan sägs signifikativt nog den revolutionära kraften spelas av ”King Kong Baby”. Å den andra sidan är det mantra som ljuder genom romanen, ”å skriva är som å shoppe”, och de renässansfeminina väninnorna har onekligen drag av kända kvinnofigurer ur ikoniska amerikanska serier som ”Sex and the City” eller ”Gilmore Girls” från millennieskiftet. Likställandet av outfits, smink, sexuella relationer och kvinnlig empowerment, inte minst genom skrivande, känns igen liksom berättarteknikens episodiska karaktär. Det mödor och besvär huvudpersonen råkar ut för kan liknas vid de pseudohändelser som utgör äventyret i detta slags seriekultur parad med lite fantasy och medeltidskitsch. Hyllningen till den kvinnliga vänskapen är inte idealiserad ändå framställs den som bättre än andra typer av relationer, till exempel de sexuella som ofta slutar i våld och ond bråd död eller ren utmattning. Även om konsumtionskulturen beskrivs med en touche av horror får läsaren veta hur de renässansfeminina klär sig och sminkar sig. Det flödar över merchandise och beskrivningar som ekar av modemagasinens stilråd.

Är det en rebellisk estetik? Till viss del är det renässansfeminina kanske vad en motkultur kan vara i en globaliserad värld där alla talar globish. Det är samtidigt lite nedslående eller åtminstone paradoxalt att 70-talets revolutionära kamp mot kapitalism och manlig dominans inte längre producerar begär utan ett slags global produktmedvetenheten:

Vi er renessansefeminine med et postmoderne syn på

livet

Vi er profesjonelle posører

Vi er en parade av fargeglade karakterer

Vi er Martin Margiela-renessansefeminine fanget i en

Devil Wears Prada-verden

Det är som romanen inte tror på sin egen längtan efter det subversiva utan föredrar renässansfeminint chill. Så kanske är det, när det kommer till kritan, Cixous lite mer skeptiska inställning till Deleuze tro på flyktlinjer och motkoder som beskriver romanen bäst. Med andra ord tenderar det som kunde varit fria begärsflöden, trots all hejdlös lekfullhet, att bekräfta den globala kapitalismens förmåga att absorbera allt. Se där ett maskineri som väcker horror.

Carin Franzén är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes senaste bok är Fritänkandet: Kvinnliga libertiner och en annan humanism (2023)