Power Ekroth

Efter att stora internationella namn som René Block och Rosa Martínez curaterade Istanbulbiennalen på 1990-talet, och pionjärer som Beral Madra och Vasif Kortun byggde upp en grogrund för internationella utbyten via institutioner som Platform, växte Istanbuls konstscen fram som en nod i det globala samtalet. Att banker och familjer stod som mecenater snarare än staten gav dessa arrangemang en bräcklig men avgörande frihet. Istanbulbiennalen finansieras av industrifamiljen Eczacıbaşı och entreprenörsfamiljen Koç. Båda driver dessutom sina egna museer i starkitekt-ritade stål- och betongtempel: Istanbul Modern och Arter.

Arter__Fotograf-Cemal_Emden___9__Kopie-c6fd6a039a35058e.jpg

Med sina 16 miljoner invånare är Istanbul Europas största stad. Även om Ankara är Turkiets huvudstad, är det i Istanbul de viktigaste kulturella händelserna äger rum. Istanbul är också staden som står värd för en av världens otaliga biennaler, men just denna har förtjänat ett särskilt rykte. Dels för den vanligtvis höga kvaliteten på konsten och för att den länge fungerat som en plats där konst tillåtits en viss frihet.

Årets biennal kom dock att kantas av kontroverser. Först utsågs Defne Ayas enhälligt av styrelsen, men avskedades kort därefter. Enligt Art Newspaper berodde beslutet på hennes arbete med Turkiets paviljong i Venedig 2015, där konstnären Sarkis och omnämnandet av det armeniska folkmordet ingick – ett folkmord som staten fortfarande förnekar. När Iwona Blazwick, som själv suttit i urvalskommittén, utsågs istället möttes beslutet av kraftiga protester. Den dubbla lojaliteten – att både utse och ta emot uppdraget – blev för uppenbar. Blazwick drog sig ur.

**Christine Thomé på presskonferansen inför öppningen av den 18e Istanbul Biennialen.**
**Foto: Muhena Kahveci**

Mot den bakgrunden blev utnämnandet av Christine Thomé en fullträff. Få är mer hängivna än hon – en genuin konstnärernas curator. Thomés bakgrund från Libanon – präglad av inbördeskrig, inskränkt demokrati och umbäranden, men också av ett euforiskt jävlar-anamma – tycks vara skräddarsydd för Istanbulbiennalen.

Titeln på hennes biennal, The Three-Legged Cat, [recenserad av Sara Rossling här] kan läsas som en nick till Uruguays tidigare president Pepe Mujicas trebenta hund, men pekar också bakåt till tidigare upplagor (som Charles Esche och Vasif Kortuns biennal, titulerad İstanbul, 2005). Liksom då hade många konstnärer bjudits in att arbeta i staden under en längre period före öppningen. Utställningarna var förlagda till befintliga byggnader i Beyoğlu och Galata – stadsdelar med en historia av migration, dekadens och gentrifiering – en promenad som fortfarande rymmer något av det ”riktiga” Istanbul.

Biennalen sträcker sig denna gång dessutom över flera år, fram till 2027, med ambitionen att lyfta fram process och samarbete snarare än färdiga produkter. Innehållsmässigt påminner årets upplaga mer om WHW / What, How & for Whom (som även ska curatera nästa Skulpturprojekt Münster) What Keeps Mankind Alive?, 2009. Men där WHW:s (vänster-)politiska urval nästan förvandlade curatorteamet till konstvärldens Michael Moore, undviker Thomé den fällan. Hon växlar mellan verk med explicit politiskt innehåll och verk där det politiska ligger subtilt inbäddat.

**Marwan Rechmaoui, *Chasing the Sun*, 2023-25.**
**Foto: Sahir Ugur Eren**

Verket Chasing the Sun (2023–25) av libanesiske Marwan Rechmaoui – även omnämnd i Sara Rosslings recension – använder barndomens lekar som ett raster för att undersöka hur samhällen struktureras och hur hierarkier och våld formas redan i leken. En överdimensionerad leksakshäst – en trojansk häst – utgör verkets centrum. Den refererar till "Grim Beeper", en dödlig operation i Beirut 2024 där 1500 personsökare exploderade samtidigt och urskillningslöst dödade 42 och skadade 4000. Genom att koppla lekens oskyldiga fasad till krigets logik, skapar Rechmaoui ett kraftfullt politiskt verk, där gungbrädor, olivträd och moln fungerar som symboler för våldets vardaglighet och som en lins för att undersöka hur samhällen formas, samt hur social hierarki och status bestäms. Rechmaoui drar paralleller mellan lekens strukturer och krigets strukturer - se filmat samtal med Rechmaoui här.

Istanbulbiennalen är, enligt Thomé, tillägnad till alla som fått sätta livet till i de konflikter och folkmord som präglat vår samtid. Tematiskt ligger den därför nära Hou Hanrus titel på sin Istanbulbiennal 2007: Not Only Possible, But Also Necessary: Optimism in the Age of Global War. Hur kan man fortsätta skapa – och leva – i en tid så genomdränkt av lidande? Thomé upprepade i sitt invigningstal att publiken borde möta verken med glädje och kärlek. I motsats till Nicolas Bourriauds apokalyptiska Istanbulbiennal The Seventh Continent (2019) väljer hon därför att inte fastna i mörkret. Hennes strategi är att erbjuda en möjlig väg framåt, genom solidaritet och generositet – men också genom tystnadens taktik: om det man inte kan tala, därom måste man tiga.

Dokumentation från Selma Selmans performance Motherboards under invigningen av den 18e Istanbul Biennalen, Istanbul Modern. Kamera: Juan-Pedro Fabra Guemberena

Denna spänning fick dock ett kraftfullt crescendo i Selma Selmans performance Motherboards under öppningsdagarna, där en vrede som rymde hela världen spottades fram, och en yxa gick till angrepp mot civilisationens yttersta symbol: datorernas moderkort. Se ytterligare filmad dokumentation här.

Utanför biennalens utrymmen

Utanför biennalens rum återfinns en helt annan rytm: polis och militär markerar sin närvaro dagligen, med kravallstaket längs Istiklal – Beyoğlus stora gågata – och militära flygplan som mullrar över taken. De sänker sig på låg höjd, som påminnelser om att makten alltid är redo att ingripa – mot både inre och yttre hot. President Erdoğans brutala förtryck av oppositionen och den snabbt stigande inflationen har skapat en tryckkokare.

I somras fängslades fyra karikatyrtecknare från den satiriska tidskriften LeMan för den ”avskyvärda provokationen” att publicera en bild som tycks avbilda profeterna Muhammed och Moses. Erdogans parti kallade teckningen ett ”islamofobiskt hatbrott”, trots att tidningen bad om ursäkt. Samtidigt har arresteringar av oppositionspolitiker blivit rutin: dagar före biennalens öppning greps Bayrampaşas borgmästare Hasan Mutlu från CHP, kort efter att hans kollegor i Beyoğlu och Istanbul förts bort eller ställts inför rätta. Och i mars 2025 fängslades den svenske journalisten Joakim Medin. Han dömdes till villkorlig dom för att ha förolämpat presidenten och står dessutom åtalad för terrorbrott – anklagelser byggda på hans journalistiska arbete. Han frigavs i maj, men väntar fortfarande på rättegång. Vilka svenska eftergifter som möjliggjorde frigivningen – eller Turkiets godkännande av Sveriges Nato-medlemskap – är ännu okänt. Nekropolitikens undertoner är dock svåra att missa.

Men trots krisen är konsten i Istanbul långt ifrån stum. Här gäller vad galleristen Levent Özmen i en intervju nyligen kallar ett permanent undantagsstillstånd: ”Det finns inga normala tider, vi är alltid omgivna av kris.” Snarare än att förlama scenen har det skapat en slags härdad motståndskraft.

Yüksel Arslan, Arture 167, Kapital XVI, 1972. Hela teckningen i mitten, detaljer på sidorna. Utställd just nu på Istanbul Modern.

Hur kan konsten fortsätta att verka i ett rum där yttrandefriheten inte är självklar och där auktoritära krafter har tagit över? När principen om armlängds avstånd har avskaffats och de statliga konstmuseerna spelat ut sin roll, uppstår ett vakuum där konsten måste finna nya former. I detta landskap har många turkiska curatorer och konstnärer under de senaste tjugo åren valt att lämna landet – en tyst men tydlig markering av hur trångt utrymmet har blivit.

Andra har såklart också stannat kvar. De har aktivt arbetat med att skapa alternativa rum för konstnärligt arbete och för samtal, ofta i indirekt konflikt med maktens logik – eller i de rum som privata mecenater öppnat.

Frågan blir därför inte bara vilken form motståndet kan ta, utan också var det kan uppstå. Är det i de små, tillfälliga sammanhangen som konsten kan fortsätta att andas – i ateljéer, oberoende initiativ, på gatan eller i det digitala rummet? Eller i mellanrummen mellan kapitalets tempel och statens övervakning?

Under de senaste åren har gamla byggnader som Union Française eller Casa Botter förvandlats till kulturhubbar, ofta drivna av kommunen men hotade av samma politiska osäkerhet som allt annat. Den spirande scenen rör sig därför ständigt – från Beyoğlus gentrifierade kvarter till industriområden i Maslak, ateljéer i Sultanbeyli eller projekt som PASAJ.

Istanbul i förlängningen

Samma kväll som Selmans performance som till viss del gav tryckkokaren ett kollektivt utlopp, dödades flera civila i Gaza. Dagen därpå öppnade Gaza-biennalen på Depo – ett initiativ curaterat av Shulamit Bruckstein Çoruh, i lokaler som associeras med den fängslade mecenaten Osman Kavala. Den parallella närvaron av ett starkt stöd för Palestina och ett tyst förtryck av den kurdiska befolkningen blottlägger en komplex dubbelmoral i den turkiska kontexten – en spänning som också påverkar konstnärliga uttryck och tolkningar.

Mike Bode i utställningen *Dark World*, med den enda kvarvarande filmaffischen med originaltiteln av filmen *Dark World.*

På Salt Galata presenterar Mike Bode och Caner Yalçın en utställning, Dark World, ett samarbetat som pågått under flera år, om ett filmmaterial inspelat under Turkiets storhetstid som filmnation – 50-talet. De har utforskat historien bakom Metin Erksans film med samma namn från 1950-talets Turkiet, som ursprungligen var tänkt som ett socialrealistiskt porträtt av den folkliga poeten Âşık Veysel. Filmen spelades in i en anda av socialrealism men genomgick sedan stora förändringar. På grund av censurbeslut från Statliga Kommissionen för Filmkontroll och kommersiella/ideologiska intressen från producenten, omarbetades delar av filmen för att anpassas till den dåvarande politiken för modernisering av landsbygden. Genom att fokusera på filmens fragmentariska tillstånd och arkivmaterial belyser utställningen censurens logik, produktionsförhållandena och de ideologiska krafter som formade filmens spridning och karaktär under 1950-talet. Se filmat samtal med Mike Bode här.

**Cevdet Erek i utställningen *Us and Them*, Nev Galleri, Istanbul**

Cevdet Erek, som under många år arbetat med rummet, ljudet, mätbarheten, tiden och rytmens estetik som en metafor för samhället visar en komprimerad och kondenserad utställning på det privata galleriet Nev. Den skulpturala och ljudbaserade installationen med den laddade titeln Us and Them bygger på fotbollsarenans rytmer. Ljud från "hemmaläktaren" och "bortaläktaren" möts i korta urladdningar, som symboliska kollisioner mellan identiteter. Genom att placera publiken utanför installationens centrum pekar Erek på hur makt skapar gränser – och hur tillhörighet konstrueras i såväl sportens värld som samhällets. Se samtal med Cevet Erek här.

På Salt Beyoğlu, Salt Galatas systerinstitution, finns utställningen We’ve Been at the Tapestry Studio Since the 90s. Utställningen skildrar Tapestry (textil) Studios unika roll vid Mimar Sinan Fine Arts University. Grundad på 1970-talet och utvecklad av Gülçin Aksoy från 90-talet och framåt, växte studion från ett undanskymt rum till en verkstad där textiltradition mötte performance, feministiska praktiker och vardagsliv. Här suddades akademins hierarkier ut, dörrarna öppnades mot staden. Garn och väv blev både material och tankeformer, metaforer för idéutbyte och samarbete. Ur detta växte konstnärskollektiv, fanzines och gatuaktioner.

**Installation “Giant Pompom” som ett instrument för samtal om svåra saker i utställningen *We’ve Been at the Tapestry Studio since the 90s*, Salt Beyoğlu**

Utställningen på Salt Beyoğlu utgör ett arkiv, men också en påminnelse om hur en öppen pedagogik kan bli en plats för motstånd, gemenskap och kreativt andrum. Det som först kan tyckas som en torr institutionell historieskrivning visar sig vara potentiell dynamit. Kanske är det just här svaret finns: i de små och hemliga sprickorna, i de kollektiva rummen där konsten ännu kan andas. I de textila praktikerna på Tapestry Studio, i residensen på Barın Han, i de oberoende rummen som vägrar ge upp trots inflation och repression.

Det är i dessa rum som konstens kärleksfulla och generösa strategi, som Thomé talar om, blir en levande verklighet. Dessa lokala och kritiska scener utgör den verkliga motkraften till den politiska tryckkokaren. De behöver kanske inte biennalen i sig, men använder den som en friktionsyta för att nå en större publik och därigenom skapa ett utökat rum för att andas. Istanbul visar att konsten inte kan isoleras från politik, men heller inte reduceras till den. Den är både motstånd och andrum, både vardag och utopi, och en pågående kamp för att fortsätta existera.