Emily Jacoby Kask

”Pläne und Träume – Gezeichnet in der DDR / Plans and Dreams – Drawn in the GDR”

Tchoban Foundation, Berlin, till 7 september

Det finns till dags dato ingen sammanhållen plats eller något museum som enbart och uttalat fokuserar på östtysk arkitektur eller byggnadskonst från DDR. Men intresset för dess tillkomst, uttryck och förvaltning har på senare år ökat. Utställningen ”Pläne und Träume – Gezeichnet in der DDR” går nu in på sina sista skälvande veckor och erbjuder en unik möjlighet att få ta del av ett tämligen väl valt koncentrat av ovanstående.

Bakgrund

Till grund för utställningsprojektet ligger bland annat ett omfattande arkivmaterial som tillhandahålls av Leibniz-Institut für Raumbezogene Sozialforschung (IRS) men även betydande utlån från såväl offentliga som privata arkiv och samlingar samt från stadsmuseer. Totalt visas över 140 verk uppförda med blandade medier uppdelade på två våningsplan där ”Planer” respektive ”Drömmar” får sitt eget utrymme.

Projektet presenteras inte som en odyssé över östtysk arkitekturhistoria, där det främsta intresset vore en stilistisk evolution eller enskilda monumentalverk. Inte heller är det de stora namnen som bereds plats på de två våningsplanen. Utställningen ska snarare förstås som en hommage till yrkesmänniskorna, de individer som stod bakom dessa verk, med de övertygelser, drömmar och desillusioner som tjänade staten, men också gav näring åt dem själva. Dessa individers arbeten och skisser är vittnen och berättelser om en annan tid, en förlorad nation, men också ögonblick av något djupt personligt och intimt.

**Dieter Bankert. Berlin, Stadscentrum, fågelperspektiv, 1976**

I forna DDR examinerades en strid ström av arkitektstudenter från utbildningar i Dresden, Weimar och Berlin. De tog sig an en profession som under nationens levnadstid skulle komma att innebära betydande förändringar, kompromisser och avkall på den egna kreativa friheten till förmån för statliga beställningsuppdrag och på grund av resursbrist, krassa politiska omständigheter och förutsättningar. Å ena sidan skildras här en arbetstillvaro för en profession vars verktyg och kompetenser blev en förlängning av staten med frenetiska timmar lagda på att tillmötesgå beställaren och den socialistiska visionen. Å andra sidan ser vi samma individers uttryck för egna drivkrafter, drömmar och fantasier där det är svårt att veta var det ena börjar och det andra slutar.

Kontrasten och ibland kanske just överlappningen mellan dessa positioner är med andra ord utgångspunkten för ”Planer och drömmar”.

Planer

I avdelningen för planer ser vi såväl realiserade som orealiserade projekt för flertalet östtyska samhällen under en tidsperiod från 60- till 80-talet. Förutom utblick och grafiska koncept för stadsvyer och gaturum från städer som Karl-Marx-Stadt (Chemnitz), Dresden och Leipzig finns även ett urval av idéer och ritningar för andra östeuropeiska städer som till exempel Sofia. Skisserna förmedlar såväl stämningar och förhoppningar om staden och platsens möjligheter, som olika sätt att förvalta och inkorporera delar av äldre byggnader och kvarter i det socialistiska projektet. Vad som kanske förvånar den fördomsfulla betraktaren är den relativt täta närvaron av dekorativa element och inslag i vissa av de tidigare skisserna.

En del av de bidrag och planer som presenteras blev sedermera realiserade, om än i andra versioner eller format än vad som framgår i de ursprungliga tappningarma, medan andra blev refuserade helt. Östberlins främsta och ännu levande landmärke Fernsehturm (TV-tornet) hade i stadspanormat sällskap av det numera demolerade Palast der Republik. Exempelvis tillägnas dessas förlagor och tidiga skisser – innan Heinz Graffunder la en slutgiltig hand på utförandet – en vägg. Ett tävlingsbidrag från 1960 för Kulturpalatset i Dresden ger ett sällsynt samtida intryck, medan ett annat förslag från 1983 antyder hur ett av Berlins största nöjesinstitutioner, Friedrichstadt-Palast, kunde ha sett ut i strikt postmodernistisk skrud med drömska rutnät i en Kraftwerkdoftande trådmodell.

Drömmar

Om det första våningsplanet behandlar officiella uppdrag, tävlingsbidrag och arbetsskisser, tillägnas andra våningsplanet det personliga utrymmet, både bildligt och faktiskt. Här visas privata skisser och mer inofficiella uppslag, examinationsmoment och annat där man dels synliggör experimentlustan hos individen men dels också en slags reglering av alla sorters känslor.

Leklust framträder kanske främst i Lutz Brandts serie Balkongdrömmar 1–4 där vi möter fyra fiktiva narrativ om hur medborgaren väljer att inreda sin lägenhetsbalkong, helt utifrån absurda och laglösa premisser, där ena balkongen överträffar den andra i skrymmande tillbyggnader och metertjocka kablar för att optimera solcellspaneler eller odla en prunkade palmträdgård som trumfar fysikens lagar. En maxad stadsplan som för tankarna till en klassisk ABC-modell väljer att optimera samhällets infrastruktur utifrån en centrerad badsjö.

**Lutz Brandt, *Balkonträumereien 2,* 1983**

Till det mest gripande hör kanske ett anspråkslöst dagdrömmeri i tusch, nedklottrat utan tydligt mål eller mening, i en årsalmanacka från 1988/89. Almanacksserien som attribueras en Michael Voll, fyller datumrad efter datumrad med alltifrån grafiska labyrinter och huvudformationer till svärtade och ensliga skogsscener. Vad drömmer man om i DDR, vid denna tidpunkt så nära inpå dess upplösning? På liknande sätt har Ursula Strozynskis kolteckningar, från ungefär samma tid, skildrat sin närmiljö med en något håglös och avvaktande blick.

Intentioner

Förutom att nära en berättelse om individerna bakom DDR:s arkitektoniska liv framhålls i katalogen en vilja att utmana klichéer och föreställningar om socialistisk och östeuropeisk arkitektur. Denna intention kan förstås motiveras. Så länge miljonprogramslådor och kitsch utgör och får representera en stor del av östblockets visuella kultur- och arkitekturreferenser, sedimenteras en ganska missvisande kanon. Både i det tilltänkta och av det realiserade finns en mångfald av uttryck och en stilpluralism som bör göras rättvisa. I det avseendet lyckas utställningsprojektet tämligen väl.

**Leopold Wiel, Wiel designkollektiv, med Klaus Wever, skiss av Angela Waltz. Dresden, tävling Kulturpalast, 1960**

Därtill åskådliggörs ytterligare ett angeläget spår vid sidan av huvudinnehållet: frånvaron av en enande eller centraliserad plattform för östtysk arkitektur är ett uttryck för ett mycket större dilemma och utmaning i kölvattnet av Tysklands enande och “ny-tillblivelse” efter kalla kriget. Att tusentals dokument, uppgifter och nedtecknat material knutet till statsapparaten förstördes eller spreds för vinden i samband med murens fall och upplösningen av DDR innebär överhuvudtaget svårigheter att systematisera, konservera eller koordinera material och föremål av en nation som inte längre finns. Materialet, i föreliggande fall, skisser och planritningar, finns överallt och ingenstans. En stor del är i privatpersoners ägo. Det illustrerar även svårigheterna kring gränsdragning och värdering av material, exempelvis gällande konservering kontra användning som forskningsunderlag. Kai Drewes på IRS och tillika co-curator för ”Planer och drömmar", väljer att se möjligheter och potential i detta utfall snarare än problem.

Kärnpunkten: Drömmar med förbehåll

Utställningen och dess tematik spänner mellan ytterligheter. Inbäddat i utställningstitelns dualitet finns individens förhållande till visioner kontra förutsättningar, vilja kontra resurser och fantasi kontra realiteten. Kanske är det när vi snuddar vi dessa teman som något verkligt berör.

Här krävs en uppfattning om vad drömmen, i detta fall, står för. Vilken typ av dröm talar vi om? Individens dröm eller drömmen om ett samhälle? Ofullbordade projekt och skisser är delvis ett uttryck för både och. Inte minst är båda ett uttryck för hypotetiska möjligheter.

**Peter & Ute Baumbach. Gera, skiss för ett nytt centrum, 1967/68**

”Kan man ha goda drömmar i ett falskt liv?” är en fråga utställningens curator, Wolfgang Kil, ställer i katalogen och som kan te sig både retorisk och som en kuggfråga. Vilket utrymme fanns det för individuella drömmar i ett socialistiskt DDR?

Frågan har ställts tidigare och tar oss osökt till Michael Philipps forskningprojekt vid Museum Barberinis samlingar i Potsdam, som tittade närmare på konsten som beställdes av kulturministeriet till Palast der Republik inför dess uppförande i Östberlin 1976. Hans projekt resulterade i en utställning 2017 under namnet ”Bakom masken: Konstnärer i DDR” som följdes av boken med den suggestiva titeln Are Communists Allowed to Dream? Frågan var anmärkningsvärt nog den paroll under vilken projektgruppen för konsthängningen på Palast der Republik arbetade under redan 1976, och var vägledande för vilken typ av konst som slutligen skulle komma att produceras och hänga i den stora foajén.

Projektledaren för folkpalatsets konstförvärv, Fritz Cremer, gjorde gällande att frågan redan ställdes av Lenin själv i hans Pamflett Vad bör göras? I denna text försvarar Lenin drömmar, som ska förstås och tolkas utifrån deras potential som bränsle för en vision sprungen ur en revolutionär vilja. Individens dröm uppmuntras, så länge den är förenlig med de socialistiska idealen. Så nog fanns det plats för drömmar. Drömmar med förbehåll, om man så vill.

När vi lämnar ”Planer och drömmar” är det slutligen drömmen som en hypotetisk möjlighet man bär med sig. En tänkt verklighet som blir en annan i takt med att vi gör nödvändiga uppoffringar eller kompromisser till priset av våra visioner eller vårt samvete. Villkor som knappast är unika för just arkitekter som yrkesgrupp eller ens för individer som levde i DDR – utan förenar de flesta. De prövar livsval och bevekelsegrunder i sliding doors-ögonblick, vad som blev och vad som kunde ha blivit. Det kan gälla för såväl individen som för en nation.

Emily Jacoby Kask är psykolog och konstvetare baserad i Göteborg